En karriär olik andras: Göran Greiders yrkesliv skär atavistiskt tvärs genom det offentliga Sverige. Poeten och chefredaktören som låter versmått och metaforistik ge bränsle åt politisk debatt och samhällskommentar – hör han egentligen hemma i strindbergsfejdens tidiga 1900-tal? Från uppväxten i Vingåker, via fabriksgolvet i Katrineholm till Årstasvitens självutlämnande poesi och Dalademokratens ledarspalt, löper en sosseröd tråd. Medan nystanet rullats ut har han behållit betraktarens frihet, trots allt. Greiders är en röst med hög trovärdighet, oavsett om han diskuterar migration eller Dan Andersson. 2021 är det fyrtio år sedan han debuterade med diktsamlingen Vid fönstret slår ensamheten ut. Trakten firar med att publicera två av dikterna från boken och till vår hjälp har vi konstnären Maria Pihl, som tolkar honom med en ny illustration.
Att språk betytt mycket för Greider kan knappast förvåna någon. Poeten lever i sin värld, de exakta avvägningarnas och de långsamt framfilade fragmentens; debattören och redaktören i en helt annan, de snabba beslutens, de slagkraftiga formuleringarnas och de rappa svarens värld. Balansgången mellan de två kan tyckas märklig – eller självklar. För Greider har den varit helt avgörande.
Men redan tidigt kom språk att prägla utblicken mot en värld av skenbara och verkliga begränsningar. Så här skriver han i sin poetiska självbiografi, En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande:
”Jag kan faktiskt inte ens längre tala sörmländska, utom när raseriet kommer till mig. Som mycket ung hörde jag min dialekt och ville lämna den. Klassresenären ville resa bort från tjocka l eller från ljudet ä. Om allt sådant hade alla de där språkfilosoferna ingenting att säga när jag mötte dem långt senare. Därför berörde de mig inte.”
Nog lämnade han sin tidiga värld. Ändå finns den kvar, en rest i de rakt formulerade diktraderna, i fokus på arbetet, i minnet av hur hans mor stiger av bussen utanför grindarna till fabriken. Här följer två dikter med fyra decennier på nacken, hämtade ur ett av vår tids mest tongivande poetiska författarskap.
Tidig morgon, ljuset knastrar på gatan. En sparv sätter sig i det bruna buskaget, domnar till gren. (På liknande sätt vill jag översätta ensamheten till ett mindre främmande språk.) På den våta asfalten samlar sig en krossad butelj till morgonbön. Mina vantar är grönare än konc vår. Ljumma flockar av stillhet lyfter mot aprilhimlen: så klarnar ännu en samhörighet.
Tankspridd med glasögonen på hjässan som en kikare för själen, lutar sig min farfar verkmästarn ut ur samma fabriksgolv som detta. Kanske blickar han - som en av Vingåkers IF:s grundare 1909 - in i någon oviss fotbollssäsong, kanske tänker han på den av sina söner som är min far när han korsar det tidiga femtiotalet i något av Johnsonrederiernas fartyg på väg mot Shanghai, Rio eller Rotterdam - vad vet jag nu två år efter hans död?