Vi enas enkelt om kvaliteten på köksstolen eller en passning i fotbolls-VM, så varför är det kontroversiellt att stämpla böcker som av hög eller låg kvalitet? David Armini resonerar i en ny essä om kvalitet i litteratur, fotboll, möbelsnickeri och matematik.
Kvalitet är viktigt i nästan alla sammanhang. För kreatören ger det prestige och större möjligheter till inkomst. För konsumenten ger det en vara med bättre smak, större upplevelse eller längre hållbarhet. Många med mig har lagt pannan i djupa veck om vad kvalitet är generellt, och i synnerhet vad gäller litteratur.
När jag skriver dessa ord sitter jag på en pinnstol i köket, och du och jag kunde nog enas om stolens kvalitet. Redan var den är köpt eller tillverkad ger de flesta av oss en känsla om dess kvalitet; alltså om det är en flera hundra år gammal, handtillverkad stol jämfört med en från en köplada bredvid motorvägen, vars uttalade profil är ”hellre billigt än bra”. Den ena hög, den andra låg kvalitet. Och skulle den komma från en global möbeljätte är nog stolen sådär medelsvenssonskt mittemellan.
Även för en lekman är det enkelt att kontrollera kvaliteten: Är den ranglig och flagnar färg redan efter två dagars användande, eller har den ärvts i åtta generationer och är fortfarande stadig och bekväm? Skulle den vara helt ok i två år och sedan spontankollapsa kommer den förmodligen från den där globala möbeljätten. Kanske än mer självklart är att en erfaren möbelsnickare skulle tillverka en stol av hög kvalitet, till skillnad från undertecknad.
Kan då intuitionen för kvalitativt möbelsnickeri överföras till litteratur? Ja, i någon mån, för visst är det intressant att lyssna på en högutbildad litteraturvetare som läst mängder av samtida och äldre utgivning. Perspektiven och insikterna är garanterat givande och fördjupande. Utbildning och övning gör både möbelsnickaren och litteraturvetaren skickligare att hitta och bedöma kvalitet. Likadant är det ett försvinnande fåtal författare som på första försöket skriver en bestseller eller kritikerhyllad bok; som med nästan allting annat verkar det krävas de där tiotusen timmarna att bli skicklig, vare sig det gäller att skriva eller snickra.
Samtidigt skevar liknelsen, för medan de flesta skulle vara eniga om vilken stol som är av högst kvalitet tycker uppenbarligen många att genrelitteratur som säljs från pall på stormarknader är av högre kvalitet, än det Svenska Akademin utser som samtidens bästa. Det blir till och med en omvänd kvalitetsmarkör för delar av läsekretsen, där en prisad författare kan antas vara tråkig och svårläst.
Till skillnad från möbelsnickeri hamnar vi alltså i relativismträsket: För mig är god kvalitet x och y, men för dig är god kvalitet z och w. Ska vi bestämma litterär kvalitet på antal sålda böcker, eller överlåta det på personer som ägnar livet åt läsande, utbildning och diskussion att professionellt bedöma litterär kvalitet, eller har bägge åsikter samma värde och tyngd?
För att bolla (sic!) vidare till de i skrivande stund pågående världsmästerskapen i fotboll: I stort sett varje människa som – trots reservationer om överkörda mänskliga rättigheter och ”utskänkning av internationella drycker” – tittar på turneringen förvandlas omedelbart till expert på taktik, strategi och teknik. På läktaren och i tv-sofforna trängs miljoner människor som vet bättre hur bollen bör trillas än tränarna och spelarna. Ändå är det få som faktiskt skulle byta platsen på läktaren eller framför skärmen till att vara på eller vid sidan av planen. Varför har vi inte samma tillit till litteraturexperter? Eller har vi ändå förtroende även för litteraturexperterna: De aderton svenska experterna får ju årligen dela ut miljonbelopp till åtminstone viss acceptans från allmänhet och media, inte olikt hur fotbollssofforna gnäller på tränare och spelare, men ändå inte skulle vilja byta.
Kanske är det just denna dualitet som gör både fotbollen och litteraturen så levande? Det som endast kan förstås av experter dör ju nästan definitionsmässigt. Expertisen kanske är nyttig till att mejsla fram både kvalitativ fotboll och kvalitativ litteratur, men krävs det också expertis för att njuta av fenomen så kommer de att falla?
Fotbollen har liksom möbelsnickeriet – men inte litteraturen – objektiva kvalitetsmått: antal gjorda och antal insläppta mål, vinst eller förlust, pokaler eller utslagning. Det enda objektivt kvantifierbara måttet för en bok ligger i antal sålda exemplar, och vi är nog få som sysslar mycket med böcker, skrivande och litteratur som tycker att det är en gångbar metrik för den där spöklika kvaliteten.
Bloggen Ordligare är ett exempel på ett ambitiöst försök att kvantifiera och väga samman kvalitet, med viktade poäng för sådant som språk, karaktärer och slut. Försöket är både intressant och fördjupande men blir ändå mest en omväg till det rent subjektiva vi pratade om tidigare, alltså om recensenten tycker om boken eller inte.
Om vi då vänder oss fullt ut till det mest kvantifierbara av allt kvantifierbart, alltså själva matematiken? Hur ser det ut med objektiva sanningar i den objektivaste vetenskapen av dem alla? Nej, dyk tillräckligt djupt och det visar sig att inte ens matematiken är fullt ut objektiv. I själva verket vilar den på axiom, antaganden. Utifrån dessa axiom kan vi sedan konstruera en perfekt logisk men teoretisk rigg. Om axiomen är väl valda kommer sedan riggen att fungera bra även i den verkliga, praktiska världen.
Kan det vara vägen att gå? Jo, det är en möjlighet, välj bara en stringent definition på ”kvalitetslitteratur” så kommer vi objektivt att kunna bedöma vad som faller inom definitionen. Och då möts vi av det omedelbara problemet att, nej, det var ju just det vi sökte, det där sättet att definiera exakt vad kvalitetslitteratur är.
Samtidigt visar liknelsen med fotboll överförd till matematik med precision både på svagheten och styrkan, för professionalism är bra, men kommer också med problem: skolsystemet är bra på att producera ingenjörer men det är svårare att utbilda någon till innovatör. Redan på lägre stadier delas barn in av sig själva och varandra och lärare som bra eller dåliga i matematik. Samtidigt tutar vi i eleverna att det alltid finns ett rätt, att matten är ren, enkel och ofelbar. Detta premierar från tidiga år en viss sorts matematisk fallenhet, vilken kan vara värdefull för ingenjören, medan innovatören hellre ska uppfostras med en annan syn på matematiken än att den är fyrkantig och perfekt precis som den är.
Ju mer matte man läser, desto mer inser de flesta att matematik är långt från entydig. Som lärare på Chalmers märkte jag själv med regelbundenhet att en student – inte sällan en som identifierade sig som ”dålig i matte” – av någon anledning hade svårt att förstå standardalgoritmen för ett problem, men hade lättare att förstå med en egenuppfunnen men åtminstone för mig mer komplicerad metod. I den situationen väljer många lärare på alla stadier i utbildningssystemet att hävda professionellt tolkningsföreträde, att en viss metod objektivt är den bästa. Men inte ens i matematiken låter det sig göras att ha en objektivt bästa metod – se bara hur olika generationer har fått lära sig att olika metoder är ”den bästa” för division.
Är det inte i själva verket närheten mellan högt och lågt som är det verkligt berikande? Som likheten mellan att lösa ett sudoku i dagstidningen och räkna matematik på universitetet. Eller att sparka boll i parken och göra mål i VM-finalen. Eller att skriva en novell som någon tycker är mer läsvärd än en Nobelprisvinnares.
I bland har det pratats om att ta in nybörjare till den högre matematiken. Att läsa nio år grundskola, tre år gymnasium, fyra år på universitet, fyra år forskarutbildning – det likformar förstås. Det finns till och med de som menar att det är ett tecken på kollapsen för en civilisationsperiod när avståndet mellan den högre matematiken och gemene man växer sig för stort. Snarare än att litteraturkritiken borde lära sig att exakt definiera kvalitet, borde kanske hellre matematik och vetenskap utveckla kunskapsbegreppet. Nu springer vetenskapen efter en ständigt undflyende objektiv sanning, men är det något vi borde lära av historien så är det att det mesta kan visa sig vara en missuppfattning. Kunskap kanske mindre handlar om att ”veta med säkerhet” och mer handlar om att ”forska och utveckla”.
Professionell och normerad kvalitet är toppen och kan leda till vinnande fotbollsspel, telefoner med obegripligt hög kapacitet och nobelprisvinnande litteratur. Men professionalismen blir mer innovativ om den är öppen för influenser från amatörer och att omdefiniera vad som är kvalitet, vilket kanske behövs för att skapa en kvanttelefon, vackra anfallskombinationer och litteratur som håller över sekel.
Samtalet om god litteratur fortsätter i Trakten under rubriken Kritik, där David Armini regelbundet medverkar med anmälningar och recensioner. Läs också gärna hans essä om förstameningar i noveller, från höstens temanummer om kortformat.
