Från ett blåsigt, grått Strängnäs i november kommer en dikt av poeten och fotografen Annarella Hedberg. Här får vi verket i både textform och inläst av författaren.
Medan höststormen härjar
runt Domkyrkan
Följer jag lövens väg
ner till Café Prinsen
I ett hörn av en soffa
lyssnar jag till människors
drömmar och längtan
Mitt kaffe smakar av
bordsgrannens sorg
Kanelbullens pärlsocker
bildar de intorkade tysta tårar
som för länge sedan stannat av
Runt Tingshuset hänger ungdomar
de klottrar ner sin rädsla
på husets fasad
Den bildar svordomar
och kukar
Men jag läser;
jag har så jävla ont inom mig
ingen ser mig
var är min framtid, var är mitt nu?
En liten fransk bulldog
viftar på sin icke existerande svans
Och drar sin matte till bokinkastet
på Multeum
Där inne ryms kulturens varma famn
Bo Setterlind bjuder in till Skogen
och påminner om att den står och väntar
på dig, som en vän
I entrén sitter två äldre damer
och skrattar
Vackra rynkor berättar historier
som inte behöver läsas i böcker
Rynkor skapade av upprepade
repetitioner av samma utryck
Kvinnan med röd hatt
har haft mycket glädje i livet
Utanför de jättelika fönsterrutorna
springer och gungar barn
i stora lekparken
En liten pojke med blå skaljacka
följer en kråkas letande efter mat
Pojken delar med sig av sin kaka
och med givandet lyser han upp
Höstsolen känner glädjen
och bjuder på en glittrande
eftermiddagsavslutning i Mälarens lövbeklädda vatten
Annarella Hedberg har tidigare medverkat med poesi i Trakten. Hon har också tagit fotot till dikten.
