Jenny Wistbackas Reflexer fångar, återspeglar och reagerar på olika fenomen i samtiden. Och nu är det jul igen. Vill du också göra en Reflex, eller kanske svara på det Jenny skriver? Hör av dig till redaktionen!
Jag vill skriva om jämställdhet. Det vill jag ofta. Men det är svårt, för när jag öppnar den dörren i hjärnan så blir det som att öppna det där förrådet man har, som man helst vill glömma bort. Det är alldeles för mycket skit där inne, som man inte vet vart man ska göra av. Och när man öppnar dörren så trillar massa skit ut. Desperat försöker man pressa in allt igen, men det är som att allt det där skräpet inte får plats längre. Man ångrar att man öppnat dörren. Samtidigt som man önskade att man hade ork att rensa.
Jag tänker försöka skriva om bara en av alla prylar som ramlar ur min jämställdhetsgarderob. Istället för att skriva om allt. Wish me luck!
Jag ska se om det hjälper ifall jag fokuserar på min mammas dagböcker.
Min mamma föddes på fyrtiotalet. Hon var cool och knäpp. Utåt var hon alltid glad. Tillsammans med min pappa uppfostrade hon fyra barn. Det fanns fosterbarn eller liknande med i bilden, men det minns inte jag. För jag var minstingen i familjen och när jag blivit stor nog att minnas, så var det färdigt med sånt.
Hemma var mamma ofta arg. Ganska galen, helt ärligt. Alltid nära till utbrott. Unika svordomar och höga skrik. Det var stor skillnad på det hon visade offentligt och det hon visade hemma.
När jag kommit med i familjebilden började pappa satsa på en journalistkarriär. Och ja… I och med det så var han ganska upptagen. Punkt.
När jag var liten tyckte jag pappa var toppen. För han var alltid snäll och glad. Jag såg honom kanske inte så ofta. Men när jag gjorde det, ja då var han bra gó.
Mamma däremot. Hon var så dum som alltid skällde på pappa, skrek och svor. Henne gillade jag inte så mycket.
Nåväl. Så småningom blev jag vuxen. Fick egna barn. Och 2019 dog pappa, 2020 dog mamma.
Mamma lämnade efter sig sina dagböcker. Det var inte såna dagböcker där hon skrivit om sina innersta känslor och tankar. Nej, hon hade noterat sina arbetstider, pappas resor, hur många maskiner tvätt som tvättats, om hon planerade någon särskild aktivitet, vad som ätits till middag, om någon i familjen varit sjuk, dagens utetemperatur och så vidare.
Jag läste igenom dagböckerna. Och det blev som att ta till sig statistik. Något som blev tydligt var hur vardagen över tid påverkade mammas mående.
Mamma hade genom åren olika arbeten. Det senaste jobbet före pension var inom omsorgen. På gruppboenden. Före det jobbade hon som typ undersköterska tror jag. Det här vet mina syskon bättre.
I böckerna kan man se att när mamma arbetat färre timmar, haft mindre tjänst, så har hon hunnit med mer av hushållssysslorna hemma. Fler tvättar har tvättats. Handstilen är mer kontrollerad.
Dessa perioder har följts av att mamma gått upp i tjänst. Handstilen har då blivit slarvigare. Hon har nämnt att det blivit svårt att hålla ihop ekonomin. Hon har fått problem med magen. Någonstans står det något om att pappa kommit hem sent. Att han är borta. Något barn blir sjukt.
Mamma går ner i tjänst.
Pappa åker iväg på någon jobbrelaterad resa. Det är x antal grader ute. Magen är bättre. Tvättarna tvättas. Handstilen blir tydligare.
Mamma går upp i tjänst.
Pappa slarvar med pengar. Mamma får ta hand om ekonomin helt och hållet. Pappa kommer inte hem när han lovat. Pappa har inte gått ut med hunden som han skulle. Något barn blir sjukt. Mamma får problem med huvudvärk eller magen. Bokstäverna blir större, mer okontrollerade. Mamma får åka till doktorn.
Mamma går ner i tjänst.
Återigen fungerar systemet. När mamma är hemma. Och pappa är iväg.
När jag läser mammas dagböcker blir mönstret tydligt. Det går upp och ner, upp och ner. Som vågor.
Jag förstår att mamma svor när hon var hemma. När omvärlden inte såg henne.
Mamma var inte elak mot pappa när hon skrek på honom. Hon var frustrerad. Med rätta! Och det var inte synd om pappa. Han borde mött upp! Det räcker inte med att dammsuga en gång i månaden, och steka brända kotletter till familjen nån gång i halvåret.
Men han vaaar så duktig som strök sina egna skjortor. Det tyckte hans mamma i alla fall.
Det svider i mig. Och nu måste jag stänga igen dörren till min jämställdhetsgarderob innan jag börjar skrika och hitta på nya svordomar.
Mamma. Du och jag hade en väldigt tight relation dina sista år. Du berättade för mig att du tyckte det var slitsamt att alltid vara så arg. Du bad om hjälp. Jag kunde inte ge dig den hjälp du behövde. Men jag förstår nu varför du var så arg. Och jag kan känna att ilskan finns hos mig också. En blandning av din ilska, min ilska och alla medsystrars.
