Helena Ericson: Huldas café

Vid en vägkorsning ute på landet låg ett Hus som hette Huset. Ibland var Huset så litet att inte ens  en mygga fick plats och ibland var Huset flera kilometer stort. Det berodde liksom på vilka som  ville bo i Huset. Inte minst hyresgäster som kunde stå ut med att Huset var allergiskt. Du kanske  aldrig har hört talas om ett allergiskt hus? Eller ett hus som kan krympa och växa? I vilket fall som  helst, Huset kunde krympa och växa. Precis som Huset var allergiskt. Särskilt mot personer som  spred ljus omkring sig. Nej, inte en sådan person som går runt med en ficklampa. Utan en sådan  där person som går med bestämda steg och får en att vilja vara lite bättre. Sådana personer var  huset särskilt allergiskt emot. Om personen dessutom älskade att städa, baka och göra roliga saker  – då var det riktigt allvarligt. Det värsta var väl att Huset älskade just den typen av personer. 

När Hulda, som var en sådan person, flyttade in i Huset fick Huset riktigt allvarliga allergiska  problem. Hulda hade tänkt sig att starta ett café. Bara det fick Huset att rysa. Det var väl inte så  farligt när Hulda skrev en skylt och satte upp på sin dörr. Men när Hulda började baka bullar. Då  kom första nysningen och så en till. Men Hulda märkte inte att Huset nös. Hulda bara fortsatte att  knåda degen och sjunga. Hon sjöng allt högre och högre. 

– Torri å doro Tåååri å dåå Torr i a då.  

Det var så högt att Husets tegelpannor lyfte och det i samma takt som Hulda knådade degen. Du  undrar hur högt? Prova och hoppa! Nej, högre! Precis så högt var det. 

Efter det att Hulda ställt in bullarna i ugnen. Bestämde hon sig för att – just det – städa. Hulda  dansade tango medan hon svabbade golvet och sjöng:  

– SMÅ APELSINER, DE SKINAaa. GUuLAAAAA. FulAAA.  

Hulda gjorde ett elegant svanhopp över svabben och föste med bestämda steg svabben mot  hörnet. Aldrig hade Husets hörn, så snabbt, fått röda prickar. De röda prickarna spred sig med  raketfart. Huset pustade, frustade och stånkade som en hel ångmaskin. Skorstenen gick för fullt.  Dörrar öppnades och fönster stod överallt på vid gavel. Det blev så illa att Huset började hicka.  Men Hulda märkte ingenting. Inte ens att flera som bodde i Huset flyttade ut. Och det var  egentligen väldigt turligt för Cirkusfamiljen och Huset.  

Cirkusfamiljen bestod av en sorgsen samling ungar och en väldigt trött pappa. Pappan hade varit  cirkusdirektör. Pappan hade fått stänga sin Cirkus och så hade de ingenstans att bo. Familjen  började leta överallt efter en plats där de alla kunde bo. När de fick reda på att Huset hade plats  blev de riktigt glada. Pappan tog med sig alla djuren och sina älskade sju ungar. Ungarna och  Pappan hade förresten inte ätit något mer än vatten sedan förra Torsdagen. Därför var Pappan så  trött att barnen fick bära in honom in i Huset. Inte undra på att Huset var alldeles uppspelt. Det 

började nästan tassa på tårna av glädje. Och om du undrar om ett hus kan ha tår, så hade just det  här Huset det. Framför allt var Huset riktigt glad över att någon behövde Huset och som inte  skulle orka städa. Kanske till och med rädda Huset från allergiska reaktioner. Och så blev det. 

De första röda prickarna försvann när Funkia som var tvilling med Anostordia ställde smutsiga  skor på golvet i hallen. Vips försvann några till när Britiana ställde in luspudlarnas korg i köket  och Florian tog in elefinernas akvarie i vardagsrummet. Extra glad blev Huset när Magda matade  sjöpandan med sjögurka och sjöpandan spottade ut resterna på golvet. För att inte tala om när Åbo  slängde sig i soffan med damråttorna och lilla Pling försökte hitta en ny plats till giraffkatterna.  Det var verkligen cirkus.  

När doften av Huldas bullar nådde Lilla Plings näsa blev hon tyst. Det kurrade till i magen. Kurr  kurr sa det. Sen hördes Funkias, Magdas, Åbos, Anostordias, Britianas och Florians kurr. Oj, vad  gott det luktade. Alla ungarna förtrollades av doften. Till slut vaknade till och med Pappan. En  efter en följde de doften. De gick uppför en trappa, till vänster längs en balkong och sen ett halvt  steg upp igen. På en handskriven lapp läste Funkia upp för de andra ”Vi öppnar strax”.  – Vadå öppnar strax, sa Pappan. Strax och strax. Om man inte vet när man ska öppna, då kommer  ju ingenting att hända. 

Då öppnades plötsligt dörren. Där stod Hulda.  

– Jaha, jag tyckte jag hörde röster. 

Lilla Pling tittade fram bakom Pappan och frågade  

– Är det öppet nu?  

– Kanske det, sa Hulda, jag har bara inte kommit på ett bra namn. Vad säger ni om Huldas café?  Ni kanske till och med vill vara med?  

– Men då tycker jag det ska heta ”Hulda och familjens cirkuscafe” sa Pappan.  – Då blir det så, sa Hulda och knäppte bestämt med fingrarna. Huset, se till att det kommer upp  en skylt. 

Och vet du vad som hände? Huset växte lite till och på taket kom det upp en stor rosa skylt med  elefinerna och Huldas bullar. Gissa vad det stod på skylten? Precis! Det stod med vackra sirliga  bokstäver:  

”Välkomna till Huldas och familjens cirkuscafé. Vi öppnar strax!”  

– Kom, sa Hulda, nu fikar vi och sen lagar vi lite mat. Någon sa att ni bara ätit vatten sedan förra  Torsdagen, och så kan vi ju inte ha det. 

Novell skriven inom ramen för Traktens kursverksamhet. Tillbaka till startsidan för “Trakten skriver.”

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.