Thomas Rynell: Summarisk process

Avtagsvägen till Valsund, då är jag strax i Sparreholm. Skönt. Det får bli en korv vid Landsvägskiosken. Där skall jag i alla fall stanna för att plocka upp det där paketet vad det nu är för något och så kan jag passa på att sträcka på benen. Det har varit ovanligt långa köer ut ur Stockholm och sedan alla dessa asfalteringsarbeten på 57:an. Jag får se om jag kanske åker över Årdala förresten, det var ett tag sedan. De borde ha fått ordning på grusvägen nu. I våras var den ju hopplöst gropig.

Undrar vad det är för paket jag får? Jag har massor med beställningar som väntar på leverans eftersom pandemin som började i mars 2020 verkligen fick mig att börja utnyttja e-handel. På SMS:et jag fått står det bara ett identifikationsnummer och att jag skall till Landsvägskiosken, inte vilken firma som skickat paketet.  Den lilla spänning detta skapar varje gång jag skall hämta något har blivit ett välkommet inslag i den annars rätt enformiga tillvaron i pandemins isolering. Jag känner lite av samma pirr som inför barndomens julklappsutdelningar, faktiskt.

En titt i backspegeln – vanudå? Blåljus! En polisbil. Det blir väl lagom att släppa förbi den efter kurvan här framme, på rakan där det går att köra om och där den där övergivna husvagnen brukade stå på grusplanen som varit timmerupplag. Nu kör dom om men? Vanudå en gång till – vinkar dom in mig? Mig? Tur man har gott samvete och kört i stort sett lagligt. OK, bromsa, blinka och in till kanten vid den där grusvägen där husvagnen stod.

Polisbilen, en Volvo kombi, stannar diagonalt framför mig med nosen nästan nere i diket. Två uniformerade poliser hoppar fram mot mig. Jag vevar ner rutan och de viftar med sina legitimationer. Hur tror de man ska kunna läsa något egentligen? Larvigt. Men jag tar fram mitt körkort som den ena polisen med ett leende tar hand om varefter han går och sätter sig i polisbilen. Den andra ber mig komma ut och vi går till bakluckan på polisbilen. Han plockar med lite grejor. Först skall jag blåsa. Jaså, bara en rutinkontroll alltså, det var nog femton år sedan senast. Inget utslag naturligtvis. Men sedan plockar han fram mera grejor. Ojdå, skall man lämna fingeravtryck nuförtiden också. Jaja, det är väl bara att lyda.

Polisen är väldigt noggrann med att få med alla fingrar och har lite problem med mitt högra pekfinger. Det börjar väl bli utslitet tänker jag, så ofta som jag får använda det för mobilt bank-id. Jag har ju själv problem med just det ibland när jag skall betala för mina beställningar.

Så är han klar och då kommer den andra polisen tillbaka med körkortet som jag snabbt stoppar tillbaka i plånboken. De nickar båda två samtidigt som en hälsning mot mig, sedan hoppar de in i sin bil, rivstartar och drar igång sirenerna. Jag ser dem en sista gång långt framför mig borta vid det stora vita huset med granhäck i Fejbol strax före badplatsen.

Jag svänger in till kiosken i Sparreholm, hoppar av, går in och beställer min bratwurst med bröd med en Ramlösa och ber att få mitt paket och lämnar över körkortet.

”Paketet har nummer 4711.”

När jag tagit den första tuggan kommer killen bakom disken tillbaka från det inre rummet utan något paket och skakar på huvudet. Han håller fram mitt körkort, pekar på fotot och säger på knappt förståelig svenska: ”Paket hämtat. Du inte snubbe på kort. Titta.”

Jag undrar vad han menar men tar tillbaka körkortet och läser namnet. Josef Karlsson! Sen ser jag att det har ett foto av någon helt obekant skäggig mansperson. Personnumret säger att han är född på samma dag som jag.

”Va i helvete!” skriker jag. ”Har det varit en polis här med mitt körkort och plockat upp mitt paket? Hur i helskotta har dom hunnit? Jag såg dom ju bara för någon minut sedan! Och hur faan visste dom paketnumret?”

Killen bakom disken bara rycker på axlarna, drar ner mungiporna, lutar lite på huvudet, tittar bort och slår ut med händerna. ”Inte förstå” säger han och går in i det inre rummet och lämnar mig ensam vid disken i kiosken.

Herredjävlar, tänker jag, vilken rysare. Hur skall jag få tillbaka mitt körkort och mitt paket? Och vad var det nu för paket förresten? Vilken helsikes soppa. Men visst hade väl, tackochlov, polisbilen ett registringsnummer som var lätt att komma ihåg.? Av alla miljoner kombinationer hade den ABC123! Vilket flyt! Då måste det gå att få fram vem som äger den och kanske till och med vilka poliserna var. Fram med mobilen och SMS till Trafikverket.

Pling. Här kommer svaret. Registreringsnumret avser en avställd husvagn tillhörande en Josef Karlsson, född 1932 och boende i Jokkmokk.

Nu börjar jag få frossa och svettas om vartannat. Jag slänger den halvätna korven i papperskorgen och går på stapplande steg ut från kiosken och får knappt upp dörren på bilen. Jag sätter mig darrande på förarsätet. Händerna skakar och att köra är inte att tänka på. Några djupa andetag hjälper litegrann så jag kan börja tänka. Munnen är alldeles torr så jag tar en slurk Ramlösa och försöker tänka efter.

Har min identitet alltså blivit kapad av några falska poliser i en falsk polisbil som dessutom är falskskyltad? Vet dom allt om mig nu? Dom plockade uppenbarligen ut paketet som jag inte vet vad det innehöll. Kommer dom åt alla mina andra uppgifter om allting annat som rör mig också? Dom tog ju fingeravtryck också – som man använder för allt möjligt! Bank-ID! Helvete! Mina bankkonton! Mina pengar!

Säkrast att kolla bankkontot så snabbt det bara går och kanske spärra det. Upp med mobilen, identifikation via Bank-ID. Måste torka av det svettiga pekfingret noga, annars funkar det inte. Får  så småningom fram bank-appen, kollar med darrande händer kontot de senaste transaktionerna. Här har vi den senaste. Idag klockan 13:21. En insättning på 10 000 kronor. Insättning!?

Meddelande till kontohavaren: ”tack josef k”

Novell skriven inom ramen för Traktens kursverksamhet. Tillbaka till startsidan för “Trakten skriver.”

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.