På tredje plats i LitterArts stora novelltävling 2022 kommer Lotta Malmhester. En omskakad jury sa så här om verket: ”Med en stor portion svart humor och språkligt uppfinningsrikt språk skildras hur en man bryts ner av någon han litar på men som inte vill honom väl.”
SIMTUR I SÖRMLAND av Lotta Malmhester
Sörmland. Jaha. Vi har hyrt samma sommarstuga på landet som tidigare. Sommarstället kan kanske inte betraktas som en sommarstuga eftersom det är en del av ett större hus. Men visst, det är rött med vita knutar och ligger på en höjd intill en sjö. Familjen som hyr andra halvan av huset är en stökig barnfamilj. Själv är jag ensam i år. Evelina behövde vara kvar i lägenheten i Stockholm och ”tänka” sa hon. Kom hon på bara någon dag innan det var dags för oss att resa hit.
”Det blir bra om du åker, Peter” sa hon. Hon tycker om att ge mig order, att förslå vad jag ska göra, att hitta på uppgifter till mig. ”Då kan du ju bada och ta längre simturer i sjön och springa din runda runt den.”
Vi har ju som sagt hyrt stugan förut. Flera år på raken och Evelina har alltid gillat att vara där. Mer än jag. Ja, jag inser det nu när jag också har tid att ”tänka”. Jag varit här mer för Evelinas skull än för min egen. Egentligen gillar jag inte att vara på landet. Evelina säger att hon får inspiration till diktandet av naturen. Hon är poet. Hon står i butiken Hemlängtan om dagarna och säljer ”vackra föremål som gör ditt hem unikt” för att försörja sig men hennes riktiga profession är att skriva dikter. Jag tror hon skriver om mig men det förnekar hon. Hennes dikt ”Mannen som kväver mig” är en generalisering och personifierar patriarkatet säger hon. Säger hon det så är det väl så.
Jag dricker ett stort glas mjölk och tar sedan på mig badbyxorna, de är lite för små. Ännu mer lite för små än förra året. Det gör inget, hjälper liksom till att dra in magen. Det är tyst i andra delen av huset. Barnfamiljen måste åkt iväg. Just ja, tänker jag, de skulle ju till Parken Zoo idag. Varm dag att gå runt i en park med småbarn men vad vet jag. Jag har ju inga barn. Kanske är det svårt att ändra ett sådant beslut när det väl är taget.
Jag går barfota på gräsmattan som sluttar ned mot sjön. Solen steker och jag är svettig. Var svettig redan innan jag klev ur sängen. Det beror på att jag låg kvar till klockan elva och då hinner solen värma upp rummet rejält. Jag kommer av någon anledning inte upp tidigare. Inte när inte Evelina är här. Namnet Evelina betyder ”det lilla livet” och även ”vänlighet”.
Vattnet svalkar mot ankeln när jag kliver ner i det och jag tittar ut över den blanka sjön. Några näckrosblad en bit bort klibbar sig mot vattenytan. Jag vet att det simmar småabborrar där. Barnen i familjen bredvid har fiskat upp dem och sedan släppt i dem. Fiskat upp och släppt tillbaka. Varför associerade jag till min och Evelinas relation när jag såg de där småfiskarna åka upp ur vattnet och sedan tillbaka ner igen om och om igen?
Jag sänker långsamt ner kroppen i vattnet. Det svalkar trots att sjön värmts upp snabbt nu när det varit flera riktigt heta dagar. Jag kommer att tänka på några rader Evelina skrivit:
Det ljumna vattnet slukar dig
Trots att du inget ännu vet
Älskade, jag är din närmast sörjande
När vågorna krusar ytan
strör Tingeling sitt glitter
över dig
Som solen
över gränslinjen mellan luft och inte luft
Aldrig mer ska du sluka mig
Hon kallar poemet Tingeling. Hon använder ofta Tingeling i sina dikter. Ibland tror jag hon blev ihop med mig för att jag heter Peter. Som i Peter Pan men i dikterna heter han numer Peter Fan.
När jag tar det första simtaget, tänker jag på att Evelina såg så lättad ut när hon körde härifrån. Hon skjutsade mig hit. Lyfte ur kylväskan med livsmedel och kassen med skafferivaror ut bagageutrymmet och log ansträngt.
”Ta hand om dig nu” sa hon och jag fick en puss på kinden. ”Jag vet att du kan.”
Hon antyder ofta att jag är inkompetent, att jag inte ens kan ta hand om mig själv. Och ibland undrar jag själv också. När jag skulle äta filmjölken den första morgonen upptäckte jag att det låg glasbitar i den. Jag fattar inte hur jag lyckades få in dem i en obruten förpackning men det måste vara bitar från det glas jag råkade slå sönder när Evelina och jag packade. Evelina blev väldigt arg trots att det var ett vanligt Ikeaglas men det var visst hennes favoritglas. Så typiskt mig. Ofta klantig, och varje gång jag har sönder något är det alltid Evelinas älsklingsföremål. Usch, jag förstår att hon är trött på mig och behöver ”tänka”. Jag ska skärpa mig lovar jag mig själv när jag börjar simma utåt. Sjön är vacker. Nästan cirkulär. Det ligger bara ett fåtal andra hus runt den, tre stycken för att vara exakt och alla har de bastu och brygga nere vid strandkanten. Resten är skog. En gång simmade vi över till andra sidan, tog oss igenom vassen och gick in i skogen. Evelina skrev en dikt efteråt.
En längtan
Av granbarr
Jag trycker ner kotten i halsen på Peter Fan
Sedan gränslar jag evigheten
Det låg en del kottar på marken. Och det var svårt att ta sig fram för granarna. Sedan simmade vi hem igen. Det var en bit och vi blev båda rätt trötta. När Evelina klängde sig fast runt min hals drogs vi både ner under ytan. Men på något sätt lyckades jag vrida mig runt, komma upp till ytan och dra oss båda tillbaka till stranden. Fast jag råkade så klart ha sönder bandet i Evelinas bikiniöverdel så hon var sur efteråt. Det var nog rädsla också. Vi kunde ju faktiskt ha drunknat.
Jag bestämmer mig för att simma över till andra sidan igen. Jag har varit så oföretagsam i flera dagar och Evelina har tjatat på mig när vi har pratat i telefon.
”Du måste aktivera dig, Peter. Du är ju hopplös. Jag kan inte leva ditt liv åt dig.” ”Nä, jag vet Evie” sa jag.
”Simma över till andra sidan vetja. Det är ju lagom långt”
”Ja, någon dag.”
”Gör det imorgon. Drick ett stort glas mjölk först. Det är bra med vätska och mjölk ger starka ben.”
Jag simmar mot grönskan på andra sidan. Den ser dimmig ut. Och jag känner mig tröttare än jag brukar. Jag har varit väldigt seg alla de dagar jag varit här men nu är det värre. Jag vill ändå göra som Evelina föreslagit så jag simmar vidare. Nu är jag rejält dåsig i huvudet. Och jag får svårt att orientera mig. Vad är skog? Och vad är vatten? Varför hamnar jag under ytan när jag simmar? Jag är så ofantligt trött. Jag förmår inte längre ta ett ända simtag. Jag sjunker. Vattnet är grönt omkring mig och de stora luftbubblorna som tar sig upp mot ytan kommer från mig. Min sista luft. Jag vill be Evelina om ursäkt. För att jag klantat mig igen. Det sista jag ser framför mig är hennes ansikte. Evelina. Det lilla livet.
