Kulturskribenterna Robert Myhreld och Christopher Paulstam möter varandra i två essäer om psykiatrisk vård. Här är Roberts text, med Christophers avslutande replik. Christophers text finner du här.
Kliver med frivilliga steg in på psykiatrisk avdelning. Tilldelas ett singelrum, men där står också en reservsäng. Den har ett blått och lätt transparent plastöverdrag. En bår? Duschen är slanglös, draperi finns det inget och över lag krävs det en del fantasi för att ta livet av sig här. Något jag ändå inte ämnar göra. Det är hur som helst alltid för sent för det som E.M. Cioran konstaterat, även om jag inte riktigt förstår vad han menar.
På en avdelning får man både se och höra somt man inte ser någon annanstans. Inte i denna koncentration. Jag överhör två patienter:
»Jag skulle till psykiatrin för att få tillåtelse att åka på semester. I stället fick jag tvångsvård.«
Så kan det gå. Ett brutet ben är ett brutet ben är ett brutet ben, medan en rämnande själ är metafysik som måste kategoriseras.
Det kom hur som helst att bli första smulan av en inte alls oansenlig mängd (22 kb) text jag skrev under rätt många veckor. Händelser, saker som jag sett, hört och tankar om exempelvis vad ”fylld frukostkorv” är för något.
Christopher har skrivit om sin upplevelse. Den är en nödvändig skärskådan av vården (eller frånvaron av) på en psykiatriavdelning. Det är en sluten och en för patienten utsatt miljö. Att inga samtal med varken sköterska, psykolog eller kurator ägde rum under hans tid där förvånar mig inte. Vården är orättvis.
Jag har tur. Det är en avdelning med kompetent personal och en fungerande struktur. Orimligt deprimerad och med avgrundsdjup ångest är jag uppgiven, ledsen och frustrerad över att det ibland alltid är samma sak.
Jag är inte arg, snarare filbunkslugn och sävlig som långfil. Har ibland sinnesro och koncentrationsförmåga nog för både läsning och skrivande.
Texten fungerar som eskapism, terapi och sysselsättning. Både skrivandet, men också läsningen, tillflyktsorter; texten en stenstod att klamra sig fast vid när världen runtom brister – eller åtminstone gör sitt bästa för att göra det.
Att i efterhand komma tillbaka till textskärvorna som inte hänger samman med varandra mer än tidsmässigt, förlänar mig en sekund av nostalgi. Små minnes- och tankefragment som inte skulle blivit minnen om de inte skrivits ned. Dokumentet kom att anta formen av en dag för dagbok:
Ny dag
Snart läkarsamtal angående framtida vård. Det är rätt ödesmättat. Exakt som det ska vara. Halvmesyrer ger inte syre åt livet. Antagligen därför jag mår rätt bra just för ögonblicket.
—
Under frukosten tipsar en maniker en annan maniker om olika aktieköp.
—
Vänliga små vardagliga handlingar människor emellan är vackrare, och om man så vill ädlare, här än ute. En bjuder på en tändare, en annan lånar ut sin varma huvtröja, ytterligare en …
Ny dag
Hört: »Rostad majs! Vad är det för något?”
—
Att inte vilja leva är en heltidssysselsättning och en mycket självupptagen sak. När ens huvud är ockuperat av tankar på döden går det inte att göra så mycket annat än att lyssna. Det är svårt att bryta rundgången eftersom dödsönskan är parad med en fullständig likgiltighet inför vad man gör eller inte. Det enda man vill är att inte existera, vilket, om man tänker efter, inte har med likgiltighet att göra.
—
Någon forskar i huruvida SSAB:s aktie är stabil eller inte. Personen har för ändamålet tillverkat en fälla – ett vikt plåster, »en grotta” – med mynt inuti. Jag väntar spänt på utfallet.
—
Ibland måste man påminna sig om vad Kågedals-morfar ska ha sagt:
»Så länge man kan få andra å lida finns de ju inge anledning å ta live av sä.«
—
»mycket synd att den vekhet varav världen har så stort behov ofta inte uthärdar att befinna sig i världen« som bernt erikson, versalernas vedersakare, skrivit någonstädes.
—
Vad är ögonhålorna om inte maskars skafferi.
—
De där djurkräken skulle aldrig krälat upp ur vattnet från första början.
—
Ofta gör människor inte mer avtryck i världen än att de lämnar efter sig lite döda hudceller på spårvagnssätet.
Ny dag
Patient i tv-soffan: »Håll käften Malou, din kuksugare.«
—
Hört under samtal: »Jag har fått ritningarna till Noas ark.«
—
X krälar fram i ljuset, kommer till soffan, slår sig ner. Vi har Netflix, någon talangjakt på hip-hop-artister visas. X ser sjukt hög ut, är klädd i vinterkläder och har ryggsäcken fylld med hemligheter i knät. Mani. Hon sträcker ut handen mot mig. Hon vill att jag håller den. Jag kan inte gärna inte ta den. Som jag misstänkte får jag en kyss på handen. Belevat! Allt är som det ska.
—
En kvinna har jeansen med avigsidan ut. Älskar motsträvigheten mot anständighet. Hon menar också att någon har hackat tv:n och bytt ut ansiktena på alla SVT-reportrar.
—
Grannen till X har fått byta rum. Situationen krävde naturligtvis att jag gratulerade denne.
—
X uppgivet gråtande: »Jag tar tjugo olika mediciner. Jag vill bara vara mig själv.«
Medicinbehandlingsfrågans för- respektive nackdelar väl sammanfattad.
—
En inte ringa mängd kunskap måste man gå sig till.
—
…och där kom ett dricksglas flygande … kasterskan verkar vara mycket nöjd över sin insats. Det var faktiskt ett bra kast, det kan jag intyga.
Hattmannen som jag såg som hastigast häromdagen meddelar personalen att han nu ska gå hem och tackar för den här tiden. Jag tror att han inte behöver gå särskilt långt för att komma hem. Ett par rum längre ned i korridoren gissningsvis.
—
Hattmannen slår nog sönder glaset till administrationsrummet snart. Han vill köpa vykort och berättar att Douglas inte kom på besök idag.
—
På psykakuten skriker två personer. Han vill ut, hon vill in, ingendera får som den vill. Jag hör dem inte, men jag vet.
Christopher kommenterar Roberts text:
Såhär står det i Roberts essä: ”Texten fungerar som eskapism, terapi och sysselsättning. Både skrivandet, men också läsningen, tillflyktsorter; orden stenstoder att klamra sig fast vid när världen runtom går sönder – eller åtminstone gör sitt bästa för att göra det.”
Jag och Robert delar synsätt på textens verkan innanför slutenvårdens skära väggar. Jag skulle inte kunna beskriva det bättre.
Min bror ville inte låta mig ha böcker och block där inne därför att han jämförde det med knark. Jag förstår honom.
Robert skriver också detta: ”Sällan erfar jag en så stark kärlek till Människan som här. Det är i svagheten vi framträder som tydligast.”
Det här gör mig förskräckt. Om det är i vårt svagaste tillstånd vi framträder tydligast betyder det att jag är en tickande bomb. Det är så jag behandlas. Man närmar sig mig med försiktighet.
Ångesten står inte i vägen för Roberts blick. Till och med när världen gör sitt bästa för att rämna omkring honom ser han med intresse på omgivningen. Jag kanske avundas honom det.
Personalen kom in i rummet med vackra röster och mjuka leenden för att locka mig till allrummet. Men jag kan inte skriva utan stor ensamhet. De förstår inte.
Bilden längst upp: ”Flourescerande hav” av M.C. Escher.
