I mitten av oktober samlar det skrivande Sörmland sig till en helg i bokens namn. Platsen är Solbacka, elitskolan som blev rikskänd i Guillous bästsäljande uppväxtskildring, nu omstöpt till hotell- och konferrensgård med höga ambitioner.
Trakten fick en pratstund med huvudföreläsaren Magnus Utvik om leviterande litteratur, böcker, terapi och Hinseberg.
Vi börjar med bakgrunden. Han är född i Järfälla men uppväxt i Småland. Fjorton böcker i eget namn har det blivit men han har också varit redaktör för flera antologier. Han är poet, romanförfattare, essäist och litteraturkritiker. Och skrivpedagog. Mellan åren 2018 och -21 var han anställd som kommunförfattare i Strängnäs.
– Det var Christer Hermansson, kulturchefen, som kom med idén. Det satsas mycket på läsfrämjande men inte på skrivande. Egentligen är det en självklar tanke.
Jobbet handlade om att stötta och främja skrivandet i kommunen. Inte som Tranemos kommunpoet, som skriver dikter åt människor, utan att möjliggöra och stimulera folks skrivande.
– Alla som ville fick vara med i den första antologin. Så blev den också över 600 sidor lång! Och det där att se sin text i tryck betyder mycket, någon annan ser dem när de läser vad de skrivit.
Erfarneheterna från Strängnäs tar Utvik med sig till Solbacka.
– Jag kommer att prata om två sidor av arbetet med en bok. Dels hur viktigt det är att bearbeta texten ordentligt, att redigera, korrläsa och presentera det färdiga verket på rätt vis. Dels hur man arbetar vidare med den färdiga boken för att nå publik.
Många som skickar manus till förlag har inte låtit texten vila, inte slitit med redigeringen och då är det svårt att nå fram. Men kanske är det uppföljningen som blir den största chocken för aspirerande pennskaft.
– Man måste vara metodisk. Jag gjorde en skrivcirkel på anstalten i Mariefred och det blev en bok med texter av sex män. Den fick mycket uppmärksamhet, jag räknar med att information om boken nådde 1,3 miljoner människor. Men det krävde enormt mycket ringande och mejlade.
Han inskärper hur viktigt det är att tänka konstruktivt, att kontakta brett men också söka rätt på de mottagare som kan vara särskilt intresserade. En kriminalreporter är väl så viktig att kontakta som en kulturkorre, om boken är en antologi med författare som sitter inne.
Men måste det bli en bok? Kan det inte räcka att skriva för skrivandets skull – l’art pour l’art, liksom? Magnus Utvik har inget entydigt svar.
– Texten blir till i mötet med en läsare, brukar man ju säga. Och det händer verkligen något när det man skriver träffar en annan människa. Men det kan ju ske i en skrivarcirkel. Och man kan ge ut ett häfte, kanske.
Status är inte en obetydlig faktor, författare finns alltjämt med på topplistan över svenskarnas drömyrke. Kanske är det listans sämst betalda kneg. En annan drivkraft är att boken blir en bekräftelse på den egna livsberättelsen. Många vill skriva om sitt liv. Inte minst gäller det på anstalt. Efter att projektpengarna för kommunförfattarjobbet tog slut började Utvik jobba på kvinnofängelset Hinseberg.
– Jag har arbetat med ca 40 kvinnor på Hinseberg och deras skrivande är terapeutiskt. Ofta har de ett hårt liv bakom sig, med våld och trauma. De skriver för att bearbeta det smärtsamma i högre utsträckning än folk i gemen. Och det händer att de hör av sig när de muckat och vill ha hjälp med ett skrivprojekt.
Drivkrafterna delar vi kanske, en vilja att uttrycka sig, att i mer eller mindre gestaltad form säga något om vilka vi är. Men de praktiska omständigheterna är förstås annorlunda.
– Papper och penna är det som behövs för att skriva. På anstalt har man nästan aldrig tillgång till dator.
Men tid har de och det kan hända att Magnus får ett handskrivet manus på 200 sidor att läsa. Ibland får han en text som är extra viktig och då skriver han rent, rättar syftningsfel och grammatik och skriver ut så att det ser proffsigt ut.
– Ofta räcker det att se sin text sådär, med styckeindelningen fixad och snyggt utskriven. Det måste inte bli en bok för att räknas. Har jag gjort det där? Ja, det har du, det här är din berättelse. Man är inte knusslig i fängelset.
Desto knussligare är vi framför våra skärmar. Att läsa ut en bok tycks bli en allt svårare uppgift, att skriva korrekt ett övermäktigt maratonlopp.
– Läs- och skrivförmågan ruttnar bort. Jag har bekanta som jobbar på högskola och de ser hur kvaliteten faller på det studenterna skriver.
Men i kriminalvården finns andra tendenser. Efter genomförd skrivarcirkel kunde anstaltsledningen i Marifred se att nivån på de intagnas texter hade höjts. Många som sitter inne har inte ens gått ut nian och de har förstås inte med sig akademiska färdigheter. Vilket inte betyder att språkutvecklingen stannat av.
– De skriver jävligt bra! Innanför cellväggarna blir det mycket läsning, för att få tiden att gå. Och när de skriver har de alltså bara papper och penna. Blir det fel får de sudda och för att hitta rätt term måste de slå i ordboken. Språket blir levande.
Bra berättelse och levande språk räcker dock inte för att få en bok att flyga. Vi återkommer till hur processen fortsätter efter att omslaget är formgivet och inlagan satt – efter att man fått hem kartonger med sin debutbok.
– Att vara egenutgivare eller att anlita hybridförlag kan bli kostsamt. Men man kanske har de där pengarna? Ställer in jorden runt-resan och lägger stålarna på en bok som räcker livet ut. Och då kanske det är värt att ta risken?
Ja, det finns inga garantier för att man lyckas sälja och då är det en risk att lägga ut mellan 500 kr och 100 000 på en bok (för 500 spänn kan man få ut en ebok med ISBN och viss distribution). Men ekonomin är en besvärlig realitet även för etablerade författare.
Magnus Utviks senaste bok, Partiet som kom in från kylan, tog tre år att skriva och gav 10 000 kr efter skatt. En timlön så låg att man kunde överväga att byta karriär till trappstädare. En majoritet av Sveriges traditionellt utgivna författare tjänar ungefär sådana här summor på bokroyalty. Det kräver såklart att man har annan försörjning. Vilket försvårar skrivprocesser. Å andra sidan är arbetslivet en omistlig källa till idéer, karaktärer, kunskap och inspiration. Och har man tur kan man börja få såväl stipendier som betalda författarframträdanden. Utviks egen bok hade framförallt framgång tack vare att han själv lade en vecka på att skriva en debattartikel till DN.
– Det finns något trösterikt i det där. Oavsett vilken sorts författare du är måste du arbeta hårt för att få boken att lyfta, fem meter eller tio, kanske till och med flyga!
Fjorton kvinnor på Hinseberg skriver om sina liv. Låter det som en intressant bok? En given hit, tänkte Utvik och skickade pressreleaser, ringde och jagade media.
– Det var decennier sedan en liknande bok kom ut i Sverige. Jag tror att jag lade 50-60 timmar på att mejla och ringa. Inga napp. Jag hade nästan P1 på kroken men de ändrade till en viktigare story i sista stund.
Vinkeln spelar roll, det visste han sedan Strängnästiden.
– Jag ändrade fokus från fängelse till terapeutiskt skrivande och då blev P1-programmet “Kropp och själ” intresserade.
Skrivandet är mångas passion och med skrivarkurser och träffar likt helgen på Solbacka med “Låt boken flyga” kan man förbättra sina chanser att åstadkomma en bok som flyger – även utanför den egna lägenheten. Utvik vill ändå påminna om att vara varsam med sig själv och sina förväntningar.
– Boken kan bli en del av ens identitet, så oerhört avgörande. När jag skulle debutera var det en annan författare som sa åt mig: Magnus, du tror att världen ska rasa ner i skallen på dig för den här bokens skull men så är det inte. Och det där hjälpte mig. Ta din bok på allvar, javisst, men livet innehåller så mycket mer.
Och det är väl också när livet innehåller mer än boken som den har störst chans att bli riktigt lyckad.
“Låt boken flyga” går av stapeln 14-15 oktober på Solbacka i Gnesta kommun. Utöver Magnus Utvik får man b.la. föreläsning och workshop med författarna Kerstin Önnebo och Mats Lundgren, samt chefen för Piratförlaget, Augustin Erba. Och mycket mer, program och info här.
