I Jenny Anderssons prosalyriska novell Näckrosbåten får vi följa med på en slingrande färd mellan svärdsliljor, åttiotalstelefoner, kylväskor och piptobak. Och sörmländska näckrosor, förstås.
Jag sitter uppkrupen i det lilla utrymmet där kompass och sjökort finns. Telefonen har gummiaktiga knappar och det kostar sexton kronor i minuten att ringa.
Men oftast skriver mormor kort. Med snirklig handstil gratulerar hon mig och min bror till födelsedagarna, och jag blir lika lycklig varje gång en hälsning med kalasiga kattungar dimper ner i vår brevlåda.
Där seglar de, mormor i sin keps med urverk och texten ’Tid för sex’ och morfar i skärmen med målarfärgslogga. De navigerar genom Roxen, Stendörren och Oxelösund. Näckrosor krumbuktar sig över relingen, upp längs seglen och sluter sig som munnar kring skrovet. Ur dyn ropar stammarna mot horisonterna och bladen vilar sina trötta kinder på ytan.
Jag vet inte om jag drömmer, eller om växterna lever sitt liv så om nätterna, men i kojen är det varmt och det gungar lite från blåsten. I naturhamnarna springer jag och min bror mellan klipporna, försöker få fisk men hamnar oftast mest med kroken i ett träd. Kabbeleka och darrgräs viskar att det är juli och att jag snart fyller år.
– Vad är det där? frågar jag en eftermiddag när vinden börjar tillta.
– Det är Oxelösund det, säger morfar.
– Nej, jag menar detta – här uppe?
– Jaså det, det är sittbrunnskapellet.
Där under suffletten sitter vi och ser horisonterna med sina sockervaddsluddiga kanter, landskapen som tornar upp sig och ropar om ögontröst och sumpförgätmigej. Pipröken ligger som en girlang över seglen.
Det är något visst med att vinka av mormor och morfar varje sommar. Vi åker med dem till hamnen, bär ombord termosar och kylväskor, sovtäcken och plastburkar med kakor. Att de får lämna arbetet vid fabriken ett tag; putsen, lacken, trasorna – det gör mig lugn.
Men innan de åker kastar de alltid en blick på de älskade näckrosorna i dammen. Det var där morfar närmade sig seglingen, provade med en leksakssegelbåt och läste på om vind och riktningar, och sedan odlade han och mormor intresset likt stjälkarna som klättrade ur dyn.
Vid kompassen, sjökortet och telefonen tänker jag att luren är lika stor som mitt av sommar fräkniga ansikte, och i almanackan på väggen står det att det är juli. Jag älskar att vara på båten men längtar hem, men det får man nog inte känna när man är tio år gammal. Vågar jag fråga om jag kan ringa mamma och pappa fastän det är så dyrt? Trots att jag vet att mormor och morfar är så snälla och generösa så frågar jag inte.
Till födelsedagen har jag önskat mig rullskridskor, oljefärger och en plansch med hästar som hoppar i en solnedgång. Mormor väcker mig på morgonen med rabarbersaft och rulltårta med ljus i, morfar kommer strax därefter med pipa i mungipan.
– Grattis vår lilla skatt, säger de och ger mig ett kuvert. Inuti finns en lapp där mormor skrivit att en av näckrosorna i dammen ska bli min.
Jag hör det inspelade ’I afton dans’ från kassettbandspelaren därute. Runt båten slingrar sig svärdsliljor och kabbelekor, och på stranden skimrar smultronklöver och styvmorsviol.
Till kvällningen målar jag en tavla full av ängskovall och strandmynta, och mig själv i en telefonkiosk av glasbjörk. Runt rutorna slingrar sig oxel, och horisonten är full av sockervadd.
Bild: Jenny Andersson
