/

Existentialisternas arv

Är det en slump att superhjältekulturen tog över världen runt millennieskiftet? Vad har existentialismen med saken att göra? Och hur ska vi förhålla oss till svaren? Det här är ett perspektiv, som utgår ifrån existentialismen förvriden av en tysk maskin.

1934 skriver Antonin Artaud en grotesk biografi om den kortlivade romerska kejsaren Heliogabalus. Boken är ett beställningsverk av Robert Denoël, ena hälften av Denoël & Steele. Den utkom på våren samma år med titeln Heliogabalus eller den krönte anarkisten, symptomatisk för sin upphovsman, men också för sin tid därför att Heliogabalus vänder upp-och-ner på allt som förväntades av en romersk kejsare: dansörer placeras på vaktpositioner och tjurar på hundars sällskapsplats; han gråter vid marknadsstånden över de fattigas livsöden, faller på knä för dem. För sitt vaktlag blottar han sin bakdel därför att han vill ”rövknullas”.

Det är en absurd berättelse av en absurd författare. Tre år efter publicering läggs Antonin Artaud in på sinnessjukhus, och de närmsta nio åren förflyttas han mellan olika institutioner. Ett år efter krigsslutet (1946) släpps han på fri fot. Två år senare finner man honom död vid en sängkant med ett tillhygge i handen, som vore hans sista gärning att jaga bort de egna hjärnspökena.

Heliogabalus regerar i Rom år 218-222. Han tillträder som fjortonåring efter att hans mor på tvivelaktiga grunder fått Rom att tro att han är son till Caracalla, och sonson till Septimus Severus. Men kejsarpalatsets folk ledsnar snabbt på Heliogabalus galenskaper och han dödas till slut av sitt eget vaktlag (inte av dansörerna utan av de riktiga vakterna), skräckslagen och skrikande, badande i bajs och blod. Det är alltså inte helt överraskande att Antonin Artaud introducerar vad som kallas grymhetens teater eller visuell poesi: en hybridform mellan poesi och galenskap. Det är en konstform som kännetecknas av ansiktsuttryck, kroppsrörelser och konstiga läten (som inspirerade Michel Foucault att skriva Vansinnets historia på 60-talet).

Ganska exakt ett år innan Heliogabalus eller den krönte anarkisten kommer ut sitter Jean-Paul Sartre tillsammans med Simone de Beauvoir och gamla studiekamraten Raymond Aron på Bel-de-Graz, en bar på Rue Montparnasse i Paris. Det är här Sartre och de Beauvoir första gången hör talas om Edmund Husserls fenomenologi (mer om den längre fram i texten!), den första livsfilosofin i vetenskaplig bemärkelse. En filosofi som ger människan världen tillbaka. Senare ska Simone de Beauvoir berätta att Sartre märkbart bleknar, antagligen därför att han själv hade velat vara den som upptäckte denna nya, friska filosofi.

Steve Rogers, eller Captain America – förvandlingen till övermänniska personifierad. Ur Civil War, av J Michael Straczynski och Ron Garney.

Existentialismen slår fel

Hösten 1933 anländer Sartre till Berlin för att studera Husserls skrifter. Han träffade aldrig Edmund Husserl, och kanske var det lika bra: för att tala med Sarah Bakewell, författare till Existentialisterna, hade Husserl knappast uppskattat av vad Sartre kokade ihop av hans tankar. Husserls syfte med fenomenologin var att kritisera naturalismen. Han ville skära ner mänskliga upplevelser till sin allra renaste kärna, eidos eller det rena medvetandets essens, och frigöra upplevelser från vanor, klichéer, föreställningar och fördomar. Sartre förvandlade Hussels idéer till en praktisk livsfilosofi och han gjorde det i en tid när Europa behövde det som bäst.

Man brukar säga att existentialismen föddes på Club Meintenant vid Salle des Centraux i Paris den 28 oktober 1945. Där höll Sartre föreläsningen ”Existentialismen är en humanism” om frihetens börda i frånvaron av en högre makt, den oundvikliga bördan av att behöva välja och att ångest är en oundviklig följd av den. En börda som måste accepteras om man alls ska kunna leva. Inte ens auktoriteter befrias: varje människa har friheten, och därmed valets börda, på sina axlar. Ingen väljer för sig själv, alla väljer för alla, för hela mänskligheten. Lydnad och god vilja hör inte ens till resonemanget därför att de är oväsentliga.

Varken Sartre själv eller arrangörerna på Club Meintenant var förberedda på vilka massor föreläsningen skulle dra. Det blev folkstorm. Biljettkontoret belamrades. Folk pressade sig in utan att betala. Existentialismen föddes med ett brak.

Problemet är att existentialismen slog fel. Därför att den blandades upp med den nietzscheanska övermänniskan. De har förvisso inte mycket med varandra att göra under 30-, 40- och 50-talen, men de kommer att löpa jämsides under hela 1900-talet. Under samma årtionde som Heliogabalus eller den krönte anarkisten och Sartres debut Äcklet utkommer, öppnar nämligen Marvel och DC Comics upp sina kontor för att lansera sina extraordinära universum av superhjältar och superskurkar. Übermensch fick superkrafter. Och när Jerry Siegel och Joe Shuster klädde Zarathustra i blå trikåer och gav honom solens kraft var det början på slutet för existentialismen och en ny idé föds: den vanliga människan räcker inte till. Bara supermänniskor kan rädda oss nu.

Action Comics 1 introducerar en övermänniska från planeten Krypton.

Det är kanske symptomatiskt att Stålmannens krafter på 40-talet inte var så gudomliga som de kom att bli på 60-talet och framåt. Idag är vi så vana vid det att vi inte tänker på det: vi klädde oss i superhjältedräkter. Våra barn gör det. De leker med avbildade plastfigurer och använder slagorden perfekt rippade från filmerna. Marvels universum är filmhistoriens mest framgångsrika följetong. För att begripa tiden vi lever i måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa, mot superhjältarnas invasion av vår kultur idag. Vi måste lägga märke till hur de flyter i och ur varandra och vi måste försöka se hur det påverkar vår livsåskådning. Framför allt vår människosyn. Kultur lämnar oss aldrig oberörda. På samma sätt lämnade existentialismen ingen oberörd i efterkrigstidens Europa. Vi får inte sluta ställa frågan: vad hände däremellan?

Den tyska maskinen

Jag såg min bror på en tyngdlyftningstävling en gång på Elixir fitness i Nyköping. Han var ett huvud kortare än de andra i tungviktsklassen, men han vann – möjligtvis hamnade han på andraplats. Det var ett förbluffande färgspektrum av viktplattor på skivstången – jag hade aldrig sett honom tävla tidigare. Jag har däremot sett honom äta två pizzor och en hamburgare, i en sittning. Han töjde magsäcken för att få större kropp: ett tag vägde han över hundra kilo, vältränad. Han är knappt en och åttio. Han kunde vakna mitt i natten, kasta sig ur sängen och gå en rask promenad till gymmet. Han tränade fyra-fem, ibland sex timmar om dagen.

Min bror idoliserade Arnold Schwarzenegger. Arnold och Bruce Lee var betydelsefulla för vår uppväxt kring millennieskiftet. Sedan många år har tuppfäktningarna varit en stående tradition och min brors Arnold-imitation är fortfarande klockren. Idoliseringen och drömmen om den perfekta kroppen och den oförstörbara mentaliteten styrde hans liv. Men det gick inte som tänkt. Ett tag efter tävlingen gjorde han sig illa och måste ställa om till lättare träning. Han tappade muskelvikt och kampen för att ställa om var minst lika tuff som den att ta avstånd från idoliseringen av Arnold Schwarzenegger. Ångestfylld inspiration, det är begreppet han använder när han erinrar sig den tiden. Man skulle kunna kalla det avund. Men jag tror det är att göra det enkelt för sig.

När superentreprenören Joe Weider marknadsförde en mycket ung Arnold Schwarzenegger i sina många kanaler introducerade han bilden av en tysk maskin ”som alltid fungerar”. Vid den tidpunkten var det långt kvar tills Arnold skulle övertyga James Cameron om att han skulle spela rollen som mördarroboten och inte hjälterollen i Terminator (1984). Han kom till Amerika i slutet av 60-talet, och med honom sinnebilden av en tysk maskin. Från Amerika spred sig sedan bilden över världen. Och ju närmare vår tid vi kommer desto mer närmar sig bilden av en fulländad människa den tyska maskinen. För att begripa vad som hände mellan efterkrigstidens livsåskådning och vår tids, kan vi försöka förstå Arnold Schwarzenegger.

En övermänniska från Österrike, 1984. Foto: Mary Frampton

Den tyska maskinen är sinnebilden för vår tids människa: en fysiskt oförstörbar och socialt outtröttlig övermänniska med en hänsynslös vinnarskalle för vilken “en normal tillvaro vore rena kryptoniten” som det står i Schwarzeneggers och Peter Pietres bok Total Recall (2012). I praktiken ser det ut så här: under några år i Amerika driver Arnold en postorderfirma, ett byggföretag, studerar språk och ekonomi på college och tränar fem timmar om dagen, sex dagar i veckan.

Arnold Schwarzenegger föds 1947 i en liten by utanför österrikiska Graz. Redan som ung bländas Arnold av längtan till de förlovade möjligheternas land och han var långt ifrån ensam om det. 30-, 40- och 50-talens ungdomar drogs som flugor till den amerikanska progressivitetens skit, till framåtandan. De måste bort från ruinerna och Tredje riket. ”Allt i Amerika var stort”, menar han i Total Recall och allt som var stort var bra. Arnold erinrar sig en projektorbild i skolan, av New Yorks skyskrapor. Det var första gången han tänkte att han ”måste till Amerika”. Från det ögonblicket ter sig allt som medel för ändamålet.

Som barn var Arnold och hans äldre bror Meinhard knappt medvetna om de vuxnas bitterhet. Alla rosa moln kring nazismens drömmar hade skingrats. Allierade soldater ockuperade allt Hitler lämnat efter sig. Den så kallade ”avnazifieringen” talades det knappt om: Tredje riket skulle utplånas ur allas tankar. Tjänstemän, makthavare, poliser och lärare förhördes och granskades systematiskt i jakten på SA- och SS-sympatisörer. Arnold ska vid ett tillfälle ha frågat sin far om kriget. ”Det finns inget att prata om”, blev svaret.

Gustav Schwarzenegger var militärpolis och hans ”svar på livet var disciplin”. Han drillar Arnold och Meinhard hårt, ställer dem att tävla mot varandra, eggar deras vinnarskallar. Och sedan de börjat idrotta måste de förtjäna sin frukost med träning. Arnold svarar bra på Gustavs fostran. Det är han som fortsätter vilja göra sin far stolt.1 Med tiden kommer pappa Gustav och mamma Aurelia bli mer beskyddande mot Meinhard och utmanande mot Arnold. 1971, när Arnold etablerat sig i Amerika, kör Meinhard ihjäl sig på fyllan.

Bilden av den högpresterande, oförstörbara, outtröttliga, hänsynslösa vinnarskallen präglar vår livsåskådning idag. För att inte säga hela vår kultur. För min familj stämmer den inte längre. Och i allt större omfattning börjar den vittra sönder, vilket är på tiden. Men för många är den livs levande, styr deras liv som en tom-tom med propagandamaskineriets skräckinjagande auktoritet. Och de många framgångsmahatmer bland föreläsare och influerare som inte skräder slagorden i sina kanaler gör det bara värre: sammanställningar av framstegsvänliga egenskapsbanker som framgångsforskare koketterar med har förstört fler kroppar och liv än de byggt upp. Men några exakta siffror på det lär vi inte få på länge därför att en kulturell idé (sinnebilden av den fulländade människan som maskin) lever sitt eget skadeverkande liv när den gnuggats in tillräckligt hårt i det kollektiva medvetandet.

Existentialismens återkomst

Det är symptomatiskt att Stålmannens krafter begränsas på 80-talet. Samma decennium som Sylvester Stallones franchise Rambo exploderar och Arnold Schwarzenegger gör succé med Terminator och Commando. Muhammad Ali och Marlon Brando hade redan konkretiserat begreppet integritet, Rocky Marciano och Gandhi förkroppsligat resiliens. Två egenskaper som skulle förvränga Husserls och Sartres idéer till någonting överdrivet och skadligt. Den lilla människan blev fri att göra det lilla extra. Superkrafter blev plötsligt ett val. Allt hon behöver göra är att skriva sitt livsmål på ett papper, krydda med integritet och resiliens och poff! – hon kan göra vad hon vill.

Människan förvandlad till algoritm i Arnold Schwarzeneggers och resten av framstegspamparnas tappning är lika mycket ett recept på framgång som på krigföring. Det blev existentialisternas arv. Idag drillas vi till målsökande missiler med samvete, i superhjälteerans och framstegstankens storhetstid är det som att sitta fast mellan Batman och Ra’s al Ghul, det vill säga mitt i en kamp som bara får lösas med våld. Existentialisterna skulle kräkas.

Att vara i världen blir bara svårare. I inledningen av Sartres Äcklet sitter Antoine Roquentine på Café Mably och äter en smörgås. I närheten sitter en grupp människor som ”har behov av lite lyx”, det vill säga samexistera i bullrande samtal medan de spelar tärning. Antoine betraktar dem en lång stund, häpnar därför att ”de måste vara flera stycken för att existera”. Monsieur Fasquelle, den livliga kaféägaren som hela tiden minglar med gästerna, står inte mycket högre i rang: ”när den mannen är ensam så somnar han”.

Äcklet är en arketypisk skildring av ensamheten, sedd med ensamhetens ögon. Stolta ögon. Idag har vi svårt att föreställa oss något annat än att Antoine Roquentine mår psykiskt dåligt. Men inget tyder egentligen på att han skulle må sämre än någon annan. Ensamheten har samma betydelse som umgänget med gästerna för monsieur Fasquelle: han behöver ensamheten för att existera. Det är att vända upp och ner på idén om människan som social varelse, och alla konventioner och normer som stigmatiserar ensamhet. Sartre förvandlar ensamheten från sjukdom till ett friskt och naturligt levnadstillstånd. Det är kontroversiellt, och ack så behövligt i vår tid.

Min bror brukar säga till mig att jag är dålig på att vara ensam. Det förbryllar och irriterar mig därför att jag tycker att jag är bra på det. Men hur är man egentligen bra på att vara ensam? Om man ser ensamhet som en slags laddstation för integritet och resiliens, då förstår jag honom. Då är jag värdelös på det. Men jag tycker inte jag använder ensamheten på det sättet. Jag existerar ensam. Om man som jag har svårt att förstå mellanmänskliga signaler devalveras bara inlärda beteendemönster till funktioner. Funktioner som dessutom inte ens behöver stämma med vad som rör sig inuti en människa för att fungera socialt, vilket i min värld blir djupt skakande och nedslående. Jag tröstar mig med att Todd Phillips Joker (2019) finansierades och producerades i vår tid.

När Jerry Siegel och Joe Shuster skapade Stålmannen i slutet av 1930-talet var han flintskallig och elak. Inte helt olik Lex Luthor, som senare blev ärkefienden. Av försäljningsskäl förvandlades mannen av stål från antihjälte till superhjälte. Idag anses han vara ganska tråkig därför att han är i det närmaste oövervinnerlig. För att kunna berätta en dynamisk historia i DC Comics universum måste Stålmannen alltid oskadliggöras. Minst av allt vill vi ha oövervinnerliga superhjältar. Det är förmodligen symptomatiskt att Christopher Nolans Batman-trilogi sätter skurkar i fokus: Heath Ledger gjorde sig till legend i rollen som Jokern (The Dark Knight, 2008) och ingen kommer någonsin glömma Tom Hardy som Bane (The Dark Knight Rises, 2012). Det är dem vi snackar om.

Att Todd Phillips vred upp realismen i Joker blev sista pusselbiten. Jaqouin Phoenix’ ofrivilliga skrattattacker, groteska, ryckiga rörelser och dansen nerför betongtrapporna; Antonin Artauds grymhetens teater är tillbaka. Det är symptomatiskt att Jokern, en av Batmans äldsta och mest envisa motståndare, förvandlas till (anti)hjälte för sin tid och plats, och dessutom lyckas vinna publikens empati(!). Om jag ska ta mig friheten att sätta begrepp på tendensen skulle jag säga att det är efterkrigstidens existentialistiska återfödelse. Mer eller mindre i sin ursprungliga tappning. Och kanske är det vad existentialismen gör: den återföds när vi behöver den som bäst. Gott så. Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Jean-Claude van Damme tillhör det förgångna. Nu vill vi se deras antagonister. Vi vill se Arnold som mordisk robot (Terminator, 1984), vi vill se Ivan Drago (Dolph Lundgrens roll i Rocky IV, 1985) och Chong Li (Bolo Yeungs roll i Bloodsport, 1988). Vi vill läsa om Kristian Lundberg som vaknar i rännstenen med Äcklet i fickan.

Vi vill se hyperindividualismen brytas sönder och integritet och resiliens bli överflödiga. Vi vill se mål efter mål skrivs ner på papper som brinner upp, tills det enda som finns kvar av människan är ren instinkt, förtvivlan, ångest och vrede: vi vill se vad som händer när allt hopp är ute och det enda som finns är kött. Vi vill se vad som händer med en människa när precis allt har gått åt helvete. Vi tror inte längre på att det hjälper att resa sig, spänna musklerna och ta i. Att människan inte skulle vara mer komplicerad än så, det är intellektuellt förödmjukande. Existentialisterna visste det i efterkrigstidens ruiner. Vi vet det i dagens segregerade, upphaussade värld. Därför vill vi se exakt hur Jokern kunde bli Jokern, utan supermänniskor och moraliska regelböcker till hjälp.

I efterdyningarna

Min dragning till fenomenologin bottnar i insikten att all självhjälp idag är flack och segregerande. Dess högsta värde är trasiga människors hyllade klassresor, individer som bara lär sig spelets regler. Självhjälp i någon djupare bemärkelse har hamnat i bakgrunden. Det finns ingen tid. Många tycker till och med att psykologisk läkning är onödigt. Sarah Bakewell menar att det är symptomatiskt att Karl Jaspers övergav psykologin för fenomenologin. ”Det finns bara ett verkligt allvarligt filosofiskt problem”, skriver Albert Camus i Myten om Sisyfos, och det är ifall livet är värt att leva eller inte.

Över- och undermänniskor i Marvelserien Fantastic Four, av Stan Lee och Jack Kirby.

Till skillnad från fenomenologin handlar självhjälp till syvende och sist om anpassning. Alla superhjältar och supermänniskor som har invaderat vår kultur idag använder sina sår, vänder dem till styrkor, användbara för krävande hjältedåd. Jag undrar hur det ser ut på andra sidan myntet: jag vill vrida perspektivet till dem som använder sina sår och det blir fel ändå. Vad säger man egentligen till någon som på alla sätt har provat vända sina svagheter till styrkor och ändå misslyckas? Ledsen, dina karaktärsegenskaper är inte adaptiva?

Arnold Schwarzenegger delar dygnet i statiska timmar och uppmanar folk att sova snabbare. Att det förutsätter en algoritmisk hjärna som går att slå av och på vid behov nämns sällan. Vi har en historieskrivning full av människor som lidit och dött för sina idéer och lösningen har hittills varit att förvandla människor till sina idéer: vi pratar om egenskaper och karaktärsdrag på samma sätt som vi pratar om företags värdegrunder. Precis som en värdering/egenskap formuleras och implementeras som kod i en mjukvara. Att människan inte skulle vara mer komplexa än så är kränkande. Ändå är det kutym.

Edmund Husserl utarbetade fenomenologin som filosofisk arbetsmetod. Martin Heidegger, en av Europas och vår tids viktigaste tänkare, ställde den komplicerade frågan varför vi överhuvudtaget ska ägna oss åt fenomenologi. Vad är meningen med det? Större delen av sitt liv kom att han att tillbringa i sitt eremitage i Todtnauberg. Det var där han tänkte och skrev, ensam med penna och papper vid en brasa. Vad är meningen med att bryta ner livets upplevelser till sin renaste kärna? Det låter kanske som en svår fråga men den är faktiskt en av vår tids kanske mest ställda: vem vill inte betrakta sig som okränkbar individ?

Martin Heidegger var en slags tysk Sokrates. Få hade orkat lyssna på honom idag. Den som samlade slagord av hans tänkande fick onda ögat. Han har kallats ”förundrans filosof”, det vill säga han såg som utgångspunkt varje enskild tanke som big bang, ett stort wow! Han ville inbjuda till att tänka själv, vara nyfiken på det egna tänkandets banor, veckla ut minsta tanke och se vart den leder. Mannet, det vill säga normerna, i vår tid, låter oss inte göra det. Snarare ligger det för oss att samla slagord och slutledningar från andra människor därför att det sparar tid. Det är inte samma sak som att tänka själv.

Vår tids normer formuleras av övermänniskor som ställer krav de flesta inte kan leva upp till. Genom att frigöra dig från Mannet kan du börja tänka på egen hand. Ett praktiskt exempel: det är lätt att säga till någon att tänka utanför boxen, men vad innebär det egentligen? Fenomenologin erbjuder ett perspektiv som tränger igenom Mannet på ett sätt som självhjälpen inte orkar. Den fenomenologiska arbetsmetoden spränger ut alla normregler i perferin; det kallas parantetisering, det vill säga att sätta normregler “inom parentes”, eller epoché (från grekiskans eidos, det vill säga ren essens). Självhjälpen idag tar inte hänsyn till individens upplevelser i lika hög grad, om det inte ytterst leder till anpassning.

Frågan om livet är värt att leva blir en fråga om vilka värden som är gynnsamma för ett värdefullt liv. Om du kan anpassa dig till dem eller inte. På det sättet är vi tillbaka där Husserls fenomenologi tog sig praktiska livsfilosofiska uttryck i Sartres idéer, i Berlin 1933. Att vi skulle vara tillbaka i 30- och 40-talets tankegångar är förstås en förenkling. Men en bra utgångspunkt. Svaren på varför samhället idag är flackt och segregerat är många och komplexa. Att bara titta på samtidens tendenser är vilseledande. Men lika vilseledande är det att titta längre bakåt än krigstiden.

Mellan efterkrigstiden och vår tid sitter Arnold Schwarzenegger som bindemedel. Han har påverkat vår tids livsåskådning mer än många tror. Men! Han kunde ha varit vem som helst i sin generation. Många var de som drömde sig bort från efterkrigstidens Europa. Många var de föräldrar som led i bitter nostalgi och många var barnen som snappade upp den. Arnold Schwarzenegger är omtalad därför att hans klassresa är den starkast lysande. Han visade att det är möjligt att komma från ett liten by i Centraleuropa och bli världsstjärna. Och när något är bevisat då är det bevisat. Därifrån finns ingen återvändo.

Vad som återstår för resten av oss är att försöka rädda oss undan beviset med livet i behåll. Varför? Därför att Arnolds klassresa har implementerats i Mannet. Fenomenologins och existentialismens renässans är nödvändig därför att det är med Arnold som Mannet i vår tid har fått sina kanske mest skadliga tillskott:

  1. den fysiskt oförstörbara och socialt outtröttliga övermänniskan med en hänsynslös vinnarskalle för vilken ”en normal tillvaro är rena kryptoniten”, och
  2. de trasiga själar som bara lär sig spelets regler och tror att det räcker.

Inte någon enda av superhjältarna får utrymme att läka och bearbeta sina sår. De förväntas läka genom jobbet. Vänder sina sår och svagheter till styrkor i form av motivation och våld, när det påkallas. Sylvester Stallone säger det bäst i en scen från den andra Expendables-filmen: ”We can’t change what it is, so we keep it light until it’s time to get dark. And then we get pitch black.” Hela sinnebilden av en välanpassad människa kan kokas ner till detta. Man är en människa inuti och man är en utanpå. Och man vet att hålla isär dem. Det är social kompetens i ett nötskal.

De som inte kan, de får lära sig eller finna sig i att vara ensamma. Det är sensmoralen i all form av självhjälp. Den är inte bättre än en skrikig influerare som försöker egga sina lyssnare/läsare/åskådare. Fenomenologin och existentialismen betyder för mig ett tredje alternativ. En stillasittande genomträngning av vår tids livsåskådning. Jag tror vi är många som känner oss svikna av självhjälpen. Jag tror vi är många som behöver hitta tillbaka till oss själva utan att tvingas brotta oss trötta med skammen som följer på ensamhet och utanförskap och stillasittande. Jag tror att en bredare förståelse för Mannet i vår tid kan underlätta. Det hoppas jag i alla fall. För min skull och för din.


1 Det har hävdats att han hyste ett glödande hat gentemot sin far – Arnold bevistade till exempel aldrig begravningen – men det vänder han skickligt på i självbiografin.

Christoffer Paulstam

En äldre man på cykel stannade bredvid mig och satte foten i backen. ”Ursäkta,” sa han, ”men jag måste bara säga: vad glad jag blir när jag ser en människa gå och läsa en bok istället för att titta ner i telefonen!” Han tackade mig två gånger, sa att jag gjort hans dag och cyklade vidare, nynnande på en frisk melodi.