Att Ukraina nu stått emot den ryska krigsmaskinen sen den 24 februari är heroiskt. Samtidigt orkar de respektfullt ta hand om ryska krigsfångarna – som de förvirrade pojkar och broderfolk de är. För det är just unga pojkar Ryssland skickat. Ukrainarna tror på ordets kraft, på samtal, på den lilla människans styrka och på det viktiga i ordet tillsammans – razom. Religioner och språk, folk och ideologier har levt sida vid sida här – förvisso med lite gnabb men det hör väl hemma i en (ung?) demokrati. Samtidigt är ukrainarna härdade och tärda av många krig, revolutioner och övergrepp som till exempel medvetna svältkampanjer. Ser man till den historian borde landet vara deprimerat och apatiskt. Plågorna har istället gett befolkningen en rå humor och känsla för små gesters komiska poänger.
Det öst alltid visat sin styrka med är att man lyssnat lika mycket på poeter som på politiker. När ukrainarna nu dessutom använder humor ger de kriget ett lite mänskligare ansikte. Kanske humorn också ger mod, eller hur ska man förstå en civilbefolkning, som ställer sig oskyddade framför stridsvagnarna, eller stjäl dem med hjälp av traktorer?
Mitt i det här är det viktigt att minnas: att tjeckerna exempelvis lyckades vinna. Att de målade en rysk stridsvagn rosa.
Ukraina är ett bråkigare och stökigare syskon men mångas hjärtan har det vunnit. Inte minst för dess sätt att låta kvinnorna frivilligt ta plats i väpnad kamp. Jag skriver det igen – razom – tillsammans.
Och är det något Ryssland vet så är det att mödrar ska man inte bråka med. När de inte får tag i bröd till sina barn väcker man en kraft som fällt imperier mången gång förr. Men varför ska vi behöva åse samma typ av historia i varje tidsålder?
Det vi ser nu liknar den grava missbedömning Ryssland gjorde under finska vinterkriget. Minns igen: numerärt och militärt underlägsna Finland stod emot den ryska krigsmaskinen i 105 dagar. Stalin räknade med en promenadseger och påstod att det skulle vara över på tolv dagar.
Ukrainas sak är också vår. Vi delar färger, vi har lång relation och i Kyiv bodde det redan från början (på 800-talet) en hel del skandinaver. De pratar svenska i Gammalsvenskby, språket lärs ut på universitetet – och Sverige stred i ukrainska Poltava. Där förlorade vi vår stormaktsstatus till Ryssland.
Låt oss tro och hoppas att angreppet på detta folk får oss att som enat Europa stå upp för demokratin och marginalisera den rasism som odlats för att skapa splittring. Det numera lilla landet Sverige kan faktiskt göra stor skillnad. Det har regeringen visat, det har svenska företag visat och det har svenska folket visat med den enorma givmildhet som fått organisationerna att häpna – Röda Korset, UNICEF, Radiohjälpen och SOS barnbyar är några som nu har välfyllda konto och därför möjlighet att hjälpa. Tyvärr är hjälpbehovet också enormt.
Hur slutar detta? Låt oss hoppas att det blir med en solros i handen på varje rysk tonåring som välbehållen får åka tillbaka till sin mamma som tillsammans med andra mammor startat en revolution efter att ha gråtit över de tusentals söner som kommit hem i en kista. Och att de verkligen förstår att den ansvarige är Putin. Att det är han som skickade sönerna i döden. Att det är han som trots flera samtal inte visade vilja att avbryta kriget i ett tidigt skede. Att han verkar tycka att Kyiv (som grundades på 700-talet och har överlevt det mesta med skönheten i behåll) gör sig bäst som grushög. Att han gärna ser ryssarnas klassiska ukrainska semestermål Odessa förvandlas till en bråteshög. ”Det var i Odessa det hände” – det var i Odessa det vände och kärleken vann över hatet. Ska vi bestämma att fortsättningen på Majakovskijs klassiska dikt blir så?
