En del självutnämnda feminister stör mig. Det är något med en viss typ feminister som liksom irriterar mig, men jag har inte kunnat sätta fingret på vad som skaver. Förrän den här veckan.
De har så många ord, de har läst samma kurser på Södertörn och refererar till samma böcker och serier. De tycker en himla massa och de är arga och argumenterar hätskt för sin sanning. Ofta är de unga, men inte alltid.
En kväll lyssnade jag på en podd. Hon som intervjuades var arg, berättade att hon tyckte podden är gubbig. Att hon minsann hade pratat om just det senast igår med en grupp vänner. Hur tråkigt det är att programledarna inte hade kontaktat henne tidigare. Ja, jösses! Det finns så mycket att ifrågasätta här tycker jag. Varför har hon själv inte kontaktat dem om hon ville vara med? Hur tänkte hon att programledarna inte skulle vara män? Varför startar hon inte själv en podd om det känns så viktigt för henne? Gör någonting för att förändra?
Det här sättet att tänka är det många som har. Det är väldigt ofta man hör människor beklaga sig för vad som inte finns/ vad som inte görs/ hur saker görs och så vidare. Ibland om jag är mottagare av gnället så brukar jag fråga vad personen som beklagar sig ska göra åt saken. Det är inte alltid en uppskattad fråga. En del blir sura. Som om jag förorättat dem på något sätt.
Några dagar senare, efter podden, såg jag på ett program på SVT om den svenska hiphopen. I ett avsnitt av, När hiphop tog över, skildras Linda Pira. Hur hon slog igenom bland folket. Hon berättar hur hon tänkte när folk sa att hon var drottningen av hiphop. Hon tyckte inte att hon var den enda tjejen så hon gjorde en remix av låten Hon knäppte sina fingrar, där hon bjöd med ett gäng kvinnliga hiphopartister. I serien ser vi dem tillsammans på Dramatens scen. Mäktigt att se dem gå upp på scenen tillsammans och äga den.
Svaret på skavet! Det där är grejen. Det är feminism för mig. Att göra. Att ta plats. Att säga sitt ord. Att göra det tillsammans – systerskap! Därför påstår jag att feminism är ett verb. Det måste vara någonting man gör. Hur man gör det kan vara olika. Men det är dags att sluta gnälla och bara ta plats. Platsen finns för alla, men man måste kräva och ta den själv.
