Start

”Usch så fula, sälj dem till en skrotnisse!”

Citat på Facebooksidan ”Offentlig konst i Katrineholm”

“Konstens roll i det offentliga rummet är viktig. Den påverkar människors vardag och den syn man har på sin stad.”

Ur Katrineholms kommuns guide till stadens offentliga konst.

Oksana Verkhola fortsätter att utforska den gemensamma konsten i vår närhet men snubblar över byråkrati och svårtolkad juridik. Resultatet blir ett framtvingat lekfullt skapande, där utfrätta silhuetter, spegelbilder, hashtags och förbudstexter bildar nya verk.

Det finns hundratals, kanske tusentals, offentliga konstverk i våra trakter. Vi äger verken tillsammans – vare sig vi vill eller ej. Konsten talar till oss, om oss, och formar bilden av vårt gemensamma livsrum. Men gillar vi det konstverken säger? Vad säger de egentligen – vem har tolkningsföreträde? Kan troll beväpnade med #hashtags ladda den offentliga konsten med nya, oönskade värden? Och varför måste det vara så krångligt att ta bilder av den konst som vi köpt in för gemensamma medel?

Oksana Verkhola skrev i Trakten #1 om Katrineholm – staden som gillar “konstig” konst. Nu fortsätter hon upptäcktsfärden och vidgar vyerna även till andra kommuner.


Dialog, debatt, diskussion – krafter kring konst

Offentliga konstverk upprör och berör. Samtidigt är det nog den minst provocerande formen av konst, ett uppdrag som delats ut eller en tävling som vunnits.

Invånarna har ofta haft chansen att tycka till om verken före inköpen. En rättighet och möjlighet som inte alla tar tillvara, till förmån för efterhandstyckande på sociala medier. Inte konstigt – det är ju där som en stor del av nutidens debatt och diskussion förs.

#något_för_alla? #digital_demokrati

Samtidskonst ställer alltid frågor om representation: Följer den realismens ”lagar” eller är den modernistisk eller till och med postmodernistisk? Frågorna om representation kan också handla om materialval – offentliga verk gjuts ofta av tradition i brons: #beständiga_verk.

Och det som var samtida förr var nästan alltid i realistisk stil. Ni vet: #naken_kvinna

Men är det så oproblematiskt idag? Vad har sammanhanget och den historiska belastningen gjort med verken? En #hashtag kan dessutom helt förändra synen på ett verk. Så verken fortsätter att påverkas av dåtiden och samtiden. Ständigt aktuella. Ständigt i nya medier.

”Morgon”, skulptur av Axel G Wallenberg. Den unga flickan har behagfullt tvättat sig offentligt i Katrineholms stadspark sedan 1947. Foto: Oksana Verkhola

#metoo #kroppsideal #voyeurism

En naken dam vid en damm. Verkar enkelt. Men är verket från 1947 finns det en hel del att fundera över. Satt i 2020 års kontext visar bronsskulpturen Morgon helt nya sidor. Med en hashtag blir det plötsligt problematisk och snudd på obehagligt.

”Elva år” skulptur av David Wretling, inköpt 1961 av ingenjörsförbundet Katrineholm till Tekniska skolan. Foto: Oksana Verkhola

#nabokov #barnäktenskap

Än mer så när det handlar om verket Elva år som avbildar en flicka. Hörde jag #nabokov? Och nakna Dansande flickor. Passar det verket verkligen på en högstadieskola? Som om tonårsflickor inte redan hänsynslöst objektifieras. Som om sundhetsidealet inte skapar nog ångest.

Dansande flickor, Axel G Wallenberg i Tallåsskolans aula, Katrineholm.
Gåva från Västra Sörmlands Konstförening 2009. Fotot inbäddat från Katrineholms kommuns karta över stadens offentliga konst.

#könsroller #no_fat

Så hur är det med den realistiska konsten? ”Oproblematisk”? Det ville jag alltså ta reda på genom att fotografera några offentliga verk i Södermanland. Tyvärr blev det lite torrsim över det hela. Verket Morgons nya sidor, som jag såg dem genom kameralinsen, kan nämligen av upphovsrättsliga skäl inte visas på bild. Verket kan dock visas som en spegelbild i en vattenpöl där vattenpölen är det egentliga objektet och utgör merparten av bilden. Jag experimenterade även, med inspiration från Hendrik Zeitler, med att fotografera vissa verk som helt utfrätta från bilden med hjälp av starkt ljus. 

Se gärna bildurvalet som ett diskussionsunderlag. Den offentliga konsten är förhoppningsvis i ständig dialog med tid, politik, estetik, publik, plats, årstid, ljus och hus som demonteras eller monteras.

Skulptur kan ses som ordlös, tredimensionell dialog, debatt och diskussion.

Nils Möllerbergs “Mor och barn” får återges på vykort, i böcker och tidningar. Men inte på nätet, sedan domen föll i målet PMT 8448-14. Foto: Bengt Oberger (CC BY-SA 3.0), montage av Trakten red.

#informationsfrihet? #modern_lagstiftning? #snårskog #PMT8448-14

Snart kanske den dessutom måste bli ”ordlös” på ett helt annat sätt: Bildlös. Begränsningen i undantaget i upphovsrätten #24§URL som gäller offentlig konst har förtydligats. Bilder får inte, utan medgivande/tillstånd från upphovsrättsinnehavaren eller via avtal med exempelvis BUS, publiceras på internet. Det är juridiskt inte helt glasklart vad som gäller för privatpersoner. Publicera i sociala medier? Hur många följare räknas som ”privat mindre krets”? Spelar det egentligen roll? Hur många bilder är en konstsamling? Fem? Femtio? Med verkshöjd? Upphovsmannen varit död i 70 år? Och de där avtalen som plattformarna har med dig som användare…#olagligt

”Pin Point”, 22 meter hög kartnål av Olov Tällström, Fristadstorget Eskilstuna. Den offentligt påbjudna tolkningen: “en magnet som lockar människor till platsen från långt håll samtidigt som det bidrar till att ge platsen en stark identitet.” Foto: Oksana Verkhola

#småstorstadskomplex? #sätta_på_kartan

Det verkar dock fortfarande helt okej att fotografera och sedan trycka upp vykort med bilder av offentliga konstverk. Och vi får fortsatt fritt njuta av verken – på plats. Om de ska finnas på kartan annat än i form av digitala kartnålar måste någon betala årligt för att få publicera bilder på verken. I det sammanhanget blir verket Pin Point på Fristadstorget i Eskilstuna extra intressant. En kartnål som är 22 meter hög sätter ju liksom sig själv på kartan. (Tar man en selfie bredvid den och skickar som vanligt #old_school vykort så är man riktigt modern #PMT8448-14…)

Muralmålningen “Madre Tierra” av konstnärskollektivet XL ART i Katrineholm med en särskild “selfie spot” – men var ska man publicera selfien? Kanske säkrast att vara maskerad…Eller att trycka bilden som vykort? Foto: Oksana Verkhola.

Så vad gagnar diskussionen om offentlig konst? Utfrätta silhuetter, spegelbilder, byråkrati som gör att äldre verk inte kan inhämtas publiceringstillstånd för, att vi bara njuter av verken på plats eller skickar vykort med dem på? Ska man hålla sig inom lagens råmärken med marginal är det bara att #fetglömma Instagram som plattform. #IG har den kommersiella rätten till dina bilder. En rätt som många konstnärer som gör offentlig konst verkar högst villiga att ge upp…men:

#betalar_IG?


Läs vidare

Intervju med Lisa Stålspets “Omsorg om platsen

PRV-bloggen: Är det okej att fotografera upphovsrättsligt skyddad offentlig konst?

Wikimedia Sverige: tidslinje över rättsfallets utveckling

Radio Sörmland: Konstverket “Övermålning” som i folkmun och massmedia döptes till “snippmålningen” i Nyköping

Hendrik Zeitlers hemsida

Oksana Verkhola

Oksana Verkhola har studerat digital fotografi vid HDK Valand, Göteborg. Utbildad ekonom med ett förflutet som bland annat marknadschef och produktutvecklare under 14 år i Kiev, Ukraina. Oksana fotograferar eftersom hon söker ett språk som är lätt att förstå - oavsett modersmål.