Under rubriken ”Reflexer” släpper Trakten lös skribenter med huvudet på skaft. Alltså: vi låter dem sopa några rejäla tag på farstutrappan! Har du lust att svara på en reflex? Eller skriva en egen krönika om dagens kultur och samhälle? Hör av dig till redaktion@trakten.nu.
”Verkligheten är bara det som vi kan komma ihåg.” Så skriver Torgny Lindgren i Minnen. Den meningen satte sig. När man talar om minnet i litteraturen återkommer man alltid till Prousts förbaskade madeleinekaka. Hur ofta talar man om minnet i Lindgrens format? Jag undrar jag.
Jag börjar verkligen uppskatta Torgny Lindgrens författarskap. Från mina första tragglande försök med I brokiga blads vatten, via den gripande läsningen av Ormens väg på Hälleberget och till de fängslande minnesskildringarna ur Minnen. Det är Minnen jag vill tala om nu. Han ansåg sig själv vara en av de bästa tänkarna i Sverige. Nåja. Min egen uppfattning låter jag vara osagd, men hans tankar är eggande:
”Tack vare minnet kan vi vara trofasta mot det förgångna. Utan minnet skulle vi oavbrutet svika alla löften och plikter, vi skulle avfalla från allt vi nyss höll heligt, vi skulle aldrig ha skäl att omfamna en medmänniska.” Det är så han skriver. Utan minnet skulle vi vara ensamma, historielösa och alldeles meningslösa i tillvaron. Minnet är ingenting mindre än livets bindemedel.
Minnet är livets bindemedel och det utgör verkligheten vi lever i. Det går en kall kår genom märgen på mig. Hade jag kunnat skapa min verklighet annorlunda genom ingenting mer än ett annat urval av minnen ur mitt liv? Det är en fruktansvärd tanke, en tanke som får mig att undra om inte existentialisterna ändå hade rätt.
Jag minns stryk, mobbning och ensamhet och min verklighet är byggd kring det. Han kan väl inte mena … att jag själv kunde välja vad jag skulle minnas? Var det ens ett alternativ? Varför talade ingen om det för mig? Om Torgny bara kommit in i mitt liv tjugo år tidigare hade kanske allting sett annorlunda ut.
Det är förmodligen precis vad han menade. Många människor har en exceptionell förmåga att gömma undan hemskheter i sin historia, stoppa undan dem i en kammare bakom lås och bom och helt enkelt inte tänka på dem eller ens minnas dem. Den förmågan önskar jag att jag hade. Jag var nyligen inlagd (igen) i två veckor på psykiatriska mottagningen, det bästa de har för mig är mediciner och distraktioner.
Jösses, tänker jag, så här några dagar efter utskrivningen: Torgny Lindgrens tankar är ju allmängiltiga. Det är därför jag läser Minnen. Och fortsätter och fortsätter och fortsätter. Sedan lägger jag huvudet i händerna och försöker gråta därför att de där förbaskade existentialisterna hade rätt. Är man stark nog kan man till och med välja vad man minns, och skapa sin egen verklighet. Det är rentav det som förväntas av oss defekta människor.
