///

Men varför skriver du Klara?

Trakten släpper sitt nionde och sista nummer med pompa och ståt. Det blir släppfest och författarsamtal på Stora hotellet i Nyköping med hemvändande författaren Klara Grede som hedersgäst. Johan Eriksson kollade läget med Klara och fick med sig goda råd för medelålderns tilltagande stelhet, funderingar om skrivandets mening, tips på höstläsning – samt ett oväntat pistolhot.

Först en kort innehållsdeklaration: Klara och jag känner varandra sedan gymnasiet i början av 90-talet i Nyköping. Så det här blir ingen vanlig intervju. Vilket jag förstås gärna utnyttjar. 

Några dagar innan vi hörs skriver Klara till gemensamma bekanta på Facebook: “Om jag nånsin kommer på tanken att skriva en ny roman så snälla: skjut mig!” 

Klara Grede har ett filmiskt förflutet i flera avseenden. Här fotograferad i trädgården på Waldemarsudde. Foto: Johan Eriksson

Bra material, tänker jag och börjar just där. 

Skjut dig? Är det så jävligt att skriva?

Klara skrattar högt. Kanske mest åt min oseriösa intervjuteknik.

– Visst kan det vara jobbigt att ta sig igenom ett romanprojekt. Och när skrivandet väl är klart tar det en stund att komma igång med något nytt. Det är väl där jag är nu. Men, nej, jag tänker inte sluta skriva.

Klaras senaste verk, Raka vägen hem, är hennes andra roman på Bonniers efter debuten Det vi glömde säga (2019). Berättelsen började göra sig påmind i samband med att Klaras pappa, regissören Kjell Grede, gick bort för drygt fem år sedan. Klara åkte hem till Tystberga, vandrade över fälten, iakttog, andades, tänkte tillbaka.

– Det var först bara fragment, saker som hände i mitt liv just då. Jag tänkte förstås mycket på barndomshemmet, vår familj, återvändandet – och känslan av att något för alltid hade gått förlorat. Vad hade hänt, vad händer med oss? Det var en sorg. 

Så började skrivandet, pusslandet, utforskandet, som med tiden formades till en tragikomisk berättelse om en familjeåterförening med betydande komplikationer; om en far som gått bort men ändå är starkt närvarande, en mor som försvinner och en vilsen syskonskara som försöker återfinna varandra, minnas – kanske laga något? En situation som många säkert känner igen. Men långt ifrån alla får ju för sig att skriva en roman.

Varför skriver du? De flesta människor gör ju inte det.

– Det är roligt! säger Klara, skrattar och blir tyst en sekund. Nej, jag vet inte, men tänker ofta själv på frågan. Varför? Kanske kan man kalla det flow, när man har sin historia som en pågående konversation i huvudet, en historia som ofta börjar med en stark känsla, något jag ser  i förbifarten: en konstig löpsedel eller två människor på perrongen när tunnelbanan rusar förbi. Det är som början på en melodi, en väg att utforska. Utforskandet av vad det är att vara människa, att vara jag, ett samtal med mig själv. Att fånga den där känslan och ge den en språklig form. Kanske är det därför jag skriver.

Klara avbryter sig själv. Tycker nog att det låter lite pretentiöst, och garderar därför som ofta med självironi: 

– Sen krävs det nog lite hybris! För att överhuvud taget få ur sig något. Men också tvivel, för att vässa texten. Tvivlet är kompis med hybris. Skrivandet kräver lite av båda.

Själva skrivandet sker oftast hemma i lägenheten, tidigt på morgonen “innan dagen fyller på med sitt”, vilket för Klara betyder familjeliv och ett heltidsarbete som gymnasielärare i svenska och teater. 

Handlar inte skrivandet en hel del om fåfänga? Att vara författare anses ju av många statusfyllt, eftersträvansvärt. Man är liksom lite fin. 

– Fåfänga? Lite, kanske. Men för mig är det mer en önskan efter ett samtal med andra. Att någon därute ska läsa och förstå. 

Vi talar vidare om den pågående debatten om självbiografiskt skrivande, att använda sig själv som litterärt stoff, om “fint och fult” och den cyniska förlagsvärldens så kallade “problemsegment”. 

Om du tvingas välja: vill du helst skriva bestsellers för stora läsarskaror, eller smala böcker som prisas av den så kallade kultureliten? 

– Både och! Nä, men jag har ju min stil. Den är inte finlitterär, så kanske hellre då att många läser, säger Klara med en självklarhet som låter mig förstå att den smått mytomspunna stilen inte är något som en författare väljer eller snabbt byter bort. Som Bodil Malmsten konstaterade: “Stil är summan av den skrivandes val.”

Raka vägen hem tog nästan fem år att skriva. En väg kantad av oändligt många val, en väg där minnen och verklighet blandades upp med alla möjliga melodier, intryck och påhitt. Resultatet är fiktion, skönlitteratur, inte självbiografi eller autofiktion. Men visst finns det inslag, tydliga skärvor av verklighet i texten. Som fårbonden Frida, en trygg hamn att återvända till för bokens huvudperson, Isa.

Erika Olsson, fårbonde, företagare, Traktenskribent – samt litterärt stoff! Foto: privat

– Jo, det finns såklart mycket av Erika i Frida, skrattar Klara. 

Erika Olsson, lantbrukare, företagare – och även medverkande i Trakten! – är nämligen barndomsvän till Klara, och numera också speglad som romankaraktär.

Apropå verkligheten, så är det nästan oundvikligt att komma in på Klaras familjebakgrund med två kända kulturpersonligheter – textilkonstnären Anita Grede och regissören Kjell Grede – som föräldrar, och ett socialt umgänge bestående av många andra konstnärer, skådespelare och regissörer. 

Vad har uppväxtmiljön betytt för ditt skrivande? Går det att förklara? Gärna både på gott och ont. 

– Klart det påverkar, kanske som för läkarbarn som ju ofta väljer att jobba i sjukvården. Det fanns en naturlig uppskattning av kultur hemma. Det uppfattades positivt att jag skrev. Det var inspirerande att ha en pappa som jag kunde diskutera med och lära mig av när jag själv började skriva dramatik.

Sen kom en period när jag inte skrev alls. Jag blev lärare. Kanske var det en önskan att slippa allt dömande, alla förväntningar, längtan efter ett vanligt jobb som inte gick ut på att betrakta, stå vid sidan av och gestalta andras liv, utan att istället delta. En längtan efter verklighet.

Klaras barndomshem, en idyll skildrad i Jan Troells klassiska dokumentär ”Sagolandet” (1988).

Jag påminner Klara om Jan Troells civilisationskritiska dokumentär Sagolandet (1988) som delvis utspelar sig hos familjen Grede, där en då drygt 10-årig Klara och hennes bröder leker på den gamla prästgårdens ägor, omgivna av höns, kattungar och mjuk grönska. Mamma Anita talar om sitt skapande, de fantastiska bildvävarna, och utanför fönstret skymtar pappa Kjell med storstövlar, spade och skottkärra.

Var det så där mysigt hos er, konst, kultur, odlingar, barfotabarn på fälten?

– Mamma vävde, pappa grävde, vi barn lekte och allt fångades av Jan Troells fantastiska foto – som förstås bidrog till känslan av idyll. Men absolut, i de bästa stunderna var det så. I verkligheten varade kanske inte de idylliska scenerna så länge, men jo: det var lyckligt. 

Var ni en del av gröna vågen?

– Ja, det får man nog säga. Mamma och pappa sökte sig ut på landet på 70-talet och hittade det här fantastiska huset med möjligheter till det som många drömde om: en plats för för barn, djur och eget skapande. Enkla saker som att få klyva sin egen ved. Och så var vi omgivna av de här fantastiska fälten.

Fälten, glasverandan och många andra små skärvor från verkligheten glimmar också till i Raka vägen hem.

Klassiska café Mekka på Öster i Nyköping – stark doft av java och gymnasienostalgi.

Klaras platser i Trakten
”Eftersom jag är uppväxt på landet i Sörmland, omgiven av fält och slingriga skogsvägar, så var jag ute väldigt mycket och gick och cyklade. Man hade inget mål, man gick bara ut. Sen jag flyttade till Stockholm har jag inte tillgång till den där tystnaden och rymden längre. När jag är hemma så blir jag alltid lika glad av att ge mig ut planlöst strövande.

Jag gillar Nynäs slott och omgivningarna kring det och kaféet Orangeriet. Stendörren är inte ett originellt tips men det är väldigt fint att gå över hängbroarna. I Nyköping vill jag slå ett slag för kaféet Mekka på Öster. Det omges med en speciell nostalgi sedan gymnasietiden, men jag tror det håller fortfarande. Sen är det fint att strosa över bron från Öster till Väster. Det är ändå nåt speciellt med broar och med vatten. För mig är Nyköping mycket nostalgi och ungdomsminnen, det går inte att komma ifrån..”

I boken framstår ungdomen som det positiva, levande, sanningssägande och formbara. Men vi påminns också om att det är en övergående fas. Man stelnar?

– Jo, syskonen som återvänder hem i vuxen ålder har stelnat genom olika livshändelser. Men också på grund av en outtalad gemensam sorg. Bokens huvudperson, Isa, försöker upprätthålla en invand, bekväm distans till verkligheten när hon tvingas åka hem. Men det blir svårt när hon möter barndomshemmet och allt det välbekanta: tonfallen, gesterna, de gemensamma minnena. Alla de där små sakerna som en familj har. Knapparna man kan trycka på. 

Klart man blir glad! Det blir ju en påminnelse om något viktigt i dig själv

För att komma vidare, komma loss, kan vi behöva konfrontera vår dröm om ungdomen? Utan att avslöja för mycket så gör ju Isa ett lite oväntat val till slut?

– Ja, där var vi inte riktigt överens, jag och min redaktör, säger Klara. Jag visste inte ens själv hur det skulle gå, men ibland väljer romanen sin egen väg. Då får man följa med. För mig handlar det om vår möjlighet att faktiskt inte stelna, att fortsätta utvecklas och att våga möta sig själv. Att ta tillvara på de starka band vi har knutit med vissa människor. Du vet, som när man talar med en person där det en gång har funnits en gemensam grund – och så hittar man tillbaka! Klart man blir glad! Det blir ju en påminnelse om något viktigt i dig själv, något som annars skulle ha gått förlorat. 

Raka vägen hem är lätt att föreställa sig som film, eller till och med teater. Det märks att Klara har ett förflutet som dramatiker och manusförfattare. Hon har jobbat på Boulevardteatern och Uppsala Stadsteater och skrev manuset till teatermonologen Dagny Juels sista föreställning, som regisserades av Bibi Andersson. Under slutet av 90-talet skrev hon även manus för den klassiska tv-såpan Vita lögner som sändes på TV3. Klara minns det som en intensiv och lärorik tid.

– Ja, det var kul att producera snabbt och att jobba i team. Det minskade prestationsångesten. Resultatet var ett lagarbete, allas verk. Blev det inte perfekt så väntade ju ett nytt avsnitt redan nästa vecka. 

Under slutet av 90-talet skrev Klara manus till ”Vita lögner” och jobbade också som regiassistent.

Det märks även i romanerna att du är van vid att bygga scener och skriva dialog?

– Absolut, mina böcker är dialogdrivna. Ibland kanske för mycket, säger Klara. Men jag ser så lätt scener framför mig och hör replikerna. Sen måste jag ofta backa och komplettera texten. I nästa projekt kommer jag kanske sträva efter att hålla tillbaka dialogen lite. 

Spännande, så vad skriver du på nu?

– Nej, inget jag kan berätta om, säger Klara. Inte än. Det är bara små melodislingor än så länge.


P.O. Enquist – en litterär inspiratör.

Klara om inspiratörer och läsning
En författare som varit med mig väldigt länge är P.O. Enquist. Jag älskar hur han beskriver människors känslighet och utsatthet på sitt poetiska språk. Det finns som magiska stråk i hans karaktärers sätt att beskriva världen; en förhöjning i det realistiska som är så vacker.

En ny bekantskap för mig är Elizabeth Strout. jag läste hennes roman Åh William nyss och blev väldigt imponerad av hennes jagberättare. Jag var helt övertygad om att det var en självbiografisk berättelse jag läste och att hon var min nya väninna som berättade om sitt liv för mig. Men efter lite efterforskning har jag förstått att hon helt enkelt är en enastående berättare.

Just nu läser jag Själens telegraf av Amanda Svensson. Här är det också en jagberättare som är intressant att lära känna. Jag är mitt i boken så jag vet inte riktigt var berättaren befinner sig när hon berättar. En fin parallell till Enquist är att även Svensson beskriver ett komplicerat men väldigt kärleksfullt förhållande till barndomshemmet. Temat med alla känslor som finns kring ett hus är ju något som ligger mig varmt om hjärtat och något jag också försökt fånga och sätta ord på.

Johan Eriksson

Jag är frilansande journalist, författare och redaktör. Skriver regelbundet krönikor och reportage i tidningen Sörmlandsbygden. Vid sidan av har jag ett litet förlag, Widegrens, tillsammans med familjen och några kollegor.