Under rubriken ”Reflexer” resonerar fångar, återspeglar och reagerar Traktenskribenter på olika fenomen i samtiden. Vill du också göra en Reflex, eller kanske svara på det Christopher skriver? Hör av dig till redaktionen!
”Socialismen är Kristus arv.” Det skrev Albert Camus i efterdyningarna av andra världskriget. Och kanske är det så att socialismen som politisk åskådning behöver hemfalla till sina religiösa rötter för att vinna åter den mark som förlorats.
Jag lyssnar inte på poddar. De jäktar mig och förvirrar mig och rubbar alltså min existens. Det går för snabbt. Men häromkvällen vid diskbänken fingrade jag fram Läsarpodden på Spotify, ett avsnitt om Stefan Arvidssons Röd tro, om socialismens religiösa kärnbotten. Särskilt intresserad var jag inte, jag muttrade medan jag befriade en tallrik från rester av makaronipudding med en skummig svamp. Så släpptes den där bomben som fick mig att stanna upp och lyssna på vad som faktiskt sägs i en podd:
Den blodiga Franska revolutionen slutade i en förskjutning av makten från en tyrannisk regim till en annan. Därför menade Marx och Engels att det är makten och dess styrmedel vi måste attackera, det vill säga pengar och pamparna som förskingrar dem. I 1800-talets intellektuella klimat fanns ingen pardon mot denna samhällsinfektion. Men med tiden har vi kommit att bli dumdristigt tillmötesgående, vartefter religiösa aspekter av politiska åskådningar har strypts och stävjats. Kulmen ska ha nåtts när Stefan Löfvén bröt politikens samverkan med kyrkan, utan att riktigt säga det eftersom det skulle ”splittra arbetarklassen”.
En gång fanns en symbiotisk relation mellan politik och religion. Den som gjorde att socialistiska möten kunde riva hela haket och medlemmarna kunde sträcka sina händer i skyn och skandera det socialistiska/kommunistiska manifestet och sedan störta sina arbetsgivare och bemöta sina politiska motståndare med fradgande frenesi. Det som finns kvar av det idag tycks florera runt Greta. Det är gott, men att den socialistiska kampen har devalverat till miljöfrågor och till gröna fredagsklubbar och gatuliggare är oroande. Närmare människan, tack!
Politiska åskådningar behöver, för att knyta till poängen, hemfalla till sina religiösa rötter. Camus skriver till exempel i Den revolterande människan att ”socialismen är Kristus arv,” att den socialistiska politiken är himlen förd till jorden, den kristna urfilosofin rationaliserad till folkrörelse. Stefan Arvidsson undrar rentav i Röd tro ifall Jesus Kristus är den första kommunisten. Värt att ägna en dag eller två åt!
Många skulle hävda att relationen mellan religion och politik är livsfarlig. Exempel finns ännu i vår samtid. Många är rädda för islam. Men tron på en bättre värld, en enad värld, till exempel Anacharsis Cloots gamla dröm om en värld under en flagga, får aldrig förtvina. Det är poängen med mänskligheten, om det finns någon alls efter Guds död, att våga tro på en enad värld.
Västmänniskan lyckades med den imponerande bedriften att ta det väsentliga i den kristna filosofin, sedan en rad despoter genom historien missbrukat mångtydigheten i de bibliska skrifterna (denna rövarhistoria som kapitalismen gjort sitt yttersta, med mängder av paragrafer, regler och stupstockar, för att förfredliga), och formulera ett rationaliserat ideal om historiens slut, där mänskligheten äntligen enas.
Det är kanske dags att bita i det bittra äpplet och börja lyssna på poddar nu.
