Elisabeth Häll har just fått stipendium som årets kulturpersonlighet i hemkommunen Oxelösund, efter att ha kommit ut med debutromanen Mirakel.
Vi hörde av oss till Elisabeth för att gratulera och inledde med den eviga frågan: Vilka berättelser är mest intressanta?
Elisabeth: Om du menar vad jag själv läser så är jag intresserad av alla sorters berättelser. Jag vill läsa i stort sett alla böcker jag håller i, jag inbillar mig att det finns något att lära sig eller bara känna i alla berättelser. Men när det kommer till mitt eget skrivande så mynnar mina idéer ut i att saker inte är som de kanske ser ut att vara. Eller att verkligheten inte bara finns i en variant.
Det kanske beror på att jag tycker att det är för svårt att skriva realistiskt, eller att det är begränsande att beskriva något som skulle kunna ske på riktigt. Mitt skrivande är lite som den där Yrrol-sketchen ”Present till direktören”, där man varken vet hur det är tänkt att vara från början eller hur det kommer att sluta – jag vet i alla fall inte, och förhoppningen är att inte heller läsaren ska veta vart vi är på väg. I min debutroman Mirakel förekommer det ett gäng spöken och i mitt pågående manus handlar det mer om hjärnspöken. Vad är verkligt och vad finns bara i någons fantasi?
Trakten undrar såklart också hur författarlivet påverkats av pandemin?
Elisabeth: Stipendieutdelningen blev rätt mager med en publik bestående av mig själv, en från kommunen som delar ut det och en fotograf – gala á la pandemi. 🙂
Annars har det inte påverkat författarlivet jättemycket – jag lyckades passa in min bokrelease till början av september, då var smittspridningen låg och det gick att samlas några stycken och ha ett litet event. Numera jobbar jag hemma med mitt vanliga jobb, och då är det snarare så att det behövs disciplin för att ägna sig åt det jag är anställd för att göra istället för att råka öppna mitt pågående bokmanus och skriva. Speciellt eftersom jag under november har varit med i NaNoWriMo (National Novel Writing Month) – en internationell tävling där man under november ska skriva 50 000 ord. Det är tufft när man jobbar heltid med annat! Men jag lyckades, 50 017 ord hade jag skrivit sista november.
På sätt och vis har det passat min livsstil rätt bra. Jag är en ganska hemmakär person som trivs bäst med att skrota runt hemma, allra helst läsandes en bok. Om jag fick bestämma fritt skulle nästa år bestå av att jag fick betalt för att bara läsa böcker istället för att jobba, men jag har ännu inte hittat någon sådan anställning… jag är också beredd att lägga pussel eller lösa korsord och/eller sudoku mot betalning. Och så får det nog bli en NaNoWriMo nästa år också, det var roligt!
Vi avslutar med en av Traktens favoritfrågor: Har du något sörmländskt smultronställe att tipsa om?
Elisabeth: Om jag inte får svara min soffa så säger jag fem-kilometersspåret på Jogersö, Oxelösund. Det är en bra och trevlig runda oavsett om man vill springa eller bara ta en promenad. Man får bra utsikt över havet, några tuffa uppförsbackar och vacker skogsmiljö. Är man en sån där som badar (vilket jag inte är) kan man avsluta med ett uppfriskande dopp i havet.
>> Läs mer om Elisabeth och boken Mirakel hos förlaget Ekström & Garay
