Anna Enbom är en novellist och poet, som uppmärksammats mycket de senaste åren. Inte minst för att hon segrat i pristävlingar. Trakten kan med glädje och stolthet presentera två noveller av den nyblivna Torshällabon. Förutom den här novellen, som utspelar sig i Nyköping, finns också en intervju med Anna, samt hennes vinnarnovell i LitterArts stora tävling.
Resecentrum
Han kommer med bussen snart. Utan tvivel. Han åker till centrum varje lördag, det har jag sett på sociala media. Vad jag ska göra när han dyker upp vet jag inte. Det finns inga manualer för livet.
Västra Kvarngatan
Allt är precis som jag minns det. Samma skyltar, samma butiker. Till och med vattenpölarna, med maskar och fimpar i upplösning, verkar vara samma. Inget tycks ha hänt sedan 2017, när jag bodde i Nyköping och hade en bror.
Han går tjugo meter framför mig. Jeans och sportjacka. Något hjulbent och med spinkiga armar som dinglar längs kroppen. Han ser ut som vilken medelålders man som helst.
Han beställer tonfisksallad och mineralvatten, utan smak. Samma mat som dyker upp på hans feed varje lördag, med interiören av just den här pizzerian i bakgrunden. En rutinmänniska är han, idioten som säger åt andra att söka äventyr.
Han märker inte att jag betraktar honom. Han är upptagen med att scrolla i mobilen och flina. Inte ett spår av ånger i hans ansikte. Han verkar inte tänka på min bror. Han kanske har glömt att han fanns.
Han fotar inte sin mat idag. Isbergssallaten är blek och trådig, nästan färdig för komposten. Den ser inte aptitlig ut alls. Han skulle ha lyssnat på sig själv. ”Man lever bara en gång.” En oxfilépizza extra allt borde han ha beställt istället. Det hade han gjort om han vetat att det var hans sista måltid.
Biblioteket
Jag hör honom fast jag står fem hyllor bort. Han halvskriker till bibliotekarien som viskar tillbaka sina svar. Ingen säger åt honom att dämpa sig, han gör precis som han vill. Alla boktitlar som han frågar om kunde han lika gärna ha sökt efter själv. Säkert vill han bara visa hur mycket han läser. Han tar alla chanser att synas och höras, precis som han gjorde dagen innan min brors examen.
Det går inte en sekund utan att brorsan är med. Även om jag tänker på annat, finns han i utkanten av varje tanke. Jag har bett honom att lämna mig ifred. Jag har försökt gå vidare. Försökt förgäves. Det finns inga manualer för livet. Men det finns manualer för hur man dödar någon. Hur många som helst, det är bara att söka på internet.
Nu plockar han upp en bok om framgång, skriven av en kändis i USA. Fy fan. Allt handlar om honom. Att synas och höras, bli skolans populäraste lärare. Vad det kostar andra bryr han sig inte om.
Stora Torget
Det var här min bror berättade om resan. ”Livet är här och nu”, sa han när jag bad honom vänta några år tills jag kunde följa med. Det var som om jag innerst inne visste.
Här och nu. Ja, det är nu jag har chansen, medan jag är tillräckligt ung för att få mildare straff.
Som om det spelar någon roll om jag tillbringar resten av livet innanför eller utanför fängelset.
Det är inte rimligt att det finns straff för mord, mord på en människa som inte förtjänar att leva, medan det saknas straff för ord, ord som tar livet av en oskyldig artonåring.
Behmbron
Av alla platser längs ån valde han den som människor passerar hela tiden. Men nära vattnet sitter han i alla fall, han kommer inte ens hinna titta upp från boken förrän det är försent.
Några ungdomar kommer fram och hälsar på honom. Jag känner igen dem från högstadiet, de gick två årskurser under mig. De känner inte igen mig. Det är inte konstigt, jag var ingen som stack ut. Inte förrän jag blev systern till han som dog, och folk blev tysta och nervösa i närheten av mig. Sen flyttade vi till Södertälje och jag blev hon som höll sig för sig själv.
När paret med barnvagn har gått förbi, då är det dags. En spark i huvudet och ner i vattnet. Kanske klarar han sig, simmar iväg och lyckas klättra upp längs stenmuren. Då får han vara på omslaget till Nyköpings Tidning och stå i centrum som han älskar så mycket. Eller så sjunker han som en sten, medan hans fula keps flyter blodig på vattenytan. Det är upp till slumpen, precis som det var med min bror. I bilen han klev in i kunde hans drömkvinna ha suttit likaväl som knivrånare.
Nu är det ingen som ser. ”Nu eller aldrig” som han säger. Jag måste göra det. Det är han eller jag. Tankarna försvinner inte så länge han är kvar. Jag ska göra det. Jag ska bara låta honom läsa klart kapitlet först.
Sörmlands Museum
Min bror ville alltid gå till museet. Han stod i evigheter framför varje verk, så fokuserad att han inte märkte om jag var kvar eller inte. Min bror förstod sig på konst. Till skillnad från svinet som går omkring som om han shoppade skjortor.
Min bror skulle ha varit 23 år nu. Han hade passat så himla bra som vuxen, då hade alla hans egenskaper kommit till sin rätt. Att vara blyg och eftertänksam ger inte status när man är tonåring. Men brorsan trivdes med livet, att vara populär var inte viktigt för honom. Han var inte intresserad av fylla och olovlig körning. Istället gjorde han på sitt sätt, läste tjocka böcker på engelska och cyklade med hjälm. Han klarade grupptrycket från kompisarna, men kunde inte stå emot lärarhelvetets ord.
En kvinna vinkar åt honom. De kramas och går mot kaféet. Hon är vacker och har långt, rödbrunt hår. De passar inte alls ihop. Hon är välklädd också, hennes kavaj ser ut att vara skräddarsydd. Hon påminner om mamma, den tiden då mamma var chef. Nu jobbar hon halvtid och gråter halvtid medan pappa dricker på heltid.
Han sörplar kaffe och trycker i sig en bulle, medan hon tittar beundrande på honom. Hon säger knappt något och han håller låda. Han skrattar åt sina egna skämt och märker inte att hon artighetsskrattar. Jag känner igen fejkade skratt, jag har tränat på dem länge. Att vara glad är ett hårt arbete, ett skådespeleri som jag ibland genomför så bra att det nästan känns verkligt.
Hur ska jag göra om de går hem tillsammans? Hon ska inte behöva se när det händer. Jag får komma tillbaka nästa lördag. Om jag lever då. Om jag står ut med tankarna en vecka till.
Nu reser hon sig. Hon pussar honom snabbt, nästan utan att nudda honom, och går därifrån. Hon drack inte upp sitt kaffe, kanske fick hon nog av hans skryt.
Hamnvägen
Nu är det bara han och jag och vägen. Han stannar och tar upp sin mobil. Han ser inte att jag närmar mig. Trafiken dånar så att han inte hör mina steg.
Jag är nära nu. Så nära att jag kan se hans skärm. En bild i grälla färger. Troligtvis ett stockfoto som han har stulit från internet och kommer att lägga en text ovanpå, något citat som han också tagit från nätet. Hans feed är full av liknande bilder. Det var väl sådana som han projicerade i skolans aula dagen innan studenten för fem år sedan.
Det är inte mycket som skiljer mellan liv och död. En bil som stannar för en liftare i Paris. Ett fordon som swischar förbi i Nyköping.
Jag kan känna vinddragen från bilarna. Han har inte lagt märke till mig trots att jag bara är några decimeter bakom. Hans ansikte är som klistrat mot skärmen. Att jaga likes verkar vara det enda han tänker på. Min bror var precis tvärtom. Han använde inte sociala medier. Han skrev till och med dagbok i pappersform. Vi la alla böcker i en låda på vinden. Det kändes fel att kasta dem men ännu mer fel att läsa dem. Samtidigt tänkte jag att svaret på hans död fanns där. Min bror som sydde reflexband på ryggsäcken, varför skulle han plötsligt komma på idén att lifta genom Europa? Häromdagen skulle jag bära ner solstolarna från vinden och råkade välta lådan. En bok föll ut. Allt blev så självklart. Brorsan hade blivit helt fascinerad av idiotjävelns tal. Han hade fyllt en hel dagbokssida med ett av citaten och strukit under med ett tjockt, kolsvart streck.
Det är dags nu. En lastbil och en knuff är allt som behövs. ”You can do it.”
Fler noveller av Anna Enbom, samt poesi och annat fint, hittar du på hennes hemsida. Bilder från Sörmlands museums hemsida.
