Jenny Wistbackas Reflexer fångar, återspeglar och reagerar på olika fenomen i samtiden. Den här gången har hon bingeat våldsam underhållningsteve och funderat på trovärdighet.
Har du sett Vikings? TV-serien med alla snygga och coola vikingar som härjar, plundrar, hämnas och har sex som om det inte fanns någon morgondag? Och ofta har de ingen morgondag, för de dör som flugor …
Jag tycker det är en intressant serie, och jag lär mig faktiskt en hel del om vikingar. Jag förstår så klart att det vinklas och skarvas så in i bomben, för att det ska bli en spännande serie. Men med tv-produktionen som grund och en hel del googlande och läsande får jag fram information som jag anser någorlunda trovärdig. Ta gärna ordet ”trovärdig” och låt det flyta runt i ditt medvetande en stund.
En av många saker som fascinerar mig med Vikings är asatron. Oden, Tor, Frej och de andra gudarna. Vetskapen om att man hamnar i undersköna Valhalla om man dör i strid. Och så är det Särimner och vishetens brunn och offrande och ditten och datten.
I tv-serien får vi skutta in i vikingarnas leverne när de drabbas av kristendomen. En religion som till viss del påminner om asatron, men som också är dess totala motsats på flera sätt. Vikingarna far omkring och försöker erövra områden i England och Frankrike, och här dunderkrockar de två gudalärorna.
En av ledarna som vi får följa i Vikings heter Ragnar Lothbrok. Han är en man som vågar tänka utanför boxen och på så sätt lyckas hans folk plundra till sig mången skatt. Vid en räd i England tar Ragnar Lothbrok med sig en träl hem. Kan vara praktiskt att ha. Trälen heter Athelstan och är munk. Sakta men säkert får Athelstan in Ragnar på det kristna spåret, till mången vikings förtvivlan.
Ragnar har en bror vid namn Rollo. En karaktär som under många år får stå i skuggan av den framgångsrike brodern. Till slut får Rollo nog (det får han i och för sig ett antal gånger) och gifter sig med en prinsessa i Paris. Rollo lägger sina vikingamanér åt sidan, börjar äta med bestick, skaffar fjollig frisyr, döper sig och blir således kristen.
Vi vet ju att det här är den väg som kommer vandras. Vikingarna finns inte idag. Asatron lever endast kvar som häftiga sagor. Jodå, en del tror på Valhalla och tillber de fornnordiska gudarna. Men det är ingen majoritet. Svenskarna anses sedan tusentalet någon gång vara ett kristet folk.
Tiderna förändras. Människan utvecklas. Vi får inte längre plundra och våldta som vildar. Vi har fått ett mer civiliserat samhälle. Jämförelsevis …
Och här blir jag lite extra fascinerad. Jag tänker på de bleka svennar med usel självkänsla som klär sig i t-shirt med vikingatryck. Helst ska trycket bestå av en skäggig viking som bär en hjälm med stora horn på, vilket de i verkligheten inte hade. Och så dricker dessa svennar sig fulla och skanderar ”We are wikings! We are wikings!” Jag beskriver här en stereotyp. Och om jag ska var ärlig så är det inte dessa svennar jag främst tänker på. När jag var fjortis kanske det var det. Men nu för tiden har ”We are wikings” kompletterats med fler ord, i mina öron främst välartikulerade synonymer. Och dessa ord får ta plats i rummen med bestämmanderätt. Och där är svennarna klädda i kostym. Inte vikinga-tröjor. Nåväl …
Jag instämmer så långt att jag säger att det är en cool tid att blicka tillbaka på. Att inspireras av. Vi kan alltid lära av vår historia. Men vi är inte vikingar längre.
Sverige blev kristet. Sverige bytte tro. Vi genomgick en förändring.
Men de som värnar, in absurdum, allt det som anses nordiskt och svenskt, de håller fast vid vikingatiden, som om vår nuvarande tro vore sprungen från asatron. Men kristendomen föddes inte i det svenska landskapet? Får man glömma det när det passar? På något sätt blir tanken att allt som varit svenskt är bra. Således är både asatro och kristendom bra. Kan man heja på både AIK och Djurgården? Måste man heja alls? Visste ni att fotboll troligtvis kommer från Kina?
Varför är vi rädda för andra människors tro? Varför är vi så rädda för andra människors tro att en del av oss vill bränna upp den?
Varför krigar människan fortfarande för att vi tror att vår tro är den tro som alla bör tro, även om den tro vi tror på inte är den tro vi alltid trott på.
Vad är egentligen trovärdigt?
Jenny Wistbacka är verksam inom många kulturområden. Följ henne gärna på Instagram och bli inspirerad.
