På torsdag går ridåerna upp för musikteatern ”Kvinnorna och staden” baserad på Kerstin Ekmans romansvit. På Lokstallet i Katrineholm får vi möta tvätterskor, bagerskor och servitriser i den manligt präglade industristaden.
Trakten har träffat Marie Selander, författare, kompositör och initiativtagare till föreställningen. Det blev ett samtal om integration, jämställdhet och klass, utifrån ett Katrineholmperspektiv.
Marie Selander är uppväxt med litteratur, musik och politik, vilket präglat hennes yrkesbana. När hon såg ojämlikheten i musikscenen skrev hon 2012 boken Inte riktigt lika viktigt som lyfter fram de konsekvent utraderade kvinnliga pionjärerna inom allt från blues och jazz till punk och folkmusik.
Du har ju skrivit och arrangerat musiken till ”Kvinnorna och staden” — tog du avstamp i någon känsla eller något annat som du ville att musiken skulle förmedla?
– I och med att vi beslutade att göra Kerstin Ekman har jag inspireras av hennes sätt att skriva. Hon skriver melodiskt och mångbottnat. Jag har även tonsatt poesi, så för mig är det orden som ger inspiration. Och jag började som rockmusiker på 60-talet, fortsatte med svensk folkmusik, sedan världsmusik och nutida, vilket gett mycket erfarenhet med kombinationen musik och ord. Så, utifrån texten målar jag med den palett jag har.
När det gäller manusarbetet: är pjäsen en fri tolkning av Ekmans romansvit, eller ligger den trogen originalet? Hur har manusarbetet gått till?
– Manuset är skrivet av Ingegerd Monthan som är en skicklig dramatiker, och vi har samarbetat tidigare om Kvinnliga medborgarskolan. Hon har skrivit manuset under överinseende av Kerstin Ekman. Först fick Ingegerd göra synopsis som Kerstin godkände. Sedan skickade hon in några kapitel, och slutligen hela manuset, och så hade Kerstin lite uppfattningar längs vägen kring innehållet som Ingegerd då ändrade. För det är ju Kerstins text, hennes böcker. Utan det – ingenting. Hon är väldigt entusiastisk över pjäsen och en väldigt trevligt person att ha kontakt med.
Fogelstad musikteater blandar teater och musik, men det här är inte en musikal. Istället liknar det ett grekiskt drama, där Marie Selander är den musikaliska berättaren som även sjunger vissa stycken. Men hon betonar också den sjungande kören bestående av 23 personer ur vilken skickliga personer spelar roller, samt orkestern. Och så lyfter hon fram de två professionella skådespelarna; Annika Olsson och Micke Mårtensson, som varit med även tidigare år och som gör en kärleksduett. Ett sångnummer görs även av körledaren Elisabeth Ask. Ungefär halva kören är ny sedan originaluppsättningen 2018.
– Vi hade maximal otur 2018 då regissören blev sjuk, fortsätter Marie, så vi är evigt tacksamma för Judith Hollander som kom in med så kort varsel. I år har Judith fått möjlighet att spetsa till vissa saker.
Kerstin Ekman flyttade som sexåring till Katrineholm från Östergötland, eftersom pappan Ernst var metallarbetare och följde med en fabriksflytt. Mamman var hemmafru men hade arbetat som hushållerska hos en grosshandlare, och båda föräldrarna hade rötter i trakten. Ekman har porträtterat staden i sin romansvit om fyra böcker men sedan länge lämnat Sörmland. Marie Selander är dock landskapet trogen.
Du är född i Hammarbyhöjden i Stockholmstrakten, hur blev du sörmlänning?
– Vi sommarbodde i Julita många år samtidigt som vi bodde på Lidingö och då upptäckte jag att det funnits något som hette Kvinnliga Medborgarskolan i Fogelstad, men som det inte fanns ett smack om här i området.
På 80-talet var vi några som försökte få till en utställning, och då sammanförde dåvarande kulturchefen i Katrineholm Leif Wahlberg ett antal kvinnor som alla var inne på samma spår; att lyfta Kvinnliga Medborgarskolan; Isabella Hermelin, Liselott Karlsson Selén, jag och några fler. Vi bildade sen kulturföreningen Fogelstad.
Marie blev den första ordföranden i kulturföreningen. Eftersom hon var musiker och även höll på med andra konstarter, föreslog hon att de skulle göra en musikteaterföreställning. För att inte belasta föreningen bildade de en ny organisation vars syfte var att genomföra föreställningen, ”Kvinnorna och staden”, som de spelade 1997-99. I och med att det blev mycket arbete i Katrineholm bodde Marie mestadels där, och när barnen flyttat hemifrån flyttade hon dit permanent.
Klassperspektivet löper ju som en röd tråd genom böckerna och föreställningen, och jag har uppfattat att det är något du brinner för att skildra?
– Ja, jag växte upp i en arbetarförort i Stockholm och pappa var väldigt kvinnomedveten och tidigt aktiv socialdemokrat. Så han var den som satte boken Kvinnligt manligt mänskligt i mina händer; om att ifrågasätta hur mycket som är genetiskt. Så både han och min mamma var otroligt stödjande. Mamma var städerska och pappa metallarbetare, så jag tycker att jag ser med de ögonen. Kerstin Ekman berättar om kvinnor som i stort sett är på samhällets botten och som vandrar in till Katrineholm där de tar ”skitjobb” som städerskor och tvätterskor; de tvättar åt överklassen – så klassperspektivet är väldigt påtagligt i hennes sätt att beskriva.
Marie berättar om samarbetet med alla parter; att även om de tycker lite olika längs vägen, så strävar de åt samma håll, och hon lyfter vikten av kollektivet och en känsla av gemenskap som genomsyrar pjäsen.
För dem som inte läst böckerna, det är möjligen inte skrivet på Katrineholmsdialekt?
– Nej, men jag kan berätta att vi har ju många Katrineholmsbor med och ibland blir det roligt. Det finns ju lokala uttryck, ordet ”albagga” till exempel.
Vilket betyder?
– Du får googla, skrattar Marie och tillägger: Medelklassen är albaggarna. Kvinnorna i pjäsen föraktar männen som super och bara sitter där.
Under 2018 samarbetade projektet med nyanlända som bland annat sydde kostymer. Marie berättar att de även nu jobbar nära Viadidakt där det finns personer som kommer från andra kulturer. Körledaren, Elisabeth Ask, jobbar med integration på Kulturskolan i Katrineholm sedan många år och har lärt sig somaliska och arabiska och varit med i ett stort svensk-somaliskt musikprojekt, så det perspektivet finns med hela tiden. Kören i ”Kvinnorna och staden” består också till en del av skolungdomar.
Du skildrar ju kvinnor i musikhistorien även i din kommande bok, också här med koppling till Sörmland. Kan du berätta?
– Herrarnas kalas – och de kvinnliga musikerna i Eskilstuna, som kommer ut i augusti, hade sin upprinnelse i när jag flyttade till Eskilstuna och började titta på vilken musik man visar där. Det var ju bara Kent! Och då tänkte jag ”Det här kan inte stämma, jag vet ju hur historien ser ut.” Så jag har intervjuat bland annat Towa Carson, som jag är full av beundran inför. Och under tjugohundratalet fanns det mängder av kvinnliga band, men de finns inte med i någon berättelse eller representation. Så det är vår ambition med boken; att tala om att den här historien finns också.
Boken har också legat till grund för en utställning på Eskilstuna stadsmuseum och går att besöka fram till den 8 mars 2023. Att kvinnors berättelser saknats i historien har länge varit en drivkraft för Marie.
– På något sätt tycker jag att det är en sådan självklarhet, jag tänker på alla unga tjejer som växer upp. Historieböckerna består ju till 95 % av män, så de (tjejerna) tror ju att historien ser ut så här.
– Jag kommer ihåg när jag var ute och föreläste i samband med att min bok Inte riktigt lika viktigt kom ut. Jag var i hela Sverige; på Popkollo, högskolor och folkhögskolor och många sa: ”Men va? Varför har inte vi fått veta om Sister Rosetta Tharpe som spelar elgitarr så att man smäller av!”
Gospelmusikern och gitarristen Sister Rosetta Tharpe, som dog 1973, influerade den tidiga rockens ikoner, som Little Richard och Buddy Holly, men även Bob Dylan håller henne som en stor föregångare.
Hur tycker du att musikbranschen utvecklats sedan du skrev boken Inte riktigt lika viktigt 2012?
– Sedan den kom 2012, så har ju till exempel Impra, KUPP!, Kvast, Popkollo och andra musikverksamheter för tjejer och transpersoner krävt att kvinnor ska ta plats.
Föreställningen kommer nu att spelas på Lokstallet, som är en spännande plats att göra teater på. Snurrplattan/vridscenen, där tågvagnar förr kunde vridas runt för att parkeras i rätt garage, används så att ena sidan är landet och den andra är staden.
– Jag måste berömma Katrineholms kommun, de har verkligen gjort satsningar. När de gjorde lokstallet till en ungdomsverksamhet blev den verkligen integrerad – tjejer och killar, olika etniciteter – och det fungerar och de har kunnig personal som leder. Nu när vi repeterar har de låtit oss vara där utan kostnad, så utan Katrineholm hade detta aldrig blivit av.
Man behöver varann för att samarbeta?
– Ja, och man behöver varann för att förändra.
Biljett till ”Kvinnorna och staden” finns att köpa här. Alla bilder från föreställningen är tagna av Ciccie Brunosson.
