Jag känner respekt för Traktens läsare. Låter det bra? Det behöver det inte vara. I det politiska språket har sedan några år ordet respekt blivit trendigt. Och dessutom fått ny innebörd. “Jag känner respekt för Stefan Löfvens åsikt” betyder, när moderatledaren Ulf Kristersson uttalar det, att åsikten inte är värd att tas på speciellt stort allvar. När Stefan Löfven meddelar att han känner “viss respekt” för Kristerssons förslag så innebär det att han anser förslaget vara idiotiskt. Sagt på ett ödmjukt sätt.
Det politiska språket. Om det finns en del att säga. Det kan vara luddigt och dubbeltydigt. Och ibland formulerat på ett sätt som gör att den kritiske frågeställaren skall känna sig osäker och lite dum. Carl Bild var suverän på den konsten. Det politiska språket går till stor del ut på att inte svara på den fråga som ställts, utan istället svara på det man vill svara på. I sin skriftliga form – särskilt om det formulerats av politikens sakkunniga tjänstemän – är det stundom så introvert att det blir obegripligt.
Själv var jag så trött på det politiska språket när jag i början av seklet lämnade partipolitiken att jag skrev en bok om rockmusikens historia. Längst ifrån det politiska språket finns ju på något sätt rockmusiken… Min barndoms hjälte var huvudperson i boken som fick namnet Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. När en politisk kommunikationsstrateg, som jag råkar känna, såg den i tryck första gången sa hen: “Hmmm, starka varumärken det där, Gud och Cadillac, med orden färdas och älskar emellan. Bra, nästan en träffsäker oneliner som visar på både rörelse och närhet.”
Det är väl så politiska kommunikationsstrateger tänker. Vad jag skulle tycka om kommentaren visste jag inte riktigt.
Hur som helst: att hantera det politiska språket är en konst med många retoriska snubbeltrådar. Som ibland kan vara svåra att se. I det politiska språket finns en tidsfaktor.
Anna Kinberg Batras (M) påstående från valrörelsen 1998, om att stockholmare är smartare än lantisar kändes säkert kul i ögonblicket men inte i efterdyningarna. Särskilt inte när hon några år senare blev partiledare.
En som inte var partiledare var Jan Karlsson (S). Han var utrikesminister och blev så irriterad över frågor om HBTQ-rättigheter att han surnade till och sa att “nu får det vara slut med bögfrågor”. Året var 2003. Det var en tid då sådana frågor ännu inte hade blivit allmängods så politiker hade svårt att formulera sig. Året efter ville jämställdhetsminister Jens Orback (S) vara vidsynt och förklara att han inte hade fördomar mot homosexuella och berättade i samma stund att en “härlig syster till min mormor i Kanada levde med en häst, jag tyckte det var underbart, låt människor leva med vem de vill, hur som helst, jag har inga synpunkter”.
Det är onekligen spännande när nya frågor plötsligt hamnar på den högsta politiska dagordningen. Det gällde då, och det gäller nu med t ex klimatfrågan. De politiker som inte har minsta susning om vad de pratar om men ändå vill ge intryck av krafttag häver gärna ur sig sådant som att “jorden kan gå under”, “utrota livet” eller något liknande. Jorden går inte under, och livet hotas inte, av klimatkrisen. Däremot hotas en del arters fortbestånd och människans möjlighet att bygga goda samhällen. Det är inte lätt att vara politiker, viljan att visa framfötterna kan bli klavertramp. Och okunskap om nya frågor kan leda till fadäser av tragikomisk art. I trakten, i Vingåker för att vara exakt, motsatte sig kommunalrådet i början av 1980-talet källsortering med motiveringen att alla hus inte har källare.
Att hantera det politiska språket är en konst som kan medföra att den politiska dagordningen förändras, politikens innehåll förskjuts och normer om normskapande uppstår. Har själv suttit, gärna med ett glas rödvin eller två, med likasinnade för att spåna fram ord och begrepp som i bästa fall skulle kunna bli politiskt allmängods och sätta sig som bilder. Grön skatteväxling är ett sådant exempel. Friår ett annat. Men det var krusningar på ytan jämfört med den riktigt stora elefantens intramp. När den moderate strategen Per Schlingmann myntade begreppet utanförskap – i betydelsen att inte lönearbeta – så blev det en game changer som förändrade såväl politik som samhälle. Smarta politiska ord kan skapa bilder i människors huvud, förändra tankemönster och styra samhällsutvecklingen. Mer om det nedan. Först några rader om två av de mest missbrukade och meningslösa positivt värdeladdade orden inom politiken: rättvisa och frihet. Ord som snart sagt alla politiker kan använda eftersom de kan betyda vad som helst.
Rättvisa är ordet som finns med i snart sagt alla politikers vokabulär. Rättvisa kan vara att människor får behålla allt de tjänar. Rättvisa kan också vara att dela med sig genom att betala skatt. Så när Ulf Kristersson hävdat att det är ökad rättvisa att sänka skatten på högre inkomster så har han lika rätt som när Jonas Sjöstedt i samma debatt meddelat att ökad skatt på högre inkomster ger ökad rättvisa.
Ett råd: se upp när politiker tittar in i kameran och pratar om rättvisa!
Rättvisa kan vara att den enskilde ges kraftigt subventionerad, rent av gratis, sjukvård. Rättvisa kan lika gärna betyda att den sjuke och dennes familj får betala vad det kostar. Rättvisa kan vara att flygbiljetten är billig så att nästan alla kan flyga, eller till och med att de externa kostnaderna (i det här fallet negativ klimatpåverkan) skall ingå i priset. Ett råd: se upp när politiker tittar in i kameran och pratar om rättvisa!
Frihet är ett annat populärt ord inom politikens ideologiska frastuggande. Frihet kan betyda rätten att röka. Frihet kan också betyda rätten att slippa rök. Frihet kan betyda rätten att förorena. Frihet kan lika gärna betyda rätten att slippa föroreningar. Begreppet har dessutom såväl en tidsfaktor som geografisk faktor inbyggda i sig. Frihet för oss här och nu kan medföra minskad frihet för kommande generationer, vilket till exempel gäller när vi här och nu tar oss friheten att “släppa ut” koldioxid i sådan mängd att nästkommande generationers frihet minskar. Friheten kan vara att köpa billiga varor från länder där gravt bristande miljölagstiftning och avsaknad av mänskliga rättigheter medför allt annat än frihet.
Själv försökte jag under mina år som politiker att istället för frihet och rättvisa tala om frihetsrum och rättfärdighet. Ett mer eller mindre bra försök att slippa politiska floskler och betona att friheten har en gräns och att rättvisan har en riktning. Rättfärdighet är, om vi ska vara petnoga, ett teologiskt begrepp som handlar om att vara en god människa i moraliskt hänseende genom att handla i överensstämmelse med en sorts solidaritet. Just det ordet – solidaritet – var vanligt förr i den svenska politiska debatten men rensades mer eller mindre ut på 1990-talet då sådant som “solidarisk lönepolitik” och “solidariskt finansierad pension” ersattes av mer individuell lönesättning och pensionssystem med värnandet av egenintresset införts. Ord och begrepp i det politiska språket ändras i takt med politikens innehåll. Inte så konstigt.
En utveckling som egentligen inte alls har majoritetens stöd gäller att verbalisera på ett sätt som inte upplevs negativ. När privatiseringsvågen drog fram över Sverige under 1990-talet upptäckte dess påhejare att ordet “privatisering” väckte anstöt, därför myntades begreppet “avknoppning”. När arbetsgivarorganisationer i mitten av 1900-talet ville att arbetare skulle kunna tvingas till övertid så hävdade man att elasticiteten måste öka. Ordet fick en dålig klang och byttes ut mot flexibilitet.
Eller så går man åt motsatt håll och bakar in negativitet i det nya begreppet. När politiker, som inte är så förtjusta i skatter, omformulerade det som egentligen heter skattekvot till skattetryck så var det förstås genialt. Skatten utgör ett tryck på medborgaren. När journalister och snart sagt alla började tala om skattetryck så var det slaget vunnet.
Det ord som verkligen varit en game changer i Sverige är onekligen utanförskap. Det myntades, som jag nämnt, av den moderate strategen Per Schlingmann. De borgerliga partierna började använda begreppet konsekvent inför valet 2006. De som inte befann sig på arbetsmarknaden utan var beroende av trygghetssystemen sas leva i utanförskap. Detta blev något av ett mantra. På några få månader ändrades innebörden från att ha omfattat illa åtgångna individer som satt på parkbänken med en flaska Renat som sällskap till att gälla den som blev av med jobbet när banken rationaliserade eller järnaffären gick i konkurs. Det kom även att omfatta de som drabbats av långtgående cancer. Syftet med begreppsförvandlingen var att skärpa det som kallas arbetslinje, inte bara genom ekonomiskt tryck utan även genom att skapa en viss ångest genom att den illa drabbade skulle identifiera sig som utanför. Skuld kom att läggas på den som drabbats så illa att hen inte orkade leva upp till normen. Även den som valde att vara hemma flera år med sina barn eller ta ”överdrivet ansvar” för sin illa drabbade partner beskrevs plötsligt som levande i utanförskap. Det spelade ingen roll om den som blivit arbetslös levde ett gott socialt liv, arbetade ideellt för idrottsklubben, kyrkan eller för att hjälpa flyktingar – den som stod utanför arbetsmarknaden levde i alla fall i utanförskap.
Genom att begreppet så snabbt blev allmängods blev också arbetslinjen den stora normaliteten i den politiska debatten. Partier och kvinnoförbund valde att i den nya politiska tidsandan lägga ner krav på sänkt arbetstid. Kristdemokraterna som tidigare talat om livslinje anammade istället begreppet arbetslinje. Det gick så långt att ett språkrör för Miljöpartiet, som drivit kravet på sänkt normalarbetstid ända sedan partiet bildades, hävdade att sänkt arbetstid var omodernt. Frågan var död. Döden iscensattes av en strategisk ideolog som lanserade ett nytt innehåll i ett ord som marknadsfördes konsekvent. Ord kan förändra en hel politisk spelplan!
Generellt sett kan sägas att “högern” varit mer kreativa i att skapa begrepp som får oss att tänka i nya banor. Tänk bara på ordet “arbetsgivare”. Någon som “ger arbete”. En generös figur. En och annan vänstertänkare vågar sig fortfarande på begreppet “arbetsköpare”, vilket väl kan ses som ett mer relevant begrepp eftersom arbetsgivaren onekligen köper någons tjänster. Och när den anställde plötsligt började kallas arbetstagare och/eller löntagare, i vilket syfte kom det till? Någon som tager ett arbete, tager en lön, lite som en tjuv om natten… Någon ger, någon tar.
När sociala avgifter – det vill säga den del av de anställdas egentliga lön som arbetsgivaren/arbetsköparen betalar in till staten för att därmed finansiera sådant som pension, föräldraförsäkring etc. – plötsligt började kallas för “arbetsgivaravgifter” så gav det sken av att det var arbetsgivaren som pålades en avgift. Trots att det egentligen är den del av lönen som löntagaren (sic!) avsätter till våra sociala trygghetssystem.
Begrepp som bidrag och avdrag används flitigt i den politiska debatten. Ordet bidrag har en negativ klang, något som kostar. Ordet avdrag ger däremot känslan av något positivt, något som absolut inte är förknippat med skam. Den fattige kan få bidrag, den rike erbjuds att göra avdrag. Medborgaren som har råd med ett fritidsboende erbjuds från och med 2021 således inte ett bidrag utan ett avdrag för att någon skall kunna titta till fritidshuset då ägaren befinner sig någon annanstans.
Ord och begrepp som ofta används i den politiska debatten har således inte bara en saklig betydelse utan också ofta ett syfte. Syftet är att skapa en bild i mottagarens huvud och därmed skapa en tankefigur eller till och med ett tankeschema över vad som är bra eller dåligt, gott eller ont, normalitet eller avvikande. Ord och begrepp handlar om makt över tanken. Och är därmed en del av det som kallas maktutövning. Lite förenklat kan konstateras att det finns tre varianter av maktutövning: den tvingande, den belönande och den betingande.
Den tvingande maktutövningen kan handla om att ställas inför ett gevär. I kommunismens Sovjetunionen hotade regimen med Gulag och i fascismens och Pinochets Chile hotades med förflyttning till Estadio Nacionals källare. Kort sagt: gör du inte som vi säger tar vi kål på dig – och gärna din familj också. Belönande maktutövning är en mer välvillig variant. Gör vi ”rätt” så får vi betalt, får behålla vår anställning och kanske till och med göra karriär. Som bonus kan vi få tillgång till sociala strukturer och nätverk med hög status. Det gäller att hålla tyst och inte kränka den rådande ordningen. Den avdankade politiker som till exempel vill bli landshövding i Blekinge ska inte berätta sitt hjärtas mening om pälsdjursfarmer (kanske inte ens när danska politiker lagstiftar bort pälsindustrin). Betingande maktutövning är mer sofistikerad. Det handlar om att skapa eller förstärka normer i samhället. Normer som leder till att vi handlar, talar och tänker på ett visst sätt. Olika religiösa maktcentra har genom historiens gång förstått betydelsen av att skapa normer om vad som skall uppfattas som gott och ont. Stater som dominerats – och domineras – av olika politiska ideologier har skapat normer över vad som är rätt och fel. Vi har sett det i Kina i allt från konfucianismen till Mao Tse Tungs lära. Vi har sett det i Sovjetimperiet och Nazityskland. Ingen stat, ingen ideologi, inget samhälle är befriat från denna betingande maktutövning. Vi lever också med den här och nu. Ord och begrepp som används i den politiska debatten är del av detta. Det är ingen kritik, det är ett konstaterande. På gott och ont.
Politiskt språk är inte bara ord och byggande av meningar, utan innefattar också dramaturgi och teater. Det kräver skådespelartalang, förståelse för timing. En del sker ordlöst. Den mest kända – och kanske mest fulländade – scenen spelades upp när Margaret Thatcher besökte det konservativa partiets store man, Harold Macmillan, efter det att hon just utnämnts till premiärminister. När fotograferna kom sjönk hon ner på golvet vid hans fötter och såg upp på honom med tillgiven och tacksam min. Där behövdes inga ord av spelad ödmjukhet.
I Sverige är nog den mest eleganta ordlösa retoriken den som Olof Palme iscensatte som klassisk coup de théâtre under en teveutfrågning: för att överrumpla programledare och motståndare halade han plötsligt fram något ur fickan som skulle föreställa ett hemligstämplat brev vilket medförde att människor trodde att det verkligen fanns ett svar på den svåra frågan i det där brevet. Det fanns inte.
Ett av mina egna bidrag till den dramatiska retoriken var att under en direktsänd ekonomidebatt i teve plötsligt hiva upp ett akvarium med giftalger från Östersjön. En situation skapades där alla hade att förhålla sig till mig och dessutom snodde utrymmet i kvällspressen dagen efter. Vad jag sa var ointressant, det var den ordlösa händelsen som var det intressanta.
Det ordlösa politiska språket innefattar även klädsel. I Mahatman Gandhis memoarer finns detaljerat nedpräntat hur han klädde sig medvetet i varje situation. Han skrev att “allt valdes efter kalkyl och registrerande, liksom effekten i ett politiskt spel”. Mitt eget bidrag till detta var att på 80-talet (som språkrör för Miljöpartiet) konsekvent vara klädd i stickad kofta som ett sätt att markera att jag inte tillhörde den politiska klassen. På 90-talet, när mitt parti ändå satt i riksdagen, var det skjorta med uppkavlade ärmar som gällde. Uppkavlade ärmar ger intryck av att vara handlingskraftig utan att tillhöra etablissemanget.
Nu har vi kommit till slutet på den här artikeln. Den har snart kommit på plats. Just det uttrycket – komma på plats – är ett av de senaste politiska modeorden som slagit igenom över bred front. Det var Fredrik Reinfeldt som – på inrådan av Per Schlingmann? – konsekvent började använda uttrycket med djupt allvarlig min. Inom ett halvår ingick begreppet på plats i alla borgerliga statsråds retoriska vokabulär. Dessa allvetande trygga politiker skulle lägga skatter, lagar och beslut på plats. Så att ordning och reda skulle uppstå. Tidigare regimer hade ju i sin avsaknad av vishet lagt allt på fel plats så att oordning och oreda uppstått. Bilden är satt.
Att lägga på plats utgör således en aktiv handling, som andas vishet och slutgiltigt rättar till något som är fel i bygget. Att det ofta är lika förvirrat efter platsläggningen hör liksom inte hit.
Nu ligger min artikel på plats. Och självfallet känner jag djup respekt för Traktens läsare. Eftersom jag inte politiker längre – utan i dessa coronatider lever i utanförskap – så har begreppet respekt givetvis en gammal god vardaglig innebörd.
