Annika Bergsland bjuder oss på både på historia och brännhet samtidsdebatt i Trakten #2. Vi frågade Annika om hennes skrivande och synen på utanförskap, gemenskap och makt – teman som förenar hennes båda texter.
Hej Annika! Du medverkar med två texter i Trakten #2. Tack för det! Berätta lite om ditt skrivande: varför skriver du?
– Skrivande är för mig ett sätt att förankra mina tankar. När jag får dem på papper på lämnar de huvudet och jag kan tänka på något annat. Jag ser inkonsekvenser och logik på ett nytt sätt. Det som verkade en vettig formulering kanske inte lämpar sig för skrift.
Vad skriver du på just nu?
Just nu är jag mycket intresserad av att forska i historiska dokument. Jag intresserar mig för människors vardagsliv och hur det levs och levts. Men det är inte så lätt att exempelvis skildra en sörmländsk statarkvinnas liv eftersom källorna är så få. Här är jag hänvisad till det generella i att vara människa. Vi brottas med samma existentiella frågor. Likheten mellan människor är större än skillnaderna, samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna och livsbetingelserna är annorlunda.
Hur kom det sig att du skrev ”Vi kallades dövstumma”? Hur hittade du ämnet och vinkeln i texten?
När boken ”Eskilstuna -en annan historia” skulle skrivas för ett par år sedan försökte man hitta perspektiv som fattats i den tidigare nedtecknade historien om staden. Jag hade undersökt källor vad gäller funktionsvarierade i Sörmland inför en presentation och kommit fram till att just många föreningar för funktionsvarierade har varit duktiga på att bevara sin historia. Jag visste alltså att där finns källor att gå till.
Från början var det meningen att jag skulle skriva om många fler föreningar, men jag kom fram till att det var bättre att fokusera på en som jag studerade djupare. Dessutom träffade jag fyra mycket trevliga kvinnor i Eskilstuna Dövas förening som jag skulle komma att träffa flera gånger. Det var med stor förvåning som jag lärde mig om deras situation som barn och unga. Svårigheten för mig var att låta dem komma till tals och att vara respektfull inför vad de berättade. Det skulle vara de fyra kvinnornas berättelse, inte min.
Glad Annika i Spanien Beslutsam Annika i munskydd
Din andra text handlar ju också om ett slags ofrivilligt utanförskap, om en känsla av annorlundahet. Pandemin tvingar oss att ompröva många invanda normer och handlingsmönster. Om du vågar dig på en prognos: kommer samhället, vi alla, bli bättre på att förhålla oss till minoriteter och enskilda individer som bryter mönstret? Finns det något vi kan göra för att skynda på utvecklingen mot ökad tolerans?
– Jag har mycket svårt att sia om framtiden. Jag hittar hellre inkonsekvenser i vad jag just nu upplever och funderar runt dem.
Men det jag tror händer är något som man från myndighetshåll inte trott ska hända. Det är olika perspektiv. Jag är utsatt för rekommendationerna och får en upplevelse. De om utsätter oss för dem – myndighetspersonerna – har ett annat perspektiv och en helt annan upplevelse. Men det är som en ”drev” som går.
Min vän håller en föreläsning för mig där hon berättar om farligheterna med att använda munskydd. Det gjorde hon i april 2020. Sen dess har både hennes barn och man haft Covid-19. Jag drar inga slutsatser av det, men att helt oreflekterat ”köpa” myndigheternas retorik tycker jag inte fungerar, för mig i alla fall. Vi ser ju också en förskjutning i vad som är ”sant” och hur rekommendationerna rör sig.
Exemplen är otaliga där en förtroendeingivande röst sagt: gör så här!
När jag kom hem från Spanien i mars kunde jag åka direkt hem, till mitt arbete och varsomhelst. Detsamma gällde dem som kom från andra hårt drabbade områden. I efterhand – det var nog inte så bra. Exemplen är otaliga där en förtroendeingivande röst sagt: gör så här! För att sedan så sakteliga förändra meddelande. Mitt förtroende för dem försvagas – kraftigt. Vi blir alla vilsna tror jag.
En gång lyssnade jag på två kvinnliga läkare som tillfrågades om Covid-19. Deras svar på många frågor var: ”vi vet inte”. Det svaret hade jag vela ha – istället för de vi fick under de dagliga rapporteringarna.
Makt, jag tror det handlar om makt. Och de som tittar snett på mig i munskydd är bara maktens förlängda arm.
För att skynda på mot en ökad tolerans så måste någon peka på effekten av hur myndigheter hanterat frågan och vad det lett till. Synliggörandet är det första. Men sen har ju allt det här att göra med allmänmänskligt beteende. Alla vill ju vara med i det vinnande laget och precis som jag vill vara med i flocken så vill ju alla vara det. Annorlundaskap blir gärna grunden till ett utestängande från gemenskapen.
>> Läs utdraget ur Annikas text ”De kallade oss dövstumma”
>> Eller en rejäl salva om det här med munskydden som vi kanske borde snacka mer om?
