I en lång essä resonerar Oskar Lindh kring livets högljudda kaos och dödens knäpptysta stillhet.
Per
Av Oskar Lindh
I
”What’ll be left when I’m dead?”
– ”Dead”
1983. Per Yngve Ohlin misshandlas av sina mobbare. De andra eleverna var snälla innan högstadiet. Pentagrammet på hans moped gör honom nu utstött. Han får så mycket stryk att mjälten spräcks.
Han kommer hem från skolan. Ohlins svärmor, en sjuksköterska, går in till honom. Pulsen är svag. Eller borta. Hon gör hjärt- och lungräddning. Ambulansen kommer. Per skjutsas till sjukhuset.
Fast han märker inget. Allt är blått, någonstans borta från jorden. En genomskinlig blå färg. Något vitt, hett och skinande uppenbarar sig. Ändå är han “kliniskt död”.
II
”The past is alive”
– Per Yngve Ohlin (”Dead”)
Sprucken mjälte är ett udda sätt att dö på. WHOs lista över de vanligaste dödsorsakerna tar inte upp det. Listan känns kall. Den får döden att låta akademisk. ”Stroke”, ”Diabetes mellitus”, ”Kidney diseases”, ”Lower respiratory infections”, osv. Som om döden vore enkel, och dess olika nyanser bara anteckningar som man kan sortera i sina byrålådor för att lätt kunna komma åt informationen om hur nu slutet av livet fungerade, om man skulle våga vara så nyfiken.
Slutet av Ohlins liv blir inte slutet. Per Yngve Ohlin vaknar. “The bastards of surgery”, som han kallar dem i ett senare brev, skar upp honom fel. Ärret bär han med sig under resten av livet.
Ohlin återgår till sitt vanliga liv. Han säger bland andra lögner att en skateolycka spräckte hans mjälte. Fast upplevelsen förändrar honom inombords. Döden börjar fascinera honom. Han vill komma närmare livets bortgång, i musiken. Bland annat andas han in stanken av döda kråkor under en repning, när han senare spelar i black metal-bandet Mayhem, med artistnamnet “Dead”.
Till sin brevvän “Old Nick” (eller Nicola Curri), skriver han om en bekant, och utövare av “magic of various kinds”, som sa att man nästan aldrig vaknar då man når den vita färgen, i dödsögonblicket. ”From what I’ve heard, I have some kind of purpose here” skriver Ohlin. ”I’m trying to find out what I have to do ’here’ before I can enter the light again.”
Jag undrar över det stoiska i Ohlins formulering. ”what I HAVE to do before I CAN enter the light again”. Han vill bara göra vad som behövs, låter det som. Som en soldat som går ut i krig av ren pliktkänsla snarare än egen vilja. Livet blev ett krig för Ohlin. “The light”. En optimistisk beskrivning av dödsögonblicket. Var Ohlin entusiastisk över sin död? Eller var livet bara för mycket för honom? Ville han slippa tvinga sig själv till att vara entusiastisk över livets upplevelser?
En sådan inställning är skrämmande. Jag kan föreställa mig allas bistra miner, om jag läste upp den här texten. Existens och bortgång är yin och yang. Ändå klänger vi oss fast vid vad som finns. Förtränger att det ska försvinna. Att våra föräldrar ska dö, att vårt hus blir ett ruckel en dag, att solen efter en massa år blir en supernova som spränger allt.
Det är kanske bra att vi ignorerar vår undergång. Är det så illa att ta saker för givna? Vi dör litegrann varje dag, som Bukowski sa. Huden skrumpnar, ben blir sköra och bryts, fritid ersätts av arbete, och sorg över tiderna då man orkade mer och livet var enkelt. Är det bra att se hela nedåtgående spiralen? Eller får den en att vilja försvinna nu, och bespara sig smärtan? Jag funderar på det, för jag har känt så.
“I have some kind of purpose here” … Ohlin kanske var okej med smärtan, så länge han fick slutföra sitt uppdrag. Döden kunde ske efteråt.
Fast det är svårt för mig att gå in i huvudet på en person som skrev att hans gammelmormor var en magiker, och som, svartvit och nersmord med döda kråkor, gick upp på scen.
Verklighet blandas med absurditet. Kyrkbränningar, satanism, knivhugg, och andra dysterheter som media uppblåste tillräckligt för att göra black metal till något som till och med popfansen känner till.
Ohlin är en del av legenden nu. Han ville förkroppsliga döden, försvinnandet, livets förgänglighet. Ändå lever han vidare i en massa människors minnen. Slutförde han sitt uppdrag, eller inte?
III
”Time buried me in earth
Centuries ago I tasted blood
Buried by time and dust”
– Per Yngve Ohlin (”Dead”)
Ingen lever vidare, förutom i minnen, sagor och legender. Men kan man i alla fall göra sin död till något mer speciellt?
Man kan exempelvis dö för ett bra syfte. Lite som idealet om att dö i krig, om man vill bli så gammaldags. Fast vissa människor tror fortfarande på den värdigheten. Jag åt på en sushirestaurang med min kompis. Han berättade om en vän som skulle göra lumpen, och kunde tränas till vad som helst. Han ville bli kanonmat. En av de första som rusar ut på slagfältet och dör. Vi skrattade. Han behövde göra något för att riskera sitt liv, för att känna sig levande.
Kände sig Ohlin vid liv, då han den 3:e februari 1990 spelade i Jessheim? Han och Øystein (Mayhems gitarrist, även känd som Euronymous) ville ta med sig knivar. Jørn Stubberud (Mayhems bassist, även känd som Necrobutcher) hatade idén, och gav Ohlin de slöaste knivarna han hittade. Istället krossade Ohlin en colaburk på scen, och skar sig med den. De försökte ta honom till sjukhuset.
Kändes smärtan bra? Som att riskera sitt liv för musiken? För något större? Som då Siddharta blev asket och valde att överleva på ett riskorn om dagen? Varför överlever bara sådana människor i sagor? Varför kan vi bara leva för alltid i sagor?
IV
”Woeful people with pale faces
Staring obsessed at the moon
Some memories will never go away
And they will forever be here”
– Per Yngve Ohlin (”Dead”)
Livet är en tråkig saga. Människor dör vanliga dödar. Lungcancer, Alzheimers, och hela bunten. Släkten och vännerna minns dem.
Varför vill man bli ihågkommen av någon annan? Man märker inte vilka som minns en då man ligger i graven. ”’Vad är det för mening med att dö om man inte får höra snacket efteråt’”. Sångtexter från en Håkan Hellström-låt, enligt mammas make. Ändå vill gott om människor bli extra ihågkomna. Det lönar sig ofta. ”Yeah no disrespect to anyone but I know that this is probably the only life that I get and I’d like to leave my mark” säger Aristos Norman Petrou, eller Ruby da Cherry, som är hans artistnamn för $uicideboy$. De är en av de populäraste underground-rappgrupperna.
Fast man kan göra avtryck på hemska sätt, också. Anders Breivik menade i rätten att han var frisk när han mördade 77 människor i en terrorattack. Han skickade innan akten ett manifest om sina extremhögeråsikter till 1000 andra. Och lade upp en video om vikten av martyrskap.
Vi behöver fråga oss själva varför vi vill bli ihågkomna. Vad vi vill att minnena om oss ska handla om. Då inser vi om vi förtjänar att vara odödliga, eller om alla borde glömma oss.
Ville Per Yngve Ohlin bli ihågkommen? Eller ville bara andra minnas honom? År 1991, precis efter Ohlins död, tog Øystein kort på hans lik, och skickade bitar av hans hjärna till medlemmar av norska black metal-band. Idag finns bilden som tryck på Mayhem-tröjor. Stubberud talar i dokumentärserien Helvete – historien om norsk Black Metal, om hur han vill slå ner fans med en sådan tröja, när de frågar om hans autograf på konserter.
Vad skulle Ohlin tycka om fotot? Skulle han bli arg och ledsen över att vi valde att minnas honom som ett lik på golvet, trots hans musik och innovation inom metal-genren? Bara en död kropp med ett blodigt huvud. En människa i sitt värsta ögonblick. Fast han kanske också skulle uppskatta att bli ihågkommen som döden. Som vad han fascinerades av, och försökte att symbolisera.
Eller, skulle Ohlin skita fullständigt i vad vi tyckte? Att skära sig på scen, bli misshandlad av mobbare, bråk med bandmedlemmar. Hans liv var redan tillräckligt bullrigt och högljutt utan snacket efteråt. Jag kan föreställa mig honom på en fredlig och tyst plats i himlen nu. Kanske lycklig. Kanske i ett slott. Han dog med en “I ❤️ Transylvania”-tröja på sig …
V
”From a place empty of life
Only dead trees are growing here
As it comes from afar
Only dead trees are growing here”
– Per Yngve Ohlin
Vissa skulle säga att livet är meningslöst. Som om det vore ett TV-spel som man distraherar sig själv med innan skivan går sönder eller man blir less. Vissa kallar det för en bra sak. ”Inget betyder något i alla fall, så jag är fri till att göra precis vad fasiken jag än vill!” är deras inställning.
Jag önskar att jag var som dem, för jag och de flesta gör inte vad som helst. Vi klättrar aldrig upp för Mount Everest eller Bungie-jumpar. Många av oss vågar aldrig ens prata med någon attraktiv, eller omskola oss för att skaffa det där jobbet som vi egentligen ville ha från början. Rädslan för att människan som vi fantiserar om inte vill ha oss i hens liv, eller för att bli hemlösa då vi aldrig klarade av att gå in i en ny arbetsmarknad, är helt överdriven. En möjlig anledning till att vi ändå fruktar nekanden är att de tidigare innebar döden. Att svälta eller dö av ett ormbett för att ingen stammedlem ville ta hand om en.
Allt går tillbaka till döden. Den binder oss till livet. “Carpe diem!” säger vi hur mycket vi vill, men hotet att försvinna begränsar riskerna vi tar för att uppleva livet till fullo. Alla är nog rädda för döden. Tänk om Ohlin var det ännu mer.
Hans bortgång blev läskigare, och verkligare, efter den spruckna mjälten. Behövde han väcka försvinnandet till liv inombords, för att hantera det? Välkomna det som om det vore en vän. Men hur kan man vara döden utan att leva med ena foten i graven?
Hitler, Breivik och en massa andra tänkte att allt som var annorlunda än de själva förtjänade att dö. Ohlin förstod att han själv var lika mycket en dödlig varelse som alla andra. Att han också skulle möta slutet. Han släppte in döden som om den vore en livsstil. Det verkar absurt. Fast vi borde inte separera oss från försvinnandet så mycket. Det är vad som förenar oss. Fruktan kring döden är så inprogrammerad i oss att den måste knyta oss till varandra. Vi utbildar psykologer för att hjälpa människor med mentala problem, eller doktorer för att lindra cancersjukdomar och fysiska besvär, eller cybersäkerhetsspecialister som hindrar hackare från att stjäla alla människors pengar så att de fryser ihjäl på gatan. Vi fruktar döden tillsammans. Förenar det oss mest av allt?
VI
”Visions of that no mornings
Light ever will come
I’m too old now
The dark is so near
Will I ever reach the land beyond
This is where we go when we have to die”
– Per Yngve Ohlin
Øystein talade om Ohlin som om han vore ett mirakel. Andra förstod att han behövde hjälp med sin psykiska ohälsa.
Om livet och döden är som två sidor av ett mynt, så vill många migrera till andra sidan när den första blir för jobbig. År 2021 begick 1 226 personer självmord enligt Fhm. Bland unga var suicid orsaken till en tredjedel av alla dödsfall.
Frågan om varför en person skulle begå självmord är komplicerad. I mina värsta ögonblick känner jag att den är felformulerad. Ibland känner jag att frågan borde vara: ”Varför skulle en person välja att fortsätta leva?”
Människor har olika svar på vad som drar oss till livet. Boken Flow, av Mihály Csíkszentmihályi (en ungersk-amerikansk professor i psykologi; jag känner ett sting då jag kollar upp hans wikipediasida, och får reda på att han är död) förespråkade att optimala upplevelser gör oss lyckliga och nöjda med livet. Upplevelserna av att spela en ny låt på fiolen, att samtala om ett band med någon som också lyssnar på det, att studera ett intressant ämne inför ett prov, resa till en ny plats, och andra upplevelser som hamnar i det perfekta mellanläget av att vara nya och spännande, men tillräckligt bekanta för att vi ska kunna hantera dem. Verkligheter utom oss men precis inom räckhåll, en blandning mellan bekvämlighet och det okända, vilken gör att vi mår bra. Ofta så bra att vi glömmer bort tiden.
Jag kan tänka mig att Ohlin kände så då han spelade musik. Att det var därför han offrade så mycket för musiken. Han tog med allt han ägde på sin resa till Norge, för att gå med i Mayhem. Han var fattig och överlevde på spaghetti och gratis ketchup, plus vad bandet stal från en matbil. Han och bandmedlemmarna behövde i början kommunicera på engelska, då deras norska var svår att förstå. Han började att må sämre och sämre av den nya miljön.
Många säger att han var deprimerad. Øystein var en av anledningarna. Han talade om framgång och succé. Hur bandet skulle bli stort. Fast när tiden gick och inget blev bättre så blev Ohlin och Øystein mer och mer osams. De gled längre och längre ifrån varandra.
Visst gillade Ohlin att growla på scen, skriva låttexter och måla sig själv svartvit. Det gav honom nog ett flow, och en frid, i kaoset som hans liv var. Reklam, filmer, självhjälpsböcker och en massa annan media skriker att vi ska följa våra drömmar. Att man ska satsa allt på vad som gör en lycklig, oavsett om det är programmering eller dart. Som om livet vore en rak linje. Fast kanske blev livet ändå för bullrigt, för högljutt, för Ohlin.
Flowupplevelser handlar om inre glädje. Fast det är världen utanför som ofta får människor att begå självmord. Hjälporganisationen Mind listar följande riskfaktorer gällande suicid:
- Mobbning, och annan stigma kring exempelvis din sexualitet, din funktionsnedsättning, ditt kön eller din hudfärg.
- Att anpassa sig till en stor förändring, som exempelvis att gå i pension.
- Ekonomiska svårigheter.
- Isolation eller ensamhet.
- Att vara i fängelset.
- Beroende eller drogmissbruk.
Visst kan flowupplevelser hjälpa även när omvärlden drar ner oss. Men jag vet inte om det räcker. Att man kan spela piano då man kommer hem från skolan, eller vad som nu ger en den där flow-upplevelsen, löser ju inte att man är mobbad av alla sina klasskamrater. Optimala upplevelser gör sällan alla livets delar uthärdliga.
Boken Flow menar att vi även kan göra jobbiga lägen till optimala upplevelser. Att ett jobb på löpande band kan bli engagerande genom att vi gör det till en tävling om hur många produkter vi kan fixa till i minuten.
Visst kan vi utmana oss själva, för att göra en upplevelse mer uthärdlig. Som då man springer, och efteråt känner den ljuva känslan av att man rörde på sig, trots att man är andfådd. Fast att gå igenom svårigheten är jobbigt. Ofta smärtsamt.
Ohlins lillebror sa i Helvete – historien om norsk Black Metal, att han tror att Ohlin skämdes över att behöva åka tillbaka till Sverige. Bandet som han ägnade sitt liv åt var pankt, och stötte ut honom. Han pratade med sin pappa, som föreslog att Ohlin kunde komma tillbaka till Sverige, och kanske börja på en folkhögskola. Han åkte aldrig tillbaka.
Jag undrar om Ohlin ens kände att han kunde testa något nytt. Visst kunde han se hemkomsten som en hälsosam utmaning, av att hitta något annat att ägna sig åt. Fast han misslyckades med bandet, och inget kunde ändra på det.
Det är ironiskt, på ett sorgligt sätt. Ohlin, mycket tack vare hans medverkan i Mayhem, är en av de mest hyllade metalmusikerna. Ett populärt magazin inom genren firade nyligen dagen då han skulle ha blivit 53, med en lång artikel. Traditionen av att sminka sig svartvit lever vidare i en massa black metal-band. Ändå blev Mayhem ett misslyckande, för Ohlin. Alla hyllar honom nu, ingen hyllade honom då.
Hjälporganisationen Mind arbetar sedan 1931 med att sprida information om psykisk hälsa och hjälpa människor som mår dåligt och tänker på självmord. De arbetar ideellt och vänder sig till såväl unga som gamla, och även anhöriga.
Tänk om Ohlin förstod vad han skapade. Att han helt klart bidrog med något till världen, och förtjänade att stanna oavsett vad Øystein eller mobbare i högstadiet tyckte. Fast självbilden kraschar då man, så pank att man inte ens kan flytta, låser in sig på sitt rum hela dagarna för att undvika slagsmål med personen som släppte in en i bandet man älskar. Omgivningen förstör en. Man upplever depression istället för flow. Mental ohälsa ökar också självmordsrisken. I alla fall enligt Mind.
VII
”Superstitions were a part of the life
So unprotected in the dark nights”
– Per Yngve Ohlin
Döden är alltid mäktigare än oss. Oavsett om vi luktar på döda kråkor, skär våra handleder med bitar av colaburkar, och gör en massa annat som fyller livet med oljud och skönhet, så för döden alltid in oss i en evig tystnad, till slut.
Vi ignorerar tystnaden, genom att hitta på verkligheter där livets buller fortsätter. Där vi njuter av att flyga i himmelriket. Eller av simpla nöjen, såsom våra egna andetag, i nirvana.
Det är inte konstigt. För hur är det att tystas? Att aldrig kunna göra något någonsin? Vi vet inte. Vi ser bara en stor och svart vägg, utan något vitt. Utan något mönster. Så vi tänker att vi gör rätt, och far raka vägen till himmelriket, medan syndarna åker till helvetet. De som gör fel, och tror att de bara tystas när de dör.
Breivik trodde att han agerade bättre, och borde kontrollera döden mer, än andra. Vill vi alla tänka så, i hemlighet?
Men ingen av oss vet vad som händer efter döden. Vi försöker begripa något obegripligt. Det känns bättre än alternativet.
Blev Ohlin skickad till himlen? Trots de upp- och nedvända korsen i Mayhem-loggan, sångtexterna om att suga människors blod i Freezing Moon, och riffen, vilka lät som ifall de kom från helvetet?
Jag undrar hur långt Guds barmhärtighet sträcker sig för en deprimerad människa som fick uppleva hemskheter som han aldrig förtjänade, från andra.
Människor kan vara helt annorlunda inombords, än på ytan. Uppenbart, men lätt av glömma. Det är lätt att bara se Ohlin som hur han framstod. Den udda konstnären som growlade om gravar och vars mjälte sprack på grund av en skridskoolycka. Inte för att han, som barn, blev sparkad av mobbare och behövde åka till sjukhuset. Där hans kropp ändå ville leva. Varefter Ohlin ville leva, under flera år framåt.
Många kallar Mayhems musik för oljud. Ohlin kanske behövde oljudet. Oljud innebär något obekvämt men tagande. Musik bortom de vanliga tonerna, som våra öron kan förstå och acceptera. Utanför och outforskat. Något som säger att det finns annat i livet än den tråkiga vardagen. Att sminka sig svartvit och lukta döda kråkor, längta efter Transylvanien, åka till Norge och spela i en helt ny genre. En kamp mot det vardagliga och trista. Det döda och tysta. Ohlin flydde undan döden genom att göra den till ett högljutt metal-band, istället för tystnaden som den faktiskt var. Och är inte det exakt vad vi andra gör, då vi flyr undan dödens tristess med att hitta på olika efterliv? Världar där universum kan sjunga vidare. Hur kan någon Gud anklaga oss för att vilja uppleva livets musik in i det oändliga?
VIII
”Diabolic shapes float by
Out from the dark
I remember it was here I died
By following the freezing moon”
– Per
Den 8:e april 1991 försöker Ohlin att begå självmord i skogen. Hans avskedsbrev kommer senare att bli känt:
”Ursäkta blodet, men jag har skurit mina handleder och hals. Det var meningen att jag skulle dö i skogen så att det skulle ta några dagar innan jag eventuellt hittades. Jag hör hemma i skogen och har alltid gjort det. Ingen kommer att förstå orsaken till detta ändå. För att ge lite sken av en förklaring så är jag inte en människa. Det här är bara en dröm, och snart vaknar jag. Det var för kallt och blodet levrades hela tiden, plus att den nya kniven är för matt. Om jag inte lyckas dö till kniven kommer jag att blåsa all skit ur min skalle. Ändå vet jag inte. Jag lämnade alla mina texter av ”Let the good times roll” – plus resten av pengarna. Den som hittar den får skitet. Som en sista hälsning får jag presentera ”Life Eternal”. Gör vad du vill med den. / Pelle. Jag kom inte på det här nu, utan för sjutton år sedan.”
Sångtexten till låten Life Eternal kom med i Mayhem-albumet De Mysteriis Dom Sathanas:
”A dream of another existence. You wish to die. A dream of another world. You pray for death to release the soul. One must die to find peace inside. You must get eternal. I am mortal but am I human. How beautiful is life now when my time has come? A human destiny but nothing human inside. What’ll be left when I’m dead? There was nothing when I lived. What you found was eternal death. No one will ever miss you.”
Han lyckas inte bli medvetslös, så han går in i byggnaden där bandet håller till. Där riktar Ohlin ett hagelgevär mot huvudet, och trycker på avtryckaren. En smäll hörs. Och sedan tystnad.
Bilderna på Pelle ”Dead” Ohlin är hämtade från sajten Metal Fandoms artikel om honom.
