Kan KRAV och ekologisk matproduktion rädda världen? Kan småbrukssverige göra en comeback? Kan någon odla mat alls utan en traktor i mångmiljonklassen? Traktens Axel Hellby kliver i stövlarna och tar en tur till Björkvik och en sväng med farsans gamla MF.
Vi hade en traktor när jag växte upp. En Massey Ferguson från 1962. Att trycka ner pedalen var nästan omöjligt, pappa fick sätta dit sin fot så jag kunde koncentrera mig på den stora ratten. Motorn bullrade och allt var rostigt och nött. Ibland gick den sönder, då kunde pappa laga. En gång gjorde traktorn en kullerbytta nerför en liten slänt. Då fick pappa svärande linka ner till grannen, som kom med sitt eget gamla traktorskrälle och drog upp vår MF.
Det här handlar inte om traktorer utan om hållbar matproduktion. Vår lilla gård, sex hektar skog och äng producerade nog potatis och kött för oss. Vänner kom åkande i en gammal Saab och deltog i slakt i utbyte mot kött. Det var aldrig fråga om ekonomi, bara hushållning. Några KRAV-certifieringar skulle vi knappast ha klarat men allt var giftfritt. Djuren slaktades trettio meter från frysboxen. Hållbart? Javisst, för fem personer, två grisar, åtta får och en hund.
KRAV behövs. När vi lyfter blicken från självhushållaren till livsmedelsproducenten vill vi ha strukturer och överenskommelser som försäkrar kvalitet. Frågan är om det är möjligt att kombinera KRAV och ett hållbart, småskaligt jordbruk med livsmedelsförsörjning för ett helt samhälle?
“Jag ville ha utmaningar!”
Vi tar en tur till Björkvik. Där bor Jonas och Ebba Tannlund. De har en grå villa, stora odlingsbäddar, en vägg där en ranka producerar mängder av söta blå druvor. Mikroklimat. Hela trädgården känns som ett mikroklimat, som en egen värld av odlingsfantasi. Nej, odlingspraktik.
Jonas visar oss runt. Bakom ett litet skjul sprätter det våldsamt. En råbock visar sin vita ändalykt och försvinner. Stubbade mangoldstjälkar sticker upp ur jorden som fimpade cigaretter. En ful liknelse men efter att ha fått min egen mangold uppäten av Flens klövdjur har jag kärva känslor i frågan. Vi tittar på kållandet istället.
– Här tog grannen upp ett stycke mark åt mig. Den är för liten att bruka professionellt men jag har plats för så mycket kål att jag måste ge bort.
En krans av ringblommor lyser orange och gul. Jonas skär av två kålhuvuden, tunga och fasta. Bra lagringskål. Vi lägger dem i hyrbilen. Jonas odlar för husbehov men lika mycket för att ge bort, till grannar, vänner och familj.
Han och Ebba har sett förändringen, arbetat i andras och egna lagårdar. Levt i relation till vårt lands matproduktion under varsitt yrkesliv. Runt 1980 jobbade Jonas på mejeri i Värmland. På den tiden fanns kring 2 200 mjölkbönder i landskapet. Idag är siffran 4 000 för hela landet! Den svenska produktionen har minskat något under 2000-talet, samtidigt som konsumtionen ökat. Ökat har också storleken på mjölkgårdarna gjort.
Ebba blev bland mycket annat konstnär och folkhögskolelärare. Nu är hon 65 och sluter cirkeln, på sätt och vis, genom att leda kursen Gröna näringar på Åsa folkhögskola. Målet är att ge deltagarna kunskap och praktisk erfarenhet som ska leda till arbete inom det sörmländska jordbruket. De stora gårdarna behöver personal, deltagarna behöver jobb.
När Jonas lämnade sitt eget konventionella lantbruk hamnade han på KRAV. Idag jobbar han åt Kiwa, utfärdar KRAV-certifiering, åker runt och träffar bönder och gör de årliga kontroller som krävs för att en verksamhet ska få behålla sin KRAV-status.
– Som konventionell lantbrukare har du så många färdiga lösningar i form av maskiner och bekämpningsmedel och jag ville ha utmaningar. Det var så jag började intressera mig för ekologisk odling. Och efter 20 år med certifiering är det fortfarande det där som driver mig, att hitta lösningar. Möten med bönder, deras situationer, samtalen kring odling och djurhantering – det är det roligaste jag gör.
“Vi måste slänga mindre och äta mindre.”
KRAV har funnits sen 1985 och har rötter i flera grupper av biodynamiska och ekologiska odlare. Några stora visioner om att bli samhällets helhetslösning har inte funnits – Sveriges matbord kommer aldrig att domineras av KRAV, enligt Jonas. Men jag vill veta, är det otänkbart att producera all världens mat ekologiskt och hållbart? Om vi ställer om till småskaligt jordbruk, där maskar och bin, ängens örter och havets mångfald säkras, kan vi då garantera att alla får äta?
– Lösningarna är inte så avancerade, säger Jonas. För Sveriges del kan vi börja med att odla all mark, idag står mycket i träda. Sen måste vi slänga mindre och äta mindre. Folk äter större portioner än vad som behövs! Och vi ser ofta ett faktiskt överskott på livsmedel där man ibland väljer att begränsa produktionen för att hålla priserna uppe.
Ja, om vi bara kan stävja krig och konflikter så ska det nog vara möjligt att ställa nödtorft på borden. Men ska det ske med den stordrift som anmodats från styrande håll sedan mitten av 1700-talet, när befolkningsökning började ta fart och fantasier om godsägarklassen växte fram? Eller kan vi hitta tillbaka till de små gårdar, som var dominerande långt in på 1900-talet? Där behovet av sjutonstraktorer i miljonklassen inte fanns?
“Försök att föreställa dig det moderna lantbruket utan traktorer – en omöjlighet, eller hur?” skriver maskinjätten John Deere på sin hemsida. Många lantbrukare håller med. De sörmländska jordarna brukades länge med muskelkraft: legohjonens och oxarnas ryggar. Statarförfattaren Ivar Lo-Johansson skulle kanske också stämma in i hyllningskören till John Deeres 6R-serie, han visste något om utmattade dragdjur:
“Männen stod rådvilla i funderingar, tills rättaren kom. – Ge hit piskan! skrek han. Piskan ven kring den urholkade länden, som på en liggande oxe inte ser fullt så infallen ut, men ögonen hade samma matta glans, och kroppen rörde sig inte.” ur novellen Oxgraven.
Om vi återgår till en småskalig matproduktion, går vi då också tillbaka till trälarbete? Kan vi bringa föda ur jorden utan en brant hierarki, där rättarens piska viner? Eller är småskaligheten på något vis lösningen på en befintlig problematik, även vad gäller arbetsvillkor?
– Det är väl bra med mindre jordbruk, säger Jonas om storskalighet kontra småskalighet. Se till exempel på hur fågelinfluensan slog ut en jättegård i Mönsterås. Två miljoner djur avlivades och forslades bort i speciella containrar och brändes. Storskalighet kan öka effektivitet men gör också hela landet mer sårbart.
Men han tror inte att vi går mot mindre storlek på gårdarna. Det handlar om marknadskrafter och politik. Samtidigt skärps regelverken i Europa, dessa styr i förlängningen även ekobruk i Sverige. KRAV, som är en rik organisation, kunde göra mer för att synas och påverka konsumenten, menar Jonas. KRAV har lyckats med autenticiteten men det räcker inte. Det måste till volym för att mätta magar.
Och där går beskeden isär. En tyskitaliensk studie av 1457 jordbruksfält i 27 länder visar att ekologiska metoder, med fokus på mångfald, ger så mycket mer pollinatörer att avkastningen blir högre än i konventionellt jordbruk. Sveriges lantbruksuniversitet konstaterar dock att ekologiskt odlad spannmål ger 55-62% av konventionella avkastningar. Lite bättre ser det ut för baljväxter, där man får ihop 70-80%. Men jämförelsen är orättvis då de konventionella bruken i mycket högre utsträckning ligger i bördiga slättland, de ekologiska smågårdarna i kargare skogslandskap. För djurhållningen är skillnaderna betydligt mindre.
Forskning sker överallt, en fransk studie har tagit fram modeller för att ställa om det europeiska jordbruket till en hållbar modell. Där räknar man med en skördeminskning på 35%. Ändå skulle deras scenario kunna mätta 530 miljoner människor och räcka till export. Minskad köttproduktion och mer konstruktivt användande av naturbetesmarker är viktiga delar. Djuren behålls, spillningen hjälper till i utfasandet av konstgödsel.
Traktorn, däremot, tas inte upp i rapporten. Och jag undrar om inte småskaligheten är nödvändig för hållbarhet, samtidigt som det franska scenariot gör småbrukaren omöjlig. En John Deere 6135R kostar en dryg mille, exklusive moms. Till det kommer maskiner och monitorer. Begagnat är billigare. Men det betyder att traktorn tappar i värde fort. För att orka betala av behöver gården rejäl omsättning. Med omsättningen ökar kostnader och överblickbarhet. Man måste anställa. Växa. Storleken på ekogårdarna har också ökat, enligt Jonas.
I media kan man få en känsla av att en ny grön våg reser sig ur pandemin. Huspriser på landet stiger i takt med utflyttning från covidkrisande städer. Men P1 rapporterar att det inte är småbruk som lockar. Folk vill helst bo i Åre, Trosa och på Gotland. Gemyt hellre än slit, alltså.
En John Deere-traktor är bekväm (“ComfortGard™ komforthytt ger överlägsen komfort”). Den som vill ägna deltid åt ett småbruk har bara råd med en begagnad Grålle, och såna är inte bekväma. Men de är hållbara, om man vill lägga in livscykeln i beräkningen av det ekologiska däckavtrycket.
Efter tjugo års plogande rullade Massey Ferguson-traktorn bort. Bakom ratten satt Fredrik Jonsson. Jag minns honom som grannpojken “Fredden” i slutet av 80-talet, flickornas långhåriga tonårsfavorit. Under 00-talet blev han småbrukare, traktorn fick han billigt och pappa var mycket nöjd över att maskinen fick fortsätta göra nytta. På mig hade självhushållarlivet avskräckande effekt, jag sökte mig till stad och studier. Men än finns det folk som är beredda att utsätta sig för att meka med maskiner från -62. Folk som liksom Jonas Tannlund säger: ge mig utmaningar! Det, mer än någon akademisk studie, ger mig ändå lite hopp om hållbar matproduktion.
