Birk Andersson, flitig Traktenskribent, har just släppt lyriksviten “natt”, där han utforskar nattliga kvarkar, mörka chefssjälar, danska SOS-signaler och inte minst: hur det känns att gola på sig själv.
Trakten kollade läget med Birk strax efter boksläppet i Malmö hos Trilsk bok och musik.
Hej där Birk, du har alltså skrivit en diktsamling, kanske världens första, om nattarbeten. Berätta: hur kom texterna till?
Jag har skrivit opersonligt i flera år. Det är ju tvärtemot vad de flesta andra skriver, men det har känts naturligt för mig.
Det har framförallt varit ordvitsiga humoristiska haiku-dikter som jag ofta framfört inför stand up-publik. Det har blivit en sån vana nu att jag har blivit rädd för att läsa något som inte är menat att vara roligt. ”Tycker publiken att det jag läser är bra om de inte skrattar?” Men, efter hand har jag börjat skriva allt längre dikter, allt ”mindre roliga” och jag tror det är bra för mig att vara . . . ärlig. Att våga erkänna att jag har slängt tidningar i containrar som jag skulle delat ut. Att jag har snott mat på lagret och ätit upp under lunchrasten. Att jag vågar gola på mig själv.
Kanske är nattarbetare inte människor.
Jag har väl varit trött på att måla upp en bild där jag inte har några brister. Jag har väl varit rädd att inte bli anställd om jag sagt på intervjuer att jag kanske har någon form av dyslexi, att jag är introvert och inte den där utåtriktade positiva personen. Och det funkade faktiskt. I våras fick jag det första jobbet nånsin utan att ha ljugit under intervjun.
Så texterna har kommit till genom att jag försöker vara mig själv mer.
Texterna genomsyras av en väldigt speciell ”nattlig” stämning. Det är som att du bjuder in läsaren till en parallell dimension, befolkad av väsen som lever när världen sover. Hur ser du själv på nattlivet?
Jag skrev om det där i antologin ”När ni andra sover” (Migra förlag 2016):
Vissa hävdar att folk som dansar är byggda av kvarkar som känner av musikens vibrationer. På ett liknande sätt kanske nattarbetare befinner sig i en uppsättning kvarkar, stämda för nattarbete. Kanske är nattarbetare inte människor. Kanske är det därför de dagarbetande människorna inte förstår oss?
Kanske borde vi nattarbetare ringa våra vänner mitt i natten och bli helt oförstående till varför de sover? Kanske borde vi föreslå möte med banken, tandläkaren eller fikan med vännerna klockan fyra på morgonen? Men framförallt borde vi höra av oss till professorer i kvantfysik. För att få reda på om vi verkligen består av andra kvarkar än dagarbetarna. För att få reda på om vi är människor.
Har du något, eller några, särskilt starka minnen från dina nattjobb?
En natt delade jag ut tidningar i en förort till Köpenhamn. När jag gick där med min kärra i natten såg jag plötsligt att en lampa blinkade i ett rum på andra våningen i ett radhus. Det var tre korta blinkningar, tre långa, tre korta. Om och om igen. SOS-signalen. Jag stod där ett tag och funderade på vad jag skulle göra. Ringa på? Ringa polisen? Till slut fortsatte jag att gå. Än idag händer det att jag tänker på vad som hände i det rummet – barn som skojade, eller ett barn i nöd . . ..
Sen det här med skrivandet: hur kommer det sig att du skriver, och att du skriver just poesi?
Jag har ju testat att skriva i flera genrer; krönikor, debattartiklar, uppsatser, noveller. Men i de flesta genrer finns, enligt mig, en besatthet av gestaltning. Det passar inte mig så bra. Måste verkligen hundra procent av alla texter vara skrivna efter ”show, don’t tell” eller finns det utrymme för andra typer också? Det är i alla fall inom poesin och framförallt haikun som jag har kunnat skriva vad jag vill utan att behöva anpassa mig.
Poesin passar mig för jag gillar att kunna använda så få ord som möjligt och ändå få med så mycket som möjligt. Jag gillar utmaningen med att använda dubbeltydiga ord och talesätt på både ett humoristiskt och samhällskritiskt sätt.
Vad kommer härnäst – skriver du på något nytt?
Jag ska skicka in ett bidrag till kommande antologin av föreningen Arbetarskrivare som handlar om när jag jobbade på lager och funderade på varför saker och ting är som de är. Här är ett smakprov:
tänker om allt är mitt fel att säga upp sig börja plugga jobba timmar eller om allt är göran perssons fel den som är satt i skuld är inte fri sa göran innan han blev ordförande i swedbank
Kan du skicka med några lästips som slutkläm?
Robert Nybergs serieteckningar, hiphop-artisten Erik Lundins texter, ”Att ha eller att vara” av Erich Fromm samt ”Att slå rot” av Simone Weil.
Tack Birk, good night and good luck, hälsar vi på Trakten!
Läs mer på Birk Anderssons hemsida, eller hos förlaget, Widegrens.
