/

The number of the…

Det är kanske inte Black Jack du tänker på nu? Hur texten till Iron Maidens låt fortsätter är de få metal heads som glömt. Men black är färgen på mörkret som blir njutbart och Jack förnamnet i märket som det ofta sköljs ned med. Så här kommer listan, 21 album som är klassiska, ikoniska, banbrytande eller bara personliga favoriter. 

En supergrupp med medlemmar som vid tiden för albumet redan gjort sig namn i andra grupper och skapat tongivande plattor och sådana som dessutom definierat en hel subgenre: från Soundgarden Chris Cornell och från Rage Against the Machine Tom Morello, Tim Commerford och Brad Wilk. Omslaget är gjort av Hipgnosis, Storm Thorgerson som tillsammans med kollegerna Peter Curzon och Rupert Truman ligger bakom flera av Pink Floyds omslag och många andra rockgruppers. Om man vill sätta Audioslaves självbetitlade på vägen går det bra, få det som print kostar strax över 19 000 kr!

En supergrupp som är rätt många snäpp tyngre än Audioslave. Jag såg Pitchshifter på Bunkr i Prag, hade en brottsligt kul kväll med bröderna Clayden och Jason Bowld, och köpte sedan de flesta av deras industri-metal album. När jag behövde känna hopp var det ofta ”Desensetized” jag plockade fram. Under en paus med bandet skapade Mark Clayden och Jason Bowld supergruppen This is Menace. Plattan ”No end in sight” är som ett novellalbum, med stor variation och ständigt nya gästartister på varje spår. Sam Hayles, Dose-production,  står för designen, och visst är den härligt obrydd och skitig – snudd på blasfemisk när man upptäckt helheten. 

När jag såg det här omslaget som ung tonåring undrade jag verkligen vad jag skulle få höra. Jag var ju synthare egentligen. Förvisso gick ”That total age” med Nitzer Ebb varm (och omslaget av Simon Granger är tydlig grafisk design när den är som bäst), Skinny Puppy satte stilen för hur jag egentligen ville se ut och min största konsertupplevelse hade dittills varit att få se à:GRUMH på Stadt Hamburg i Malmö, men New Wave of British Heavy Metal… blev det som breddade min musiksmak och gjorde att jag plötsligt stod med en fot på fel sida ån. Iron Maidens maskot Eddie hade snärjt mig med ”Killers”.

Som för rätt många andra blev Slipknots ”Iowa” inkörsporten till tyngre grejer. Efter den började jag gilla djent och metalcore och goregrind. Som Gojira ”L’Enfante Sauvage”, Lamb of God ”Ashes of the Wake” och Carcass ”Surgical steel”. När de tidigare hårda banden hade blod, läskiga monster och omslag inspirerade av gotiskt 1800-talsmåleri så skyltade dessa yngre band inte med sådant. Men så klart finns det en anledning till att det just är en get som pryder ”Iowa”. Tips: Uppenbarelseboken 13:11-18

Slayer – vilka hjältar, och vilket omslag ”Reign in Blood” fick av Larry Carroll. Jag hittade inte riktigt fram till trash metal, det blev Antrax och sen inte mycket mer, förrän efter att jag fyllt fyrtio. För mig var Metallica länge bara ”The Black Album”. Bättre om man istället börjar med det definierande ”Master of Puppets”. Tycker jag nu. Kanske för att åtminstone ha sett omslaget – designat av Metallica och Peter Mensch, målat av Don Brautigam.

Östromantik och dekadens. En elit-simmare vacker som en gud och med ryggrad av stål: frontfiguren Till Lindeman. Riffens Rammstein rörde om i industri-metalgrytan. På den här tiden var de otäckt förförande. Omslaget till ”Mutter” är en sådan effektfull krock mellan den lågmälda och sobra bandlogotypen och den närgångna bilden. Dirk Rudolph står bakom designen.

Black Sabbath, alltså när Iommi kör igång plattan med sina tre-tonsintervaller och när sedan Ozzys mässande och närmast atonala förbannelser tar vid…  Fortfarande så tunga. Det har skrivits mycket om det här omslaget men det är inte förrän år 2020 som man fick reda på vem kvinna på bilden är. Keith Macmillan använde Kodak infrared aerochrome film, som han kokade och sedan frös. Och frös gjorde Louisa Livingstone när hon poserade framför Mapledurham Watermill i Oxfordshire. Så skapades ett av de mest klassiska omslagen. 

Korn – brobyggarna som sträcker ut händer till höger och vänster och hos dem kan jag därför hitta en hel del från det jag gillade i det elektroniska men även i drop-D-stämda gitarrer bland metalband av alla olika slag. Och visst är det något krypande, så där vardagligt kusligt, över omslaget med bilden tagen av Stephen Stickler. Människan är nog egentligen det värsta monstret… 

På den här tiden fanns knappt internet. Tur det, för musiken räckte. Jag såg heller inte många bilder på bandet. Tror att det kunde lett till att jag missat en stor musikupplevelse. Så tack du tid utan uppkoppling. Och albumtiteln träffar rakt in hjärtat på min inre tonåring, fortfarande. Det keltiska korset med bandmedlemmarna började som en teckning för en tatuering åt Axl av Billy White Jr. Omslaget skulle prydas av en målning signerad Robert Williams och titeln på målningen är ”Appetite for Destruction”. Men den gjorde skivan svår att sälja, så den byttes ut mot korset som Axl redan hade intatuerat på sin arm.

Det enda omslaget som absolut måste vara med är Dios solodebut ”Holy Diver”. Monstret Murray och prästen. Det gotiska. Katolska kyrkans reaktion. Och titelspåret som få behöver mer än sju toner av för att börja vråla. Lyssna alltid på din fru. Det gjorde Ronnie James Dio i det här fallet och resten är historia. Gene Hunter och Randy Berrett såg sedan till att idén till omslaget blev så grafiskt bra den kunde bli. Toppklass.  

Ritchie, Ronnie, Rainbow och ”Rising”. Så, nu har ni sett även det här omslaget. Och det tål att tittas på länge. Ken Kelly, som målade fantasy i femtio år, målade KISS klassiska ”Destroyer” samma år som han senare placerade ”Rising” för evigt i historien – för att han målade precis det Ritchie Blackmore ville ha. Till ett album som ofta är med när det talas om musikaliska mästerverk.

En legering av allt möjligt och massa tabun ut genom fönstret. Med sådant här finmejslat hantverk spelade det ingen roll, vi nynnade år 2000 som en zombiekör på ”Crawling”. Nu metal var stort, rapcore blev stort. Jag föredrar de betydlig enklare och rakare Skindred när det gäller rapcore. Kanske för att de ibland även får etiketten reggaemetal. Nåja, Frank Maddoks omslag till ”Hybrid Theory” har fångat komplexiteten och ser ut som om flera graffiti-målare samarbetat. Bandets inspiration till det kom från såväl Banksy och Shepard Fairey som rysk konstruktivism.

”ooh-wah-ah-ah-ah”. Vet ni nu? David Draiman kände sig djurisk och så skapades en av Nu metalens klassiker ”Down With the Sickness”. Albumet ”The Sickness”, som bland annat handlar om barnmisshandel och andra tunga ämnen, har getts ut tre gånger, en tioårsjubileumsutgåva och en tjugoårsjubileumsutgåva förutom första utgåvan år 2000. Om Disturbed har en maskot? Ja, han heter The Guy.    

Jag stod på en klubb 1993, plötsligt började alla röja loss till N.W.O. – New World Order från plattan som det inte är helt solklart vad den heter egentligen. ΚΕΦΑΛΗΞΘ, Psalm 69: The Way To Succeed And The Way To Suck Eggs”, eller kanske HEAD69? Albumet ”The Mind Is A Terrible Thing To Taste” hade ändrat min syn på vad som kunde vara musik. Ändå kände jag inte igen Ministry. Bandet som jag sedan dess lagt tusentals kronor på att se och höra. Omslaget hjälper ju inte så mycket heller, ger liksom inga ledtrådar. Och det är ju därför man älskar Al ”jag gör vad fan jag vill” Jourgensen. Trippelexponerat av Paul Elledge visar omslaget den lager på lager princip som Jourgensen gärna använder musikaliskt. Ett av fotolagren är behandlat med stålull direkt på negativet… det river till det här.  


Skapa ditt eget metal-omslag med hjälp av AI.

Se dokumentären The album. Och läs Oskar Lindhs essä i Trakten om norsk black metals mytomspunna sorgebarn Dead.

 

Erling Persson

Erling Persson är utbildad litteraturvetare, kulturvetare, förlagsredaktör och journalist. Efter 14 år i mediebranschen, till största del som redigerare, redaktör och nattchef, jobbar han nu som bibliotekarie. Han har varit med i Poetry slam-SM 2007 och 2009.