Vinnaren i 2022 års novelltävling, arrangerad av LitterArt, är Anna Enbom från Eskilstuna. Temat för tävlingen var att skriva en skräck- eller rysarnovell och juryns motivering lyder: ”En tidsaktuell novell som med träffsäker svart humor och snärtigt konstaterande språk griper tag i läsaren från första raden. En domedagsprofetia som sakta går i uppfyllelse, på personliga och samhälleliga plan, medan grannarna är upptagna med att skaffa pool.”
Novellen publiceras här i ett samarbete mellan festivalen LitterArt och Trakten. Läs en intervju med Anna Enbom här. Och här följer Annas novell, ”Pool och fordon”.
Det största problemet med mormor var att hon trodde att hon var profet. Det näst största: bristen på artighet. När grannarna ordnade fest för att inviga sin inglasade veranda, spottade hon i marken. – Girighet, tvi tusan satan.
Pappa skrattade artigt.
– Ursäkta min svärmor.
Han smuttade på vinet där en jordgubbe hade lösts upp och guppade som en livboj. Han log med munnen och berömde verandan, hammocken och badtunnan.
– Vår undergång, muttrade mormor.
Pappa skrattade igen, något högre än vanligt.
– Tungan slinter men hjärtat är rått eh gott, sa han.
På kvällen sa han godnatt som vanligt, pussade mina kinder och mammas foto. Jag hörde knarr i trappan – hans steg – och metallklang från köket – kapsylöppnaren – och pappas och mormors röster.
– Det var sista gången du fick följa med nånstans.
– Du kommer att dö före mig.
– Håll käften din gamla toka.
Jag var fem år och glad över att mormor hade onda ben. Tack vare dem tog det dubbelt så lång tid att gå till parken och jag fick höra mer av hennes historier. Hon pratade om kyla och värme om vartannat, snö till midjan och regn som spolar bort bilar. Pelikaner i Sverige, precis som på stenåldern, och småfåglar, fiskar och maskar som dör i massor.
– Men inte söta djur som katter va?
– Inte till en början.
– Jag vill höra om asfalten!
Mormor berättade om länder där det kan bli så varmt att asfalten smälter och det kommer näsblod om man är ute mer än en kvart. Skog blir stäpp och stäpp blir öken.
– Så även i Sverige till slut.
– Då behöver jag inte ha stickiga kläder.
Jag kastade mössan i luften och skrattade. Mormor klappade mig på huvudet. Jag hade tur. Alla kompisar hade mammor som tjatade, men jag hade en mormor som lät mig göra som jag ville. – Berätta om när människorna dör, bad jag.
– Äh, dumheter, sa mormor.
Men jag hade hört henne många gånger, senast dagen innan på Coop Sveaplan när hon spärrade ögonen i ett par som köpte nötfärs och pratade om krig och katastrofer.
– När man har dött, kan man resa sig sen, som i dataspel? frågade jag.
– Nu går vi och köper glass, sa mormor.
När jag var sju år var sommaren varm och torr. På nyheterna nämndes värmerekord i Sverige och över femtio grader på Cypern. Jag gick med försiktiga steg, trots att marken var fast som vanligt. – Om asfalten smälter, kommer jag fastna då?
– Lilla vän, sa mormor. Du kommer inte behöva vara med om det.
Tre familjer i kvarteret skaffade pool men vi blev inte bjudna till några invigningsfester. Jag tyckte att det var lika bra. Varje gång vi kom i närheten av en simbassäng höll jag hårt i pappas hand. Jag visste inte vad som skulle hända efter att han drunknade, om hon han skulle stanna kvar hos mig och mormor eller åka till mamma i himlen.
– Pappa, lova att aldrig bada, sa jag.
– Vad är det för tokigheter? frågade han.
– Och lova att inte supa så att jag hittar dig uppsvälld i vattnet som en död fisk. – Lyssna inte på mormor, hon är gammal och gaggig.
När jag var nio år bestämde pappa att det var dags för mormor att flytta in på Strigeln. Hon hamnade i ett litet rum med fönster som vette mot en innergård. Hon skrek och viftade med nävarna varje gång någon kom med gräsklipparen.
– Utrotning, översvämning, undergång, ropade hon.
Hennes historier blev alltmer bisarra. Städer som dränks. Schakal och flocknäva som utrotar svenska djur och växter. Stormakter som invaderar oss för odlingsmark. Jag började tänka att det bara var svammel, precis som pappa sa, vilket var tur eftersom jag började förstå vad döden innebär. När soffan i sällskapsrummet skulle bytas ut, satt mormor kvar.
– Slöseri, idioti, skrek hon.
Avdelningschefen tog mormor om midjan och drog. Ju mer mormor stretade emot, desto hårdare ryckte chefen. Till slut låg mormor på golvet, stirrade på henne och fräste:
– Du kommer att dö nästa höst, bara en vecka efter mig. Innan jul har din man träffat en ny och dina barn kommer inte att sörja så mycket som du tror.
När jag var tio år blev mormor sängliggande. På nyheterna pratade de om skogsbränder och en schakal som rivit får i Skåne. Pappa lät bygga en pool i trädgården.
– Kärringen ska inte styra våra liv mer, sa han.
Jag skolkade för att hälsa på mormor. Efter skoltid lämnade jag inte huset, ifall pappa skulle få för sig att bada.
– Mormor, om du är profet, varför kan du inte hindra pappa från att drunkna? frågade jag. – Lilla vän, jag bara ser framtiden, jag kan inte ändra den.
– När kommer alla människor dö?
– Inte alla, de flesta. Men var inte orolig, du kommer inte att uppleva det.
– Du brukar säga så, men du säger aldrig när.
– Jag är trött, jag måste vila.
– Slipper jag uppleva det för att det händer om hundra år, eller för att jag kommer dö tidigt? Mormor hasade sig fram i sängen och strök min kind.
Slutet av september närmade sig. Det var varmt som i mitten av augusti. Alla grannar hade skaffat pool. Jag satt vid kanten med mobilen i handen, numret till 112 var inknappat. – Kan jag inte få doppa fötterna utan att du ska bli hysterisk? fräste pappa.
Så fort jag hittade en flaska öl hällde jag ut den i slasken.
Mot mitten av oktober var det fortfarande varmt, men inte badväder. Pappa täckte över poolen. Det var som att jag andades för första gången. Jag började hälsa på mormor på kvällarna. Hon hade fått svårt att tala.
– Berätta hur jag ska dö, bad jag.
Mormor sa ingenting. Jag började räkna upp scenarion. Drunkning. Brand. Mord. Hon tittade på mig uttryckslöst. Trafikolycka. Något med ett fordon. Hon ryckte till. Ska jag bli påkörd? Hennes ansikte såg ut som en urvriden disktrasa.
Under en svenskalektion kom rektorn och hämtade mig. Mormor hade blivit dålig. Rektorn skjutsade mig så att jag skulle hinna träffa henne innan det var försent. De hade ringt pappa, han var på väg.
Utanför fönstret i mormors rum låg en fotboll. Den hade legat där hela sommaren, oanvänd eftersom det varit för varmt för att spela. Nu hade den punkterats av åkgräsklipparen. – Så är det med mig och jorden, viskade mormor.
Jag höll hennes hand. Det var tyst i flera timmar. Sedan hördes ljudet av en trimmer. Mormor släppte min hand. Jag släppte inte hennes, inte förrän avdelningschefen ledde mig därifrån. När vi kom ut var det skymning och det luktade bensin.
– Vi kan vänta här tills din pappa dyker upp. Han skulle skynda sig hit, men har väl fått något förhinder, sa hon.
– Pappa!
– Hans kollegor sa att han lämnade jobbet så fort han fick veta. Han sa att han skulle fira, men han måste förstås ha menat ila.
När jag kom hem hittade jag flaskor i köket. Jag sprang till poolen. Det första jag såg var pappas skjorta. Den var ljusgrå men hade blivit mörkgrå av vattnet. Den mörka färgen gjorde att pappa såg ännu blekare ut.
Jag tror inte att pappa hade velat begravas samtidigt som mormor. Men jag var barn och hade ingenting att säga till om. Kyrkan var nästan tom. Folk var upptagna med att hantera skador efter tre dagars oavbrutet regn. Dessutom krockade begravningen med en begravning i Fors kyrka, verksamhetschefens.
Jag placerades i fosterfamilj och fick en god man som sa att jag inte fick använda pengarna jag ärvt förrän jag fyllde arton. Jag försökte förklara att jag antagligen aldrig skulle bli arton. Familjen bodde bredvid en väg. Det var femtiogräns men folk körde ofta snabbare. Socialen tyckte inte att det var ett rimligt skäl att få byta fosterfamilj.
Matpriserna steg och fosterfamiljen slutade köpa kött. Jag fick mer av sådan mat som mormor brukade laga. När Kazakstan ockuperades dämpades priserna något. Men virke var fortfarande dyrt. På nyheterna pratade de om olaglig avverkning. Vissa sa att det var kriminella ligor som låg bakom en del trodde att det var någon av stormakterna.
Jag hittade en annan väg till skolan, den var en halvtimme längre men jag slapp korsa stora vägar.
Jag fyllde elva år. Familjen bakade tårta och var glada vilket var ovant. Mormor var alltid dyster på min födelsedag.
På kvällen tittade jag på neonljusen från bensinmacken. Jag visste inte om jag skulle bli påkörd av en personbil, en tankbil eller ett annat fordon, men jag var ganska säker på att det skulle ske på min födelsedag.
Nyheterna rapporterade om svält och bränder. Det var inget nytt men dödstalen var större än vanligt. När jag fyllde tolv år ville jag inte lämna mitt rum men min fosterpappa bar mig in i bilen och körde mig till skolan.
Rumänien ockuperades men priserna dämpades inte. Virkespriserna steg mest. Böcker trycktes inte längre.
Dagen innan jag fyllde tretton gömde jag knäckebröd i jackfickorna. På kvällen rymde jag. Jag hittade en äng där jättelokorna svävade ovanför mitt huvud. I närheten byggdes ett hyreshus. Jag såg lyftkranen komma emot mig. Jag sprang in i skogen, tills ljudet från staden tystnade, och ytterligare längre in. Jag somnade mot en tall.
Ett sken fick mig att slå upp ögonen. En skogsmaskin rörde sig emot mig. Kamouflagefärgad. Det knakade under mig. Tallen rycktes upp. Jag föll och slog emot marken. Den var hård som sten mot huvudet. Skenet kom närmare. Jag väntade på att mitt liv skulle spelas upp framför mig, men det gick så fort. Det var som en plötsligt huvudvärk och sedan ingenting.
