Säg mig vad du tänker handla och jag ska berätta vem du är. Journalisten och vardagsetnografen Christina Burbeck bjuder in Traktens läsare på en visning av hennes sannolikt unika samling handlingslistor.
Jag har en märklig samlarhobby som visserligen passar in på temat mat, men som kanske kan betraktas som udda. Jag jagar inköpslistor. Det är verkligen jakt. Jag samlar inte egna eller anhörigas listor. De är ointressanta. Jag jagar utanför matvaruaffärer för att hitta de ”förvildade” listorna, de som glömts, tappats eller förmodligen slängts av för mig helt främmande människor. Listorna ligger kvar i kundvagnar eller på asfalten och jag tar dem diskret. Jag vill inte verka egendomlig.
Jag har funderat mycket på fenomenet inköpslistor. Bara detta att de ligger där och skräpar är ett mysterium. Hur kommer det sig att personer som är så noggranna att de skriver upp vad de ska handla, ofta efter sina avslutade inköp helt enkelt slänger sin lapp på en plats där den inte borde vara. Det finns ju allmänna papperskorgar.
Att listorna hamnar på svåråtkomliga ställen höjer spänningen i min jakt. Inte sällan upptäcker jag en fulltaggare, det vill säga en lång och till synes välskriven lista, i den absolut innersta kundvagnen i en hopkedjad rad i den typen av skjul där vagnar samlas upp. Det kan vara tjugo vagnar i raden och det finns inget annat sätt att komma åt bytet än att stoppa mynt i vagn efter vagn, flytta och parkera om, tills jag når fram. Har jag otur kommer under tiden kunder som handlat färdigt och fyller på raden med sina tömda vagnar. Avståndet ökar igen på det viset. Därför kan det ta tid att nå fram och ibland är det bara en usel reklamlapp jag jagat. Ett riktigt bomskott!
Men varför gör jag då detta? Jag tror det hela började när jag hörde ett radioprogram om en konstnär som samlade inköpslistor för att tapetsera en vägg. Det var en sorts happening. Det lät som ett kul projekt, men än har inte jag tillräckligt många för en vägg. Mina regler för samlandet är nog för stränga. Just att det ska vara främlingars listor, och att de ska plockas naturligt, drar ner takten. Det skrivs inte heller så många listor längre. Det verkar vara vanligast att shoppa helt planlöst eller med listan i mobilen. Handskrivna, tappade inköpslistor råkar jag alltmer sällan på. De tillhör en utrotningshotad art. Desto ivrigare blir jag när jag gör ett fynd. Det är risk att jag, trots min ålder, skulle kunna tänka mig att klättra upp på ett hustak om jag ser en misstänkt pappersremsa fladdra däruppe.
Det grämer mig fruktansvärt att jag inte började tidigare i livet. Samlingen kunde ha varit så mycket större och framförallt mer historiskt intressant om jag förstått värdet redan när jag var barn. Vad stod det på listorna då? På femtiotalet. Vilka var de vanligaste matvarorna och vilken mängd köpte man innan allt låg inplastat och i storpack?
Alla ungar på Söder i Stockholm gick ärenden och tanterna som skickade oss skrev upp vad de skulle ha. Långt innan jag kunde läsa travade jag iväg mot ”Pemers livsmedel” med kasse och portmonnä som innehöll inköpslista och ett ungefärligt belopp kontanter. Tanterna visste vad det skulle kosta. Kasse och portmonnä lämnades till fru Pemer som fyllde kassen medan herr Pemer, med blyertspenna, noterade pris för varje vara och plockade rätt summa pengar ur portmonnän.
Det var ingen brådska på den tiden. När tanten hemma hos sig packade upp varorna kontrollerade hon i sin tur beloppet och då, precis när hon gjort det, skulle jag förstås ha snott åt mig den avbockade listan. Ack om jag hade insett vidden av samlandet redan på den tiden! Inköpslistor är ju mathistoria i dess allra mest marknära form. Tanterna i mina fattiga kvarter visste allt om hushållsekonomi. De skrev upp vad söndagshönan fick väga, hur många sillar de skulle ha till inläggningen och hur många centimeter av korven som räckte för att mätta familjen. Det var precision i beställningarna. På en lista av idag kan det stå något så luddigt som: ”Middagsmat, fikabröd, frukt, något till kvällen”.
Jag skulle kunna ringa upp, så här femton år senare, och fråga om potatisgratängen till rostbiffen var god.
Oftast är listorna tack och lov mer detaljerade och i detaljerna kan man ana vem som handlat. En prydlig lapp med ”högrev, gul lök, fläskben, mjöl, jäst och färska kryddor” vittnar om intresse för matlagning. Om en lista börjar med vuxen handstil och innehåller ”välling, blöjor, makaroner, frukostflingor, färdiga köttbullar, färdig pytt och whiskas”, betyder det en familj med liten bebis och katt. Står det med annan, mer ungdomlig stil ”libress, popcorn och läsk” på samma lista, finns även tonåring i familjen. Ett hoppfullt ”GODIS” med stora spretiga bokstäver skvallrar om ett mindre barn med egna förhoppningar. Något mer oroande är en lista som börjar med sprit och bullar och avslutas med råttgift. Den ger plats för fantasin.
Från en gata i Stockholm, i ett kvarter där många äldre bor, har jag ett par underbara, detaljerade inköpslistor skrivna med vackert åldrad handstil. På en av dem står varje vara utförligt beskriven. Det står också hur mycket pengar som skickats med och ett stort ”TACK”. Jag tror inte att den som gjorde beställningen kastade den på gatan. Det gjorde den som gick ärendet, helt utan att förstå att det var ett historisk dokument.
Själva pappret en inköpslista är skriven på säger också en del. Jag har några som klottrats i hast på baksidan av lönelappar. Månadens inkomst, namn och adress finns kvar, så jag skulle kunna ringa upp, så här femton år senare, och fråga om potatisgratängen till rostbiffen var god. Udda listor skrivna på kvitton, inbjudningskort, prospekt, kuvert och till och med en utriven boksida höjer min puls. En glad lista avslutas med ett ”Puss älskling”! Vid det fyndet tog jag nästan åt mig.
Jag känner en sorts ömhet för mina samlade inköpslistor. De har gjort sitt och ratats efteråt. De har fått texten suddad av regn och rusk och ibland har de fått avtryck från hänsynslösa skosulor eller bildäck. Sällan får jag en lista så fräsch och färsk som den som en äldre herre knölade ihop mitt framför mina ögon och kastade i lådan med midsommarens första färskpotatis. Givetvis fiskade jag upp lappen ur potatisen. ”Handla” stod det överst (ifall han skulle glömma). Därefter: ”Sill, potatis, brännvin, snus, mat till kattfan”. En dyrgrip i all sin enkelhet för en samlare.
