///

Vi använde vårt språk i hemlighet

Länge kallades de “dövstumma”. Deras föräldrar uppmanades av myndigheterna att inte tala med sina barn på deras eget språk. Annika Bergsland lyfter fram berättelser från en stolt och stark kultur där tystnaden är norm och kommunikationen livlig.

Antologin “Eskilstuna – en annan historia”.

Texten är ett bearbetat utdrag ur Annikas artikel “Vi kallades dövstumma” som ingår i antologin “Eskilstuna – en annan historia“. Trakten rekommenderar varmt att läsa hela Annikas text i tryckt form. I artikeln finns en fylligare historik, fler bilder och berättelser. Där berättar även Majlis Gustafsson om sina erfarenheter.


Tänk dig att du bor i ett land där du tillhör en minoritet som blivit koloniserad av en mäktig majoritet som dikterar hur du ska leva.

Ur “Det tredje museet – när vi berättar vår dövhistoria” av Patrik Nordell och Hanna Sejlitz
Majlis Gustafsson, Agneta Carlsson, Mona Holm och Lena Jakobsson i samband med intervju nden 20 april 2018. Foto: Annika Bergsland.

Majlis, Mona, Lena och Agneta har gått i dövskola, långt hemifrån, under mitten av 1900-talet. I skolan fick de inte använda teckenspråk. Det var förbjudet – de skulle lära sig att tala och läsa på läpparna.

Jag träffar kvinnorna tillsammans med teckenspråkstolkar, på Eleonoragatan 18, som är centrum för Eskilstunas handikappföreningar.  Alla är sedan länge medlemmar i Eskilstunas Dövas Förening. Föreningen bildades 1915 och är därmed en av Sveriges äldsta dövföreningar, idag med ett trettiotal medlemmar.

Oftast är det myndighetspersoner såsom lärare, läkare eller tjänstemän som för de funktionsvarierades talan, men i den här artikeln är det istället kvinnornas egna röster som hörs.

Örebro och Värmlands läns dövskola. Fotot från Digitalt Museum, där bilden för övrigt klassats under begreppet “handikappade”, vilket i sig säger något om den syn på hörselskadade som länge dominerat. Foto: Arne Lundh

Dövskolan – ett traumatiskt möte

”De pratar skit om mig”, sa Lena misstänksamt till sin mamma när hon inte kunde höra vad människor runt henne talade om. Innan hon kom till dövskolan var hon rädd för vad andra människor sa om henne. När Lena, Mona och Agneta berättar om sina erfarenheter från sin uppväxt är det många likheter som uppenbarar sig. Alla tre är födda på 1940-talet. De fick i sex-sjuårsåldern lämna sina hem för att flytta till dövskolor långt hemifrån. Här tillbringade de hela terminer avskilda från mamma, pappa och syskon. I deras ursprungsfamiljer var det ofta mamman som försökte lära döttrarna att kommunicera. Mammorna kunde sällan teckenspråk så kommunikationen var enkel och inte särskilt nyanserad.

Mötet med skolan kom att bli en traumatisk upplevelse eftersom de inte förstod att de skulle lämnas kvar ensamma på skolan och att föräldrarna skulle åka hem utan dem. Mona berättar att hon grät och grät då hon plötsligt förstod att hennes mamma hade åkt.

Behovet av att bearbeta de traumatiska erfarenheterna från skoltiden är fortfarande stort. Här har möten inom föreningen haft en betydelsefull roll. ”Varje gång vi ses pratas det om skoltiden”, säger Mona.

Ingen att prata med i fosterfamiljen

På skolan kunde de bo antingen i sovsal tillsammans med kamrater, eller hos fosterfamiljer. Det fanns fem dövskolor i Sverige: Härnösand, Stockholm, Vänersborg, Örebro och Lund. De barn som hörde lite bättre gick i Örebro och placerades i fosterfamiljer. Övriga skolor var internat. Lena och Mona kom till Örebro och bodde i flera fosterfamiljer tillsammans med andra döva flickor.

Lena berättar om hur mannen i en familj gjorde vad han kunde för att kunna kika in på flickorna när de bytte om. Både Lena och Mona var utsatta för övergrepp i fosterfamiljerna. ”Pappan i första familjen tafsade på mig”, säger Mona, som fick flytta därifrån och flytta runt i flera familjer. Hon berättar om hur bra hon trivdes i sin sista familj, trots att hon fick laga mat åt familjen varje dag vid tolvtiden.

Ingen i de olika fosterfamiljerna kunde kommunicera med sina fosterbarn via teckenspråk.

Undervisning av döva barn i Örebro under 1950-talet. Foto: okänd, Birgittaskolans arkiv, Örebro.

Det hemliga språkets gemenskap

Även Agneta kände sig lite lurad när hennes mamma åkte hem från dövskolan utan att ta med sig henne. Men Agneta skulle bo i en sovsal tillsammans med andra flickor som omedelbart började teckna till henne och visade att de var glada över att se henne. På så sätt blev mötet med skolan även något av ett positivt minne.

De fyra kvinnorna berättar om hur ensamheten bröts när de kom till dövskolan och att de kom in i en alldeles speciell gemenskap på skolan, en teckenspråksgemenskap. Först handlade det alltså om att leka och kommunicera tillsammans med andra barn som tecknade. Senare i livet om att träffa sin partner. Mona, Lena och Agneta har döva män, en same, en gotlänning och en hallänning, som de träffat genom dövföreningen.

Kategoriserade elever

Vid introduktionen till skolan skulle eleverna grupperas enligt vissa kategorier: egentligt/oegentligt döva, lomhörda, hörselskadade och gravt hörselskadade.  Lena minns hur hon fick ställa upp sig tillsammans med andra elever. De skulle träffa rektorn.

Han hade någon frisyr och såg sträng ut. Vi barn stod ju där fint uppradade och kände oss rädda för den där gubben. Bredvid stod en tant som ropade upp mitt namn, Lena Stålbröst, sen pekade hon på mig och sen drog hon iväg mig. Det luktade snus om den där tanten usch. Jag grät. Jag var åtta år och jag fick ta henne i handen och gå därifrån. Och jag grät under tiden.

Lena om mötet med skolledningen i Örebro

När Agneta, Lena och Mona kom till skolan blev de glada över att kunna kommunicera med andra genom att teckna. Det kunde de göra på fritiden och på rasterna men det var helt förbjudet under lektionstid.

Ögonen är barnens öron. Det var på skolgården. Det går inte att förklara. Oftast lärde man sig från äldre. Man tittade på dem och man härmade dem. Barn lär sig att använda ögonen, precis samma sak som för hörande som lyssnar och tar till sig.

Lena berättar hur de lärde sig teckenspråk

Det förbjudna språket
Teckenspråket är många dövas modersmål och deras naturliga sätt att tala, precis som många hörande har det talade språket som förstaspråk. Fram till 1968 var det förbjudet att använda teckenspråk i undervisningen. De döva eleverna skulle istället lära sig att tala och läsa på läpparna. Ordet dövstum är ett gammalt begrepp som utgick ifrån att döva inte kunde använda rösten, vilket i många fall inte alls stämmer. Begreppet dövstum avskaffades i officiella texter i Sverige under 1950-talet. Först 1981 bestämde regering och riksdag att teckenspråk skulle få användas i undervisningen. Idag räknas döva som en av Sveriges språkliga minoriteter.

Döva kan höra!

Lena kommer ihåg en tidningsrubrik från den här tiden. Där stod: ”Döva kan höra!” Enligt Lena är det en omöjlighet och hon fortsätter berätta att, ”talträning, talträning, talträning” var allenarådande i skolan. I klassrummet skulle de lära sig att kommunicera via det talade språket utan att kunna höra. Till hjälp hade de stora hörlurar, som pep hela tiden. Eleverna skulle efterlikna läraren då han eller hon instruerade dem i hur ljud formulerades. Det användes även speglar. I spegelrummet utnyttjades exempelvis fjädrar som lades på handen och sen skulle eleven blåsa ett ”F” på rätt sätt, för då flög fjädern iväg. En elev som gjorde rätt fick en klapp på huvudet.

Man fick inte hjälpa till med att teckna med händerna, man fick bara prata för annars kom läraren och slog en på händerna med en pinne. Det var svårt att avläsa vad läraren sa. Vi kämpade väldigt med det där för att avläsa vad läraren sa. Det var det tråkiga i skolan. 

Agneta berättar om undervisningen

Men rektorn kan ju prata!

Det är en speciell händelse som dröjer sig kvar i Lenas minne. På konfirmationsträffen dök rektorn för dövskolan i Örebro upp. Under Lenas tid på dövskolan hade rektorn aldrig tecknat i något sammanhang. Hon trodde inte att han kunde teckna men på mötet skulle han teckna och översätta vad som sas. Lena kände sig lurad och undrade varför han inte använt tecken vid sin tjänstgöring på dövskolan. Hade det att göra med Skolöverstyrelsens instruktioner om att teckenspråk skulle undvikas?  Den 28 september 1968 hölls en distriktskonferens för Sörmlands, Närkes och Västmanlands döva. Här föreläste Tore Pettersson från Örebro läns dövförening och sa ”Dövlärarna är emot teckenspråket samt att de varnar föräldrar till döva barn för att lära sig teckna.”

Crip vänder på perspektiven
Crip är ett begrepp förknippat med en teoribildning och en rörelse som som ifrågasätter traditionella funktionsnormer. Istället för att prata om funktionsnedsättningar i förment objektiva, ofta medicinska termer, fokuserar crip på hur vår syn på normalitet och avvikelser formas av de egenskaper och fenomen som majoriteten anser vara “rätt” eller normalt. Enligt cripteorin finns en förhärskande syn på hur en kropp ska se ut och fungera. Samhället är i stora delar uppbyggt av personer som har just sådana kroppar, vilket leder till att personer med alternativ funktionalitet, som exempelvis nedsatt hörsel eller dövhet, blir utestängda och definierade som “annorlunda” eller till och med defekta.

Den talande normen bryts

Eleverna på dövskolan fick dåliga skolresultat eftersom så mycket tid gick åt till att lära sig tala, genom den så kallade orala metoden som helt tog avstånd från att använda teckenspråk. Teckenspråk var något fult, att tala var norm.

Först 1981, långt efter att Mona, Lena och Agneta avslutat sin skolgång, uppnådde teckenspråket en status som de dövas första språk och modersmål. Det var ett stort och omvälvande steg i dövrörelsens historia. Att teckenspråket uppnått denna status hade föregåtts av en lång kamp inom dövrörelsen på nationell nivå, inom Sveriges Dövas Riksförbund. Den kampen syns dock inte så mycket i Eskilstunaföreningens protokoll.

Lena Jakobsson och Agneta Carlsson tittar i föreningens klippbok och album som förvaras hos Arkiv Sörmland i Eskilstuna. Foto: Annika Bergsland.

Förening med stolt kultur

På vilket sätt har dövförenings teckenspråksgemenskap betydelse för medlemmarna? Ordningen som etablerades i föreningen redan vid tidigt 1900-tal lever kvar. Kanske kan vi kalla det en dövkultur. Man träffas regelbundet och har roligt ihop. Det kan handla om att fira Lucia, spex, teater och tyst teater. Den handlar allra främst om att umgås i en trygg teckenspråksgemenskap.

Vi som hade barn, tog alltid med dom till föreningen. Det fanns olika spel, block, färgkritor, pussel där. Dom var vana. Satt i ett annat rum när vi hade möte. Sen när vi fick fika fick dom saft och bullar. Våra tre stycken flickor fick ofta ställa upp och tolka. Tolkfrågan kom upp vid 70-talet ungefär.

Mona, medlem i föreningen sedan 1962

Till viss del handlar kulturen om att sprida kunskap om de dövas situation och att kämpa för olika frågor, men till stor del lämnas dessa frågor över till den nationella föreningen, Sveriges Dövas Riksförbund. Kulturen är även stolt, men delvis stängd eftersom kommunikation med icke-döva kräver översättning, exempelvis via teckentolkar.

Vi kan inte sticka när vi ses, då får vi lägga ned stickningen, vi blir aldrig färdiga. Det är många som inte tänker på det. Ni hörande kan ju sticka samtidigt som ni babblar på. Men vi måste ju lägga ned stickningen, vi blir aldrig klara. Detsamma gäller när vi äter middag. Då får vi släppa besticken och så får vi teckna lite.

Mona om en av vardagens många särskiljande detaljer
På turné. Eskilstuna Dövas Förenings kör tillsammans med ABF-kören. Mona Holm, Lena Jakobsson, Evert Jakobsson, Majlis Gustafsson och Agneta Carlsson. Foto: privat

Kören som sjunger med händerna

Trots konkurrens från teve, alltsedan dess genombrott på 1950-talet, har aktiviteterna inom dövföreningen fortsatt i stor omfattning. Fotoalbumet och klippboken från 1980-talet är fulla med glada bilder. Kurser i vävning, klädsömnad, träslöjd, lek med lappar och matlagning anordnades för medlemmarna under den tiden.

1981 blev föreningens kör en riksnyhet i Expressen. Journalisten berättar fascinerat om kören från Eskilstuna som sjunger med händerna. Det är helt tyst när de sjunger. “Den märkliga kören från Eskilstuna har efter helgens succé översvämmats med engagemang.”

Vi vill visa de hörande att döva kan sjunga med teckenspråk. Men det är väldigt svårt för en döv människa att öva in en sång. Hon har aldrig hört melodin, alla tecken i sången måste läggas på minnet

Mona uttalar sig i Expressen 15 september 1981

Kören väckte stor uppmärksamhet och engagerades på flera håll, exempelvis i Torshälla kyrka, på Parken Zoo och på Landstinget Sörmlands möte. Tillsammans med ABF-kören åkte dövkören till Eskilstunas vänort Erlangen, för att uppträda. Då stod de på scenen bredvid kören och tecknade samma sång som ABF-kören sjöng.

Mona ledde kören då, teckenspråkskören, som sjöng med händerna. Både Agneta och Lena sjöng med i den lilla kören bestående av fem personer. ”Vi vill provocera – plötsligt vända på de vardagliga förutsättningarna, placera de hörande i vår situation”, berättar Mona för tidningen Folket i september 1981.

De hörande ser, men kan inte tyda vad de ser. Det är som för döva att lyssna på någon som talar.

Annika Bergsland

Annika Bergsland, snart 60 – tänker fira hela året mitt i en Corona-pandemi. Hur går det ens till? Etnolog, länsarkivarie i Sörmland och lärare. Helst av allt fördjupar jag mig i historiska människoöden och miljöer. Då får jag ”flow”. Men visst, jag diskuterar gärna vår nutid och de motsägelsefulla meddelanden som vi omges av hela tiden.