Oksana Verkhola har i två personligt hållna texter resonerat kring den offentliga konstens betydelse, tolkningsmöjligheter och problem. Trakten följer upp med några frågor till konstnären Lisa Stålspets som framhåller den offentliga konstens funktion som mötesplats och existentiellt vattenhål i ett ofta jagat samhälle.
Hej Lisa, tack för att du hjälper oss att belysa krafterna kring offentlig konst! Kan du berätta lite kort om dig själv och din koppling till de här frågorna?
– Jag är konstnär med en Master i fri konst från Kunstakademiet i Trondheim och en vidareutbildning i offentlig konst från Konstfack. Har även arbetat som konstkonsult och producent av offentlig konst.
Ursäkta en novis, men vad gör en konstkonsult?
– Som konstkonsult utarbetar jag för beställarens räkning offentliga gestaltningsuppdrag utifrån de speciella förutsättningar som gäller för konsten i den givna situationen, Jag hjälper beställaren att hitta och engagera konstnärer och kan även hjälpa till med texter och förmedlande material om konst för beställarens räkning.
Vad är din erfarenhet: Bryr sig folk i allmänhet om den offentliga konsten? Eller är konsten något för en mindre klick, kanske något av en ”elitfråga”?
– Den offentliga konsten möter ju en bredare allmänhet än det som visas på gallerier och museer. Det är en del av själva uppdraget: att tillgängliggöra konst till grupper som annars inte hade mött den. Det är därför viktigt att analysera både platsen och brukaren – alltså de som möter konsten – noggrant. En central fråga är: Vem rör sig på den här platsen?
Konst på ett sjukhus möter människor som kanske är i en sårbar livssituation, där konsten eventuellt kan trösta. Konst på ett torg har andra villkor och förutsättningar: kanske man då hellre vill skapa en mötesplats? Konsten kan åstadkomma en vilja att ta hand om platsen, att vara en utgångspunkt i mötet mellan människor och möjliggöra samtal. Jag tror också konsten kan bidra till ett existentiellt rum i en av kommersiella intressen annars hårt pressad offentlighet.
Har du något exempel på det här samspelet mellan platsen och brukaren som du nämner?
– Jo, man kan stöta på oväntade situationer ibland där vissa uttryck plötsligt är mycket känsliga i relation till platsen de befinner sig på. Jag minns en process på ett sjukhus då vi fick flytta en serie fotografier som föreställde en dansare mot svart bakgrund från en avdelning till en annan. Fotografierna i sammanhanget med palliativ vård fick besökare och personal att associera till döden och att gå i upplösning. Flytten krävde flera möten mellan inblandade parter: konstnären, personalchefen och arbetsgruppen. Det gjordes klart att det inte handlade om vad man tycker om, eller vad man hellre önskade ha på den avdelningens väggar. Det handlade om att verken gav oväntade associationer. Efter diskussioner med samtliga inblandade flyttades konsten till en avdelning för rehab-patienter, där den blev uppskattad på ett annat sätt.
Jag skulle säga att konst för det mesta ses som en omsorg om platsen och att människor som får konst till sina arbetsplatser brukar bli glada och känna sig värdesatta. Även i fallet med fotografierna på sjukhuset blev slutresultatet ett varmt mottagande av konsten.
Oksana är ju inne på frågan om hur vi tolkar konsten, vem som har tolkningsföreträde, och hur man ska se på ”opinionsattacker” mot offentliga konstverk. Vad anser du: vem eller vilka har rätten att avgöra vad som är god konst?
– Vem är det som hörs i debatten? Konst kan bli en katalysator för annan frustration i samhället och när konsten kommer in smäller det. Jag önskar mig framförallt en annan typ av samtal. Att skriva något på en Facebooksida är i mina ögon inte ett seriöst inlägg i en debatt. Jag anser att alla har rätt till en åsikt, men för att åsikten ska ha någon tyngd så är det en förutsättning att den som yttrar sig försökt att sätta sig in i vad verket handlar om och vad konstnären vill, och att personen är öppen för samtidskonst som uttryck. Att ha rätt till en åsikt gör däremot inte att man har rätt att fatta beslut i diverse frågor som rör stadsplanering och offentlig konst. Det är och ska vara beslut som tas av personer som är sakkunniga inom sina respektive områden.
Är det rätt att döma konstverk med andra måttstockar än de som fanns när konsten skapades? Ska vi plocka ner statyer och minnesmärken över sådant som en gång ansågs vackert, men som vi idag kanske skäms för?
–Vi plockar ner och tar undan konstverk hela tiden. Ofta utan någon speciell debatt, därför att platser förändras och behöver renoveras. Vissa behov försvinner och nya uppstår. Speciellt byggnadsintegrerad konst, där konsten är inbyggd i arkitekturen lever farligt. I frågor om verk som börjar kännas omoderna av en eller annan anledning så är det svårt att svara något generellt. Den konst som Oksana Verkhola tar upp i sin artikel är nog konst som många andra går förbi utan att höja på ögonbrynen över. Naturligtvis kan man ta bort konst ur en skola om man nu vill det. Följdfrågan blir då, vad händer sedan med den platsen?
Eftersom offentlig konst för det mesta finansieras genom enprocentsregeln, dvs som en del av byggnadsbudgeten när skolan uppfördes, så är risken hög att det istället för en omodern skulptur blir tomt. Är det i så fall bättre? Konsten kan också ses som ett dokument över den tid då den blev skapad och som en omsorg om platsen, något som tillför – om än omoderna – så i alla fall någon form av estetiska värden till platsen.
Kanske kan man ta hand om konsten på ett annat sätt? Kanske någon av högstadieeleverna vill sticka tröjor till de avklädda flickskulpturerna? Ett ingrepp i verket, men inget som egentligen förstör det. Det är en annan typ av omsorg. Konstnären som placerar sitt verk i offentligheten får ta med en mera aktiv interaktion mellan betraktare och konstverk i planeringen av verket.
Vilka risker finns då med inköp och ibland ”storsatsningar” på konst som exempelvis i Katrineholm. Stan har de senaste åren blivit rikt smyckad med samtidskonst – men finns inte en risk att det känns daterat om några år? Och det har blivit ett jävla liv i stan – många tycker att konsten förfular. Är det då rätt att ändå investera i fler likartade verk?
– Jag ser inga risker, tvärtom anser jag det vara en förmån och ett lyft för staden. En betydligt större risk är om vi går mot ett mera slutet samhälle där den offentliga konsten inte längre anses ha någon funktion, eller till och med tas bort. Under 2019 fick Sölvesborgs kommun Sverigedemokratiskt styre och bland det första de gjorde var att förbjuda inköp av samtidskonst till förmån för ”klassisk och tidlös konst”.
Den stora faran ligger i om våra folkvalda försöker diktera vilken typ av kultur och uttryck som får ta plats. ”Armlängds avstånd” har annars varit det vanliga ur kulturpolitisk synvinkel och det är viktigt ut demokratisk synvinkel. Konsten är inte utsmyckning och dekoration. Den har ytterligare funktioner och sätter människan i centrum. Den kan öppna upp för debatt, kritisk reflektion och även ha en systemkritisk roll.
Att det blir diskussioner är i sig inte något dåligt så länge man förmår att lyssna på varandra. Ofta kan debatten vända efter ett tag också. När skulpturgruppen ”Motorisk Scenografi” av Annica Oscarsson och Thomas Nordström monterades i Katrineholm var det många som var upprörda – men nu är den ett omtyckt vägmärke.
Men när det är sagt: man behöver ju inte jobba med offentlig konst i form av permanenta verk, om det känns för riskabelt. Det har blivit allt vanligare med tillfälliga verk som ställs ut under en begränsad tid. Nya möjligheter öppnar sig då konstnärerna kan ta ut svängarna lite mer i och med att konsten inte ska bli en permanent del av platsen. Men å andra sidan försvinner ju konsten efter en tid.
