Annarella Hedberg: Sommarblommor

”Om jag inte kommer hem igen vill jag ha en brun kista med sommarblommor.” Hon stod i dörröppningen arm i arm med ambulansmannen när hon sade orden. Jag upprepade dem för att komma ihåg. Jag var förvånad över att jag inte hamnade i chock, att jag inte började gråta.

Istället kom ett lugn över mig. Jag insåg att det var bland det vackraste jag hade hört. Såklart att hon hade tänkt på slutet. Jag hade också tänkt på det, på hennes slut. Samtidigt som hon fortfarande var ung i mina tankar. Jag minns när vi lekte ute i snön utanför vårt nybyggda hus i Åkersberga. Alla hus i hela området var fortfarande blåa. Ingen hade hunnit måla om. Mamma rullade stora snöbollar som hon formade till snöiglos. Hon var så stark. Hon brukade släpa hem stenar från naturen, till vår trädgård. Hon skapade fantastiskt vackra rabatter med stenarna. Där sådde hon blommor i mängder, favoriten var pelargoner. Men där fanns också flitiga lisor och solrosor. Hon hämtade också små träd från skogen som hon planterade längs allmänningen.

Jag var fyra år och njöt av sommaren på den nylagda gräsmattan. Mina syskon, våra chow chow hundar och pekingesen höll mig sällskap. Ibland cyklade jag gatan fram på min rosavita trehjuling. Jag var så fokuserad på allt jag såg i min omgivning att jag glömde titta framåt. En gång cyklade jag rakt in i en stillastående bil och började blöda näsblod. Några grannbarn hjälpte mig hem och mamma gjorde O´boy och ostsmörgåsar som jag åt, sittandes på den höga kökspallen intill den utdragbara skärbrädan. Det tyckte jag om.

Ibland tog mamma två köksstolar och band ihop med hjälp av hundkoppel. Uppe på stolarna lade hon högar med soffkuddar. Och jag lekte att jag red iväg på en häst till främmande länder. Jag kunde rida i timmar medan mamma pysslade i köket eller tog hand om tvätten. Ibland satt hon vid köksbordet och sydde kläder till mig, min syster eller mina bröder. Jag var avundsjuk på min syster som fått en fin vinterjacka med färggrant foder.

Ambulansmännen var klädda i rymddräkter. Så såg det ut iallafall. De var tvungna att vara försiktiga i och med viruset. Mamma hade varit isolerad i över ett år och vi ville heller inte att hon skulle bli drabbad. Jag log försiktigt mot henne och sade att allt skulle gå bra. Hon log tillbaka där hon låg på båren. Jag såg att hon var rädd. Hon hade sin röda Marimekko-handväska med sig. Den hon fick av oss när hon fyllde 70år. Nu hade hon fyllt 77. Hennes hår var långt och nästan silverfärgat. Några gardiner rörde sig i fönstren i tegelhuslängan. Nyfikna grannar som inte ville synas. När ambulansen åkt iväg gick jag och min bror ut med min hund. Vårfåglarna sjöng extra högt. Några kråkor följde efter oss i hopp om att vi skulle tappa lite hundgodis åt dem. Solen sken och det kändes i luften att mamma skulle komma hem igen.

Dagen efter kom hon med med sjuktransport. Hon hade fått en kraftig urinvägsinfektion, njurbäckeninflammation och varit på väg in i sepsis. Nu var hon satt på stark antibiotika. Jag skulle få fortsätta att sms:a god morgon med hjärtan till mamma när jag vaknade på morgnarna. Min hög med stickade sockor skulle få växa. Jag skulle inte behöva berätta för prästen hur mycket mamma älskade Elvis Presley och Suspicious minds. Vi skulle istället kunna lyssna på den tillsammans, mamma och jag. Jag skulle få laga kycklingfilé med stekt broccoli, zucchini och lök och leverera vid hennes dörr. Kanske skulle vi våga äta ihop, fast med avstånd.

Mamma du klarade dig, du finns kvar hos mig. Vi kommer fortsätta skapa minnen gemensamt och ibland fräsa lite grann åt varandra. Jag kommer ringa och meddela att näktergalen huserar utanför mitt vardagsrumsfönster igen. Och att den gör det med ljuvlig sång. Vi kommer dela tårar och skratt. Sommarblommorna kommer du att få, i blomlådor och i krukor på din balkong. När vi började prata om kistan var det som att vi blev stämda i en annan ton. Vi öppnade dörren till sommarregnet och blev en del av dropparna. Vi kom att färdas tillsammans och det var okej att destinationen var osäker.

Novell skriven inom ramen för Traktens kursverksamhet. Tillbaka till startsidan för “Trakten skriver.”

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.