Ibland gör Trakten en utflykt till områden bortom Mälarens sköna stränder, för att se nytt och möta spännande människor. I Luleå, t.ex. bor deckarstjärnan Sofia Rutbäck Eriksson.
Är hon fel person att intervjua? Av just det skäl jag sökte upp henne? Efter dryga timmen på kafé i Luleå går jag ut på gatan – stapplar – och ser för mig hur jag ska ge mig på de tättskrivna sidorna i kollegieblocket i ett försök att ge en samlad bild. Av en människa som skriver på fyra bokserier (snart fem eller sex), i olika genrer, och som fått dryga tjoget böcker publicerade inom loppet av två år. Attacken är dömd att misslyckas.
Ny strategi, helt enkelt. Den laserfokuserade artikeln, om konsten att skriva färdigt, får stå tillbaka för ett öppnare porträtt av Sofia Rutbäck Eriksson. Nog för att hon kan den konsten, och vi pratade en del om saken. Men hon gör för mycket, skriver för brett, för att det ska vara rimligt att skala ner till en peppig instruktionsmanual.
Barndom och barnböcker
Till att börja med skådar vi bakåt. Mot Rutvik och 80-talet.
Rutvik är en tätort en mil norr om Luleå med drygt 800 invånare. Där växte Sofia upp med en bibliotekarie till mamma och en storasyster som drömde om läraryrket i tidig ålder.
”Jag var inte många år när jag stod i fönstret och såg hur de kom hem och sa, åh nej, nu kommer de”, skrattar Sofia.
I hemmet fanns en gammaldags skolbänk där storasyster placerade Sofia och sen blev det undervisning.
”Jag kunde få sitta där och jobba i timmar!” Hon målar glatt upp en lillgammal syster, en förebild som ställde krav.
Men kanske var det under syrrans kommando som flit och fokus blev en del av Sofia. Hon var åtminstone tidigt förtjust i att skapa med ord och försåg mjukdjuren med små modetidningar som föräldrarna hjälpte henne att häfta ihop.
Hon har alltid skrivit – ”men aldrig sa jag att jag ville bli författare” – först kreativt och lustfyllt under barndomen, sen akademiskt formellt under studieåren. Att kombinera det skönlitterära med en socionomutbildning är inte lätt och senare kom yrkeslivet inom äldreomsorgen att kräva kraft och tid. Men skrivandet försvann aldrig och 2008 kom hennes första barnbok ut, med en berättarglädje som växt ur samvaron med syskonbarnen. Under ett drygt decennium skrev hon knappt tio barnböcker.
En av dem är speciell, Änglabrorsan, om barnet som Sofia själv förlorade i 36:e graviditetsveckan. Hur kan man som förälder och som syskon gå vidare efter den förlusten? Boken är tänkt som en hjälp för barn som har frågor om någon som dött, och finns översatt till flera språk.
Feelgood och cozy crime
Nästa steg i författarkarriären var att skriva för vuxna. Feelgood-romanen Som i ett vykort, om hemvändande Ida som blåser spindelväven av Gammelstad utanför Luleå och brottas med sina skuldkänslor som anhörig.
Boken kom 2021 och bar på den blandning av allvarliga ämnen och humoristiska vinklar som präglar det dryga tjog böcker som hunnit nå lyssnare och läsare sen dess.
Att Luleå fick bli arena för Idas äventyr är knappast någon slump.
”Jag är en urrutvikare”, säger Sofia. ”Pappas släkt är från Rutvik och där växte jag upp och gick i byskola. Sedan blev det gymnasium i centrala Luleå och på Porsön pluggade jag till socionom.”
Hennes mamma kommer från Västerbotten och Sofias läsare kan känna Norrlands närvaro i böckerna. Både stad och land, skog och hav genomsyrar berättelser och karaktärer. För många blir Luleåskildringarna i böckerna om Katarina Zapp det första mötet med Sofias litterära och norrländska universum.
”De gjorde släktforskning på mig när jag besökte Deckarfestivalen i Sundsvall och det visade sig att jag är släkt med både Stieg Larsson och Roger Pontare.”
Men inte ens en urrutvikare kan motstå att se världen, åtminstone inte en nyfiken och människoälskande sådan. Sofia har bott i södra Frankrike, Schweiz och Irland men Luleå lockade ändå. När kärleken Jonas från Älvsbyn sedan dök upp var det lätt att slå ner bopålarna.
Drömmar och dynga
Vi återvänder till skrivandet, som nu är hennes heltidsjobb.
”Jo, jag lever drömmen. Det kan man säga. Lägger upp dagarna själv, och det känns meningsfullt.”
Men det känns inte lika kul hela tiden. Hon kanske har en högre produktionstakt än andra författare men det hindrar inte att obehagen är desamma.
”Vissa dagar känns det som att allt jag skriver blir dynga!”
Jag nickar. Vem har inte känt så? Men den som vill få ut en bok varannan månad kan inte älta det negativa, eller?
”Det är ju bara ett jobb, eller hur? Så brukar jag tänka när jag inte får till det. På ett jobb har man bra dagar och dåliga. Om det blir uselt, vilket händer, får jag helt enkelt markera och sedan återkomma och redigera eller lägga till i efterhand.”
För en del författare är planering och struktur avgörande. Sofia har ett annorlunda upplägg, ett som kom till när hon började samarbeta med Mattias Boström på Lind & Co. Han sökte efter någon som ville göra en mysdeckarserie, eller cozy crime. Sofia hade en idé som Boström nappade på och hon började skriva om Katarinas eminenta detektivbyrå. Serien har i skrivande stund nio publicerade delar och fler är på väg. För att åstadkomma detta måste man ha en fungerande arbetsordning.
Sofia skriver böckerna men Boström är medförfattare, håller koll på övergripande struktur för serien och är också en redaktör som arbetar ovanligt nära sin författare. Det här passar Sofia, som inte gillar detaljerade synopsis. På engelska pratar man om planners och pantsers – Sofia hör till den senare kategorin, de som helst sätter sig och skriver utan en massa planerande (write by the seat of your pants). Då hjälper det verkligen att ha en samarbetspartner som frigör kreativiteten genom att hålla i strukturarbetet.
När hon sätter sig vid datorn håller hon sig till en bok men under loppet av en månad kan hon växla mellan flera pågående projekt.
”Mattias kan höra av sig och säga att nu är det läge att redigera nästa Herkules-bok, eller, nu måste vi gå igenom korr på Arvidsträsk.”
I nuläget är tolv delar planerade av Katarina Zapp-böckerna och minst femton om Herkules Persson. Dessutom skriver Sofia på en serie böcker om Arvidsträsk och en om Glasviken, båda är mysdeckarserier. Hon har också hunnit med en till feelgood, om äldreboendet Gröna Villan, bebott av pensionärer med entreprenöranda.
Man kan ana att ett ovanligt redaktörsarbete blir en viktig pusselbit i det här märkliga och mångfacetterade författarprojektet. En som är svår för andra att hitta. När jag säger att hon är Sveriges mest produktiva författare nämner hon Caroline och Leffe Grimwalker som tänkbara alternativ. Även där är samarbeten oerhört viktiga, paret Grimwalker stöttar varandra och delar ett litterärt universum, dit även andra författare bjuds in.
”Jag vet inte vad som skulle hända om jag tog ledigt från skrivandet under ett par månader. Jo, jag har ju fritid och umgås mycket med barnen och Jonas på eftermiddagar och helger. Men jag skriver varje dag i flera timmar. Förutom på julafton missar jag i princip aldrig min skrivtid.”
Det som för Sofia ser skrämmande ut – ett avbrott – är förstås ett inbakat hinder för många som vill bli författare. Vardagen tar plats, vi åker på semester eller måste jobba över. Och så glider berättelsen ifrån oss. Språk och stil är verktyg som måste värmas upp för att fungera riktigt bra och i Rutvik hinner glöden i ässjan aldrig falna. ”Ingen stiltje för mig, ingen svår andra bok, jag har bara skrivit på.”
Skriva varje dag, men också släppa in luft och vila i skrivtiden, det är ett bra recept. Hon skriver på förmiddagen och tar sedan en promenad, en ”prommis”. På eftermiddagen har hon tid för barnen.
MacGyver-metoden
Lee Zlotoff är manusförfattaren bakom spänningsserien MacGyver, som var populär under Sofias och min barndom. Hjälten mötte i varje avsnitt ett hopplöst, praktiskt problem, som han löste med lateralt tänkande och uppfinningsrikedom, byggde bomber av toalettrullar och flygplan av råttfällor. För Zlotoff innebar det här en väldig utmaning. Till varje avsnitt måste han hitta på MacGyvers uppfinningar. Efterhand utvecklade han en skrivmetod som han kallar MacGyver-metoden, och som hjälpt honom att hitta lösningar i sitt skrivande.
1. Börja med att nedteckna ditt ”problem”, den scen du kört fast i och vad som behöver lösas.
2. Ta en promenad eller en dusch, låt ditt sinne vila från skrivandet men träna inte eller ägna dig åt något annat som kräver tankeverksamhet.
3. Flödesskriv utifrån din problemformulering. Du skriver alltså inte direkt på scenen eller stycket där du fastnade, utan låter pennan jobba utan de krav på stil, språk och struktur som själva boken har. Ofta räcker detta för att hitta rätt. För Zlotoff, liksom för Sofia Rutbäck Eriksson, är promenaden och avbrottet från skrivandet självklara inslag i den kreativa processen.
Att hålla skrivandet vid liv är också ett sätt att öka sannolikheten för flow. Detta mytomspunna tillstånd, när jaget försvinner och vi hittar en paradoxal känsla av kontroll över det som inte går att kontrollera. För en författare är det berättelsen som för en stund underordnar sig skapandet. Tidsuppfattningen förändras och vårt medvetande blir ett med vårt agerande. Dopamin och andra neurokemiska substanser frigörs och om du har upplevt det här vet du precis vad jag pratar om. Flow kan vara en överväldigande, mycket njutbar upplevelse.
Ju längre dina pauser mellan skrivstunderna är, desto mer uppstartsarbete krävs och desto svårare är det att uppnå flow. ”Men jag försöker att inte bry mig om ifall jag når dit eller inte”, säger Sofia. ”Känner jag att det inte går sådär fantastiskt kör jag på ändå. Jag tror att man inte ska göra så stor grej av det.”
Och flow-forskningen ger henne rätt i att den som fastnar i att betrakta sina misslyckanden har fler och större hinder än den som kan se även de flow-lösa dagarna som byggstenar. Varje stycke, varje mening av din bok förtjänar allt du kan ge i ögonblicket. Helheten består av ögonblick. Det bästa du kan göra är att slita och nöta när det är motigt, eller skriva dig in i ditt eget litterära nirvana när du hittar rätt.
Att hon också är noga med sin återhämtning lär bidra till succén. ”Det är kreativt och intensivt, men jag vill aldrig köra slut på mig.” Promenaderna och umgänget med barnen, att ha dagliga rutiner, är alla bra ingredienser. Sedan menar Sofia att hennes framgång är en blandning av medfödd talang och sådant hon tränat upp. Kanske är det bra att våga ställa sig frågan om man verkligen tycker om att skriva. Varje dag, eller åtminstone rätt så ofta.
Lex Tintin
Just nu har Sofia ändå ändrat lite på sina rutiner. Hon och förlaget har pausat alla mysdeckarserier. Den här sommaren arbetar hon med ett speciellt projekt. Hon har alltid inkluderat sina hjärtefrågor i böckerna, som vurmandet för äldres rättigheter eller anhörigas tillvaro. När en tragedi drabbade en bekant var det därför inte så märkligt att Sofia fick frågan, av den drabbade kvinnan, om hon kunde tänka sig att skriva en bok tillsammans.
”Tintin var en pojke som bodde i Rutvik med sin mamma. Pappan, som fick umgängesrättigheter av domstolen, dödade honom.”
Åttaåringen tränade i samma lag som Sofias barn, en glad och alldeles vanlig pojke i ett alldeles vanligt, svenskt samhälle, som dog hemma hos sin pappa i januari i år. Nu kämpar mamman för att få till lagändringar – Lex Tintin – som ska stärka barns skydd i vårdnadstvister och liknande situationer. Boken är en del i arbetet och förhoppningen är att den ska komma ut i januari 2024, ett år efter dådet.
Skrivprocessen ser annorlunda ut med den här boken.
”Jag lyssnar i timmar och skriver när jag kommer hem. Det är självklart något helt annat. Det kan finnas andra författare som har vanan vid den här typen av projekt men att Tintins mamma vände sig till mig, att jag har en närhet till händelsen, gör ändå att det känns rätt.”
Och förlaget har gett henne stöd i detta och pausat andra projekt så att hon ska få skriva färdigt i lugn och ro.
Längre fram väntar den eminenta Katarina Zapp och hennes kära tantkompis Greta, Herkules Persson, den ofrivilliga globetrotter-detektiven och alla karaktärerna i Glasviken och Arvidsträsk. Dessutom finns planer på en renodlad feelgood om matkärlek vid polcirkeln och mycket annat. Sofia Rutbäck Eriksson skriver på, varje dag, lika energisk som Katarina Zapp. Vi hittade inga chokladbollar, Katarinas älsklingsgodsak, på kaféet som jag hade tänkt mig, men vi hann diskutera skrivande och konsten att göra färdigt. Hon var rätt person att intervjua, trots allt.
