//

Att ha eller inte ha

Start

23 december bestämde jag mig.

Jag ska använda munskydd.

Glasögonen immar igen, jag blir andfådd. Jag tar av mig glasögonen och hoppas imman på glasögonen ska försvinna. På med glasögonen igen. Ja, dimman försvann men nu är de lite kladdiga.

Jag försöker se stolt ut. Hur ska jag annars förklara och försvara att jag skiljer ut mig mot alla andra. Ja kanske inte alla andra, men en majoritet av de som rör sig i sjukhusets lokaler, i matvarubutiker och på arbetsplatser. Jag har munskydd. Tittar de snett på mig eller kan jag se ett överseende leende? Folkhälsomyndigheten har ju sagt att munskydd inte hjälper och att de kan vara till mer skada än nytta. Blir jag då – med munskydd – någon som ska frysas ut och ses ned på? Vilken tok som använder munskydd! Jag trodde jag var en ensamvarg, men känslan säger mig att jag är en flockmänniska.

Jag tänker tillbaka på när vi satt runt cafébordet i Spanien den 10 mars 2020 och raljerade över hur överdrivet svenskarna och svensk massmedia reagerat på något kinesiskt virus. Hur vi pratade om att i Spanien tog man det ju lugnt. Ingen stress. Nästa dag skulle vi åka hem. Efter ytterligare en dag utropades en pandemi och Spanien stängde ned. Verkligen stängde ned.

Det finns cirka tre länder i världen som inte rekommenderar munskydd. Sverige är ett av dessa. Resten av världen rekommenderar. Sett till vilka vi är i välden bör man inte förvånas. Vi sticker ut med vårt individuella och etnocentriska förhållningssätt.

På expertmyndigheten rekommenderar de oss att först göra si och sen så. Där arbetar uppåt 500 personer. Jag vet att de fungerar som människor gör mest. De har sina rädslor, de lierar sig med varandra, de har motsättningar, vissa har mer makt än de kan förvalta, de har sina käpphästar och sina hemligheter. De sitter runt ett bord och lägger upp strategier som sen sipprar ut till oss vanliga människor i form av det dagliga, uppstyrda och filtrerade mediabudskapet.

Att ha eller inte ha. Att ha munskydd skulle leda till att vi inte höll avstånd. En nonchalans skulle skapas där vi inte höll avstånd. Varför? Vi infantiliserade, förbarnsligades, togs ifrån ansvar. Samtidigt som vi gavs ansvar att hålla avstånd. Göra rätt val.

Jag förstår inte – hur hänger det här ihop? Kan någon berätta?

Text: Annika Bergsland, montage: Trakten red.