En tillknycklad fyrkant. I den kartografiska bilden börjar novellsamlingen Västmanland av Sven Olov Karlsson. Landskapet ter sig stukat, inte bara när Karlsson skildrar det. Under det senaste dryga decenniet har lukten av den livsviktiga skogsindustrins aska spridits över riket och denna höst kan varken artificiell intelligens eller tonerna från Tidö slott mildra oron över att nya ångor, den här gången från svedda grisborst, ska förmörka våra skyar.
Planen var att hälsa på Sven Olov på hans gård i Norberg. Men skogspromenad är inte aktuellt i september 2023. För mycket mygg? Jo, men också karantän. Vi ses i Stockholm istället.
Platsen spelar roll för många författarskap. Men få samtida författare – han debuterade 2003 – har så konsekvent utforskat hembygden i noveller, romaner och essäform. Nu är Bagarmossen hans hem. En hipsterstinn förortsidyll, med höns, höghus och kilometerlånga köer till barnomsorgen.
– Vi kunde inte föreställa oss hur många som skulle migrera ner från Söder när vi kom hit 2008. Jag ville bo nånstans där det var tyst på natten.
Sven Olov visar mig runt i centrum och styr sen mot en lugn gräsplätt som hämtad ur folkhemssossarnas drömmar. Långt från skogsbruket i norra Västmanland.
Men även om han skriver artiklar och böcker i Bagis är det i Norberg han har sina rötter. De trakterna spelar den centrala rollen i hans författarskap. Som inflyttad sörmlänning har jag en helt annan relation till mitt landskap och när jag läser Sven Olovs texter blir jag omedelbart nyfiken på just relationen till ursprunget. Är han aldrig rädd för att såra?
– Hela tiden! Men man har att välja på att tassa försiktigt och inte skriva eller så skriver man och trampar folk på tårna.
När han nyligen tilldelades Hedenvindplaketten sa han i en intervju att Västmanland har en ”air av misstänksamhet, hopplöshet och tragikomiskt sävlig tafflighet”. Tar folk illa upp?
– Det finns alla varianter. En del blir stötta, andra tycker att det är skönt att jag säger hur det är. Du har säkert hört Flannery O’Connor-citatet? Om att allt som kommer från Södern ses som groteskt av nordstatare, om det inte är groteskt, för då kallas det realistiskt.
Synen på hans böcker skiljer sig mellan stad och land. Att han skulle överdriva hör han ibland av läsare som inte känner Västmanland. Men i Fagersta kan samma passage mötas med igenkännande nickanden.
– Jag skriver inte för att hämnas eller solka ner någon särskild grupp eller plats, det här är verkligheten som jag vet att skildra den. Däremot skriver jag inte reklam eller propaganda. Och då blir det negativt.
Liksom Sörmland har Västmanland en högre andel barn i ”ekonomiskt utsatta hushåll” än riket i genomsnitt. Samma sak gäller eftergymnasial utbildning. Sörmland är rent av sämre. Att skildra de här regionerna, mitt i Sverige, på varsin sida av den stolta Mälaren, blir rimligen ett värv av samhällskritisk art.
– Från början tänkte jag inte på mitt skrivande som arbetarlitteratur. Men jag har varit metallarbetare och undersköterska och om man tänker på definitionen så gäller det att skildra samhället underifrån. Så, visst är jag arbetarförfattare.
Debuten Italienaren, som på många vis var ett sorgearbete, skildrar Västmanland och landsortens villkor. Ett landskap där folk har längre mentala avstånd till huvudstaden, än geografiska. Det landskapet är centralt för debuten men också mycket annat han skrivit.
Sven Olov pluggade journalistik och jobbade under 90-talet på flera västmanländska dagstidningar. Han har alltså inte bara växt upp och präglats av landskapet i sin ungdom utan också levt som yrkesverksam granskare och vardagsskildrare där. Klivet till den personligt hållna reportageboken är alltså inte långt. Men när Brandvakten kom ut 2017 var han en etablerad skönlitterär författare med tre romaner, en novellsamling och en nominering till Augustpriset bakom sig.
– En del har sagt till mig, varför gjorde du inte en roman av Brandvakten? En skogsindustrins Vredens druvor? Men för mig var det självklart att det skulle bli en reportagebok. För att göra fiktion hade jag behövt skapa ett persongalleri. Att skildra allting så som det hände var tillräckligt.
Efter föräldrarna ärvde Sven Olov gård och skog. När landskapet brann 2014 fick han, som många andra, lämna gården åt dess öde. Människoliv går före barrträd. Stora delar av en kåddoftande pensionsförsäkring blev växthusgaser, men byggnaderna klarade sig. Att kapa förkolnade och värdelösa stammar är ett känslomässigt slitjobb. Parallellt med det skrev han reportageboken.
– Ett tag försökte jag springa om riksmedia. Jag kunde gräva fram nåt som ingen annan hade. Ett par dar senare kom det ut i TV4. Branden var en så stor händelse, det var många som granskade samtidigt och för en ensam frilansare blev det omöjligt att tävla om nyhetsbiten.
Men han ville inte heller ägna sig åt lokalhistoria och skriva något som bara var relevant för bygden. Skogsbränder är av nationellt intresse, ett nationellt problem, och boken hade potential att nå många läsare.
– Och då måste jag titta på större mönster. Räddningstjänsten var underfinansierad och där fanns roten till att de saknade förmågan att hantera en större brand.
Idag är kunskaperna kring eld och klimat mer av ett allmängods men 2014 var det fortfarande en fråga för några få experter, åtminstone i Sverige. Boken kom att kretsa kring de här ämnena, saker vi som land behöver bli bättre på att förstå och arbeta kring. Starka ämnen är bra men för att nå ut måste en reportagebok också vara tillgänglig.
– Folk sa att det här är spännande som en thriller. Jag vet, kunde jag säga, lite arrogant. Jag kan det där med att bygga litterär spänning.
Brandvakten har en skönlitterär dramaturgi och ett språk som rymmer såväl det kärvt rappa i en bättre deckare och stilgrepp hämtade från lyriken:
”I begynnelsen var skogen. Nej, i begynnelsen var jorden. Nej! I begynnelsen var elden. Detta roterande klot av smältande sten bombades av brinnande meteoriter. Och cirklade runt en ännu större eld.” Anafor och allitteration ur Brandvakten.
– Och det där gäller även själva branden. Den hade i sig en thrillerdramaturgi som jag kunde utnyttja när jag skrev.
Branden börjar, långsamt, pyrande. Gnistorna hoppar och får fäste i en kådsprängd gran, flammar upp, sprider sig. Hettan stiger och det härjade området växer exponentiellt. En reportagebok kan med fördel låna grepp från spänningsgenren. Och dramaturgi från en skogsbrand.
De olika genrerna lånar av varandra. Men funkar det att skriva så varierat? Ska man inte hålla sig till en genre?
– Skriva är det bästa jag vet. Jag har roligt när jag skriver, det är därför jag gör det. Och jag har svårt att genomföra det jag tycker är tråkigt.
En paradoxal tanke, att Sven Olov skulle ge upp det trista. Han som varit undersköterska. Som skrivit en roman och skrotat den, skrivit en ny och en till. Ägnat flera år åt ett bokprojekt där varje detalj måste kontrolleras. Men i den paradoxen gömmer sig författarskapets nerv. Man måste klämma in motstridiga aspekter i synen på yrket. Det är och måste vara luststyrt. Men en författare ska också kunna besegra skrivkramp, pressa ur sig halvdålig textmassa och bearbeta den. Låta den jäsa och grädda den bokbulle som läsaren vill sätta i sig.
– Det bondska och det Lutherska tar över. Ibland räcker det att tycka att det är skönt att det blir gjort.
Han spekulerar i om den där förmågan att göra färdigt, att uthärda dåliga dagar och inte tappa tråden, kommer med tiden.
– Unga kanske inte har samlat de erfarenheterna än. De har inte genomlidit vaknätter med kruppbebisar, inte jobbat otaliga nattskift och hjälpt gamla föräldrar till specialisttandläkare i grannkommunen.
Det räcker såklart inte att knega och uthärda. Skrivandet är en ensamsyssla och kräver uthållighet. Övning och inställning betalar du med timmar, dagar, år. Men belöningen är stor.
– Att skriva är tre saker på samma gång. Du kan inte skriva texten utan att samtidigt läsa den och inte formulera utan att samtidigt tänka. Kombinationen av de här tre aktiviteterna får saker att hända i hjärnan.
Att kombinationen av olika processer ökar hjärnans kapacitet har jag stött på tidigare. Det hjälper inlärning och ökar mönsterigenkänning. Och det blir roligt! Så säger skolvärlden och egen empiri. Men kan man stimulera unga – eller vem som helst – till skrivlust? Genom att visa på skrivandets belöningar? Har skolan alls förmåga att vara lustskapande?
– Generellt är det bättre att kunna något och inte behöva det än tvärtom, säger Sven Olov efter en paus. Där håller jag med skolan.
Han reser sig från parkbänken där vi suttit i en timme. Solen har försvunnit bakom fyravåningshusen och årstiden gör sig påmind. På med skjortan. Vi pratar ett slag om ordet allmänbildning. Är det ett bortglömt begrepp? Sven Olov vill lyfta fram det. Vi återvänder till ungas skrivande och börjar röra oss mot tunnelbanan.
– Om du inte bestämmer över dig själv gör någon annan det. Bättre då att ta makt över situationen. Skrivandet låter dig utforska dig själv. När du förstår känslorna slutar du vara ett offer för dem. Sånt ger självförtroende.
Jag fotar Sven Olov framför t-banan. Västmanland känns långt borta men ändå nära. Liksom Sörmland alltid gör när jag kommer till Stockholm. Medan jag åker ner i underjorden funderar jag på hur man alltid hittar kopplingar, mellan platser, mellan människor, mellan fenomen. Jag kastade ur mig en långsökt, symbolisk tolkning av bonden Eddy Mood, huvudperson i Amerikahuset, som Sven Olov varken bekräftade eller förnekade. Istället sa han såhär:
– Det finns många paralleller mellan bönder och författare. Deras produkter tas för givna. De måste vara problemlösare och de jobbar i ensamhet. De är sin egen lyckas smed och i bästa fall kan de hanka sig fram.
