Tränaren Rune skrek starkt och vansinnigt länge när han väl hade börjat. Han kunde hålla på i åtskilliga minuter. Jag fick ofta ont i öronen när jag satt på avbytarbänken.
Bollstanäs SK hade i flera år två lag med pojkar födda 1963. Men sedan slutade flera spela fotboll omkring 1977, andra intressen tog över, och då slogs de två lagen ihop till ett. Rune var farsa till målvakten. Han hette Mikael men alla sa ”Tölpas”, vilket inte var något särskilt positivt laddat smeknamn, snarare ett öknamn.
I mitt tidigare lag hade jag varit ordinarie vänstermittfältare med en ganska fri roll. Men Rune tyckte länge att jag inte var tillräckligt bra och därför fick jag vara avbytare. Det var väldigt nära att jag helt slutade med fotbollen.
Rune, som jag minns honom nu många år senare, hade ett ganska smalt och avlångt ansikte, vass näsa, nästan kolsvarta ögon och ett lätt krulligt mörkt hår. Jag tänkte på honom som italienare. Att han kom från södra Italien. Kanske Kalabrien. Men jag visste inte. Han rökte konstant. Även när han coachade oss på matcherna.
Hans heta temperament drabbade inte bara utespelarna utan också sonen och målvakten ”Tölpas”. Han kallade honom för allt möjligt förnedrande inför alla andra: ”idiot”, ”dumskalle” och ”arsel”. Hans son brukade ofta reagera med att lämna målet och gå bort någonstans och sura. Ibland grät han efter utskällningarna.
Till slut återtog jag en ordinarie plats i laget. Jag fick spela på mittfältet, precis som jag ville. Då kunde Rune ofta skrika på matcherna: ”Upp med bollen! Upp med bollen nu, gubbar!” Det var lagets enda taktik.
Vad som sedan hände med Rune vet jag inte. Och vad arbetade Rune med? Skrek han lika mycket på sitt arbete som vid sidan av fotbollsplanen? Eller tog han ut sin samlade ångest genom att gapa på oss?
Allt det där undrar jag fortfarande över.
Red:s anmärkning: fotografiet i puffen föreställer inte Rune, utan det är Verner Löwenthal, legendarisk tränare i ÖSK som fick göra ett kort inhopp i här i Trakten. Foto: Gösta Klingberg/Örebro läns museum
