/

Karina Frölund: Sveriges radio

– Du får ta bilen och sända direkt från orienteringsklubben. De har samarbete med ”Alla Tillsammans” i kväll och du kan vara med på plats, säger min producent Anna-Karin.
Jag upprepar förvånat vad hon just sagt och undrar vad jag ska göra där.
– Du kan göra levande radio av det. Snacka runt, hänga på i skogen, kanske filosofera om orientering i ett djupare perspektiv. Integration. Du vet.
Hon andas in och fortsätter innan jag hinner fråga vad som är djupare med orientering.
– Snacka om karta och kompass, om att orientera sig fram i livet, motion, hälsa och natur.
–Orientera i mars? Jag hör att jag låter negativ och ler stelt.
– Klubben har gjort en liten slinga som de asylsökande ska ta sig runt med pannlampa och grejer. Det blir skitkul, säger hon uppmuntrande.
Bilen är bokad, musiken är laddad och Anna-Karin ska vara sitta i studion. Hon ska lägga ut musiken och rycka in om något skulle ske. Hon är uppenbarligen helnöjd med idén, medan jag håller på att vänja mig vid att ha en producent. 
Det är kolmörkt i skogen. På grusvägen ut till Orienteringsklubben försöker jag göra en bild av vad som ska ske under de närmaste två timmarna och inser att jag inte har en aning. Jag vet inte ens om jag hoppas att det ska funka att sända eller om jag helst vill slippa. 
– Trevligt, roligt, säger orienteringsklubbens ordförande Gustav Sund och pumpar effektivt min arm flera gånger upp och ner när han hälsar på mig. 
Det strular med uppkopplingen, men till slut får jag kontakt med Anna-Karin i studion, och allt fungerar som det ska. Då återstår bara fem minuter till sändning. Jag ställer den bärbara datorn i klubbhusets kök och drar på mig sändarryggsäcken. När jag kliver in i klubbrummet vänder sig femton personer och stirrar storögt på mig. På bordet framför dem ligger karta, kompass och pannlampa.
– Visst ja, säger en blond tjej som snabbt reser sig upp. 
Hon pekar på mig och börjar förklara att jag kommer från radion och ska prata med dem under kvällen. Hon visar med någon slags teckenspråk vad som väntar dem och pekar på mikrofonen. Samtidigt hör jag Anna-Karin i mina lurar. 
– De börjar runda av på ekot. Jag lägger upp signaturen och dig samtidigt om 30 sekunder. 
Och jag inser att det är för sent att fråga om hon tagit reda på om någon av dem jag ska intervjua kan prata svenska. Jag hinner inte ut ur rummet innan signaturen snurrar igång och jag säger något vagt om äventyr i skogen med pannlampa. Anna-Karin drar i gång första låten. 
– Det är lysande, säger hon uppmuntrande och jag ryser.  
Gustav Sund har tydligen redan berättat om kartan och kompassen. Nu demonstrerar han pannlampan medan de asylsökande artigt avvaktande tittar på lamporna som ligger framför dem. Han slår ihop händerna och nickar. Nu är det dags. Nu ska vi ut i mörkret. 
– Ett litet äventyr, nattorientering light, säger Gustav Sund och ser förväntansfull ut.
Jag är skeptisk till att det är äventyr de andra behöver och vill ha. Jag trycker upp mikrofonen mot en man i vildvuxet svart hår och skäggstubb och frågar om han orienterat förut. Han tittar förvånat på mig en kort stund.
– Det har hänt, säger han sedan och förklarar att det är han som är orienteringsledaren. 
– Helt djävla underbart, hör jag Anna-Karin mumla i mina lurar.
Ute är det gråkallt, runt nollan och alla lyser varandra i ögonen med pannlamporna. En kille bredvid mig tänder en cigarett. När jag frågar om han orienterat förut svarar han att han heter Gewargis och skakar frågande fram en cigg ur paketet till mig. Jag skakar på huvudet och bestämmer mig för att byta frågeställning. 
Jag hamnar bredvid en kvinna insvept i tre halsdukar och en jättelik mössa. Hon försöker hålla ordning på karta och kompass i sina tjocka tumvantar. Med hjälp av teckenspråk och knackig engelska tar vi oss igenom ett samtal/intervju som jag tror handlar om kompassriktningar. Jag tolkar fritt när jag översätter. Hawa kommer från Aleppo och vet inget om orientering, inte jag heller.
– No nothing, very dark, very cold, säger hon och jag håller med.
Mörkret blir om möjligt svartare i pannlampans sken. Det rullar som en våg över oss så snart någon vrider på huvudet. Vi följer orienteringsledaren på en smal stig, som skolbarn på led. Jag måste koncentrera mig på att lyfta på fötterna bland rötter, halvt bortsmält snö och vattenpölar. Sändarryggsäcken väger säkert sju kilo. Den skaver på axlarna. Jag hör mig själv börja flåsa. Hjärtat slår hårt och fötterna blir fumliga. Jag är tvungen att dra ner på tempot när jag pratar med Adel, som på felfri och snabb engelska förklarar att det är mycket kallt och mycket lång väntan i Sverige. Han är ingenjör och vill snabbt ha ett jobb. I Syrien konstruerade han broar och det vill han gärna fortsätta med, eller något annat.
– Vad som helst är bättre än att bara vänta, säger han och slår ut med handen mot mörkret. Till och med nattorientering light.
Under intervjun har vi kommit efter de andra. Gewargis och några till väntar på oss. Han varmröker och tänder nästa cigarett på glöden av den tidigare. I mina lurar dunkar musik och jag hör Anna-Karin säga att det strax är nyheter. 
Jag ser inte de andra. Jag skjuter lurarna bakom öronen för att höra var de är, men det är tyst i skogen. Vinden rasslar lite bland grenarna, men det är det enda som hörs. Jag har ingen aning om åt vilket håll vi ska gå, men förstår av de andras förväntansfulla miner att det är jag som är stigfinnaren. Jag är svensk och bör kunna leda expeditionen. Det svider på axlarna och är sjukt mörkt, men jag känner pressen, ler förtroendeingivande och börjar gå. Jag tog ingen pannlampa eftersom jag har hörlurar på mig, men Adel går ganska nära och lyser upp marken framför mig.  Det går bra. Jag tror vi är på stigen och hur som helst är vi inte långt från klubbhuset. Om jag svänger tillbaka lite åt höger bör vi komma tillbaka. Efter ett tag hör jag någon prata ganska snabbt och upprört. Adel tar lätt i min överarm för att jag ska stanna.
– Shehan säger att du går åt fel håll, de andra gick åt vänster, säger han.
– Inga problem, jag hittar, svarar jag bestämt.
Jag hör att de börja prata högljutt igen och tänker att jag kanske borde vända. Vi skulle kunna försöka leta oss tillbaka samma väg. Adel tar lätt i min arm igen.
– Shehan vill veta vad det finns för djur i skogen.
Jag hör Anna-Karin skrika mitt namn och tar på mig lurarna igen.
– Låten är slut om tio sekunder. Jag påannonserar dig, säger hon.
Adel och jag pratar om vilda djur i Sverige och Syrien. Han får hjälp av de andra som vet vad det finns för djur i Syrien. Under tiden är Shehan som ett bakgrundsbrus, han ger sig inte. Han vill definitivt veta vad som lurar i mörkret. Lätt hysteriskt upprepar han sin fråga till Adel om och om igen samtidigt som han pekar ut i mörkret.
– Shehan kommer från Bangladesh men har bott i Syrien. Han är rädd för naturen, förklarar Adel. Han vänder sig om och nickar mot Shehan, medan jag fortsätter rakt fram i mörkret. Varför följde han med på en utflykt rakt ut i skogen, om han är rädd, hinner jag tänka innan jag tappar fotfästet och skrikande rasar ner i ett vattenfyllt dike.
– Hoppsan, det verkar dramatiskt i skogen. Vad är det som händer? frågar Anna-Karin 
Jag hör henne i lurarna men har tappat mikrofonen och når inte dit. Jag skriker mot mikrofonen.
– Jag har plurrat, återkommer när jag kommit upp.
Jag hör henne oja sig lite tillgjort och dra på en låt innan jag faller bakåt i geggan. De andra ser bekymrat på mig där de står bredvid diket. Plötsligt står den vildvuxne orienteringsledaren tillsammans med de andra. Han skakar på huvudet och tittar frågande på mig.
– Vad gör du där? Varför följer ni inte spåret?
Gewargis håller fast sin cigarett i mungipan och hjälper till att dra upp mig ur diket. Mina stövlar har sugits fast i leran och när jag väl kommer loss är jag barfota. Jag drar upp stövlarna ur skiten. 
– Är du klar, säger den vildvuxne otåligt och vi följer honom tillbaka. 
Han är som en fullblodshäst tvingad att gå i manegen på en ridskola, frustrerat håller han tillbaka sin nerviga energi för att sakta leda oss tillbaka. Mina fötter börjar tappa känseln. Shehan smyger upp bredvid mig.
– Bāgha? frågar han.
Jag rycker på axlarna och slår ut med händerna. Ingen aning om vad han pratar om. Jag vill faktiskt åka hem nu. Men jag biter ihop och gör en sista intervju under fikat. Hanna Ahlin från Alla Tillsammans berättar att de ska rida nästa vecka. Jag hoppas att Anna-Karin slumrat till och inte hört vad hon sa, för vilket kaos skulle det inte kunna bli bland en massa hästar. Men då hör jag henne i mina lurar. 
– Det betyder tiger, säger hon.
Jag frågar vad hon menar under tiden jag packar in prylarna i bilen.
– Bāgha betyder den bengaliska tigern. 
Gewargis erbjuder mig en cigarett och klappar mig på kinden innan jag sätter mig i bilen.

Novell skriven inom ramen för Traktens kursverksamhet. Tillbaka till startsidan för “Trakten skriver.”

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.