/

Ewa Lundqvist: RESAN TILL THAILAND

Efter en lång väntan ska det äntligen bli av, resan till Thailand. Vi som ska åka är jag, min man Karl och våra barn Lars och Måns tillsammans med släkt och vänner.

Jag har börjat packa för flera veckor sedan, allt ligger i högar på sängen för att slutligen läggas ner i resväskan. Resväskan är nyinköpt, den är röd och jättefin! Jag ser verkligen fram emot denna min första långresa till värmen med barnen.

Vi tar bilen till flygplatsen, alla är spända och förväntansfulla. Väl på flygplatsen checkar vi in allt bagage och går sedan vidare till “gaten”. Snart är dags att gå ombord på planet – en airbus. Resan går bra, vi landar på flygplatsen i Phuket för vidare transport till piren där båten ska ta oss till slutmålet, ön Coral island.

Väl framme vid piren slår värmen emot oss och det är kolsvart ute, klockan är 22.30. Trötta efter den långa resan trevar vi oss fram längs den långa piren i mörkret. Belysningen är dålig och plötsliga hål i piren här och där gör vägen ut svår men vi klarar oss lyckligtvis oskadda. Vi tar oss ombord på båten som ser ut som en större fiskebåt. Båten avgår, vågorna slår höga mot skrovet och det blåser kraftigt medan regnet öser ner. Utspridda sitter vi på träbänkar, lite chockade, trötta och rädda och hoppas att vi ska komma helskinnade iland. Plötsligt kommer en besättningsman och räknar in oss. En stund senare kommer han igen och räknar in oss – har någon ramlat överbord? Ett allmänt tissel och tassel breder ut sig – någon som saknas? Karl gick ju en trappa upp – har han ramlat i vattnet?
Rädslan tar överhand men min svåger Bert tar sig, med besvär, upp till övre däck, Karl sitter där – puh! Nu kommer äntligen flytvästarna!

Efter ytterligare en halvtimmes resa i den hårda sjön ser vi avlägsna lampor i mörkret från “longtail”-båtar som närmar sig och lägger sig sida vid sida med vår båt. Vi blir ombedda att hoppa ner i båtarna. Då vi är en brokig skara i alla åldrar, från små barn till åldringar, blir det lite kaotiskt och hoppet ner är dessutom nästan 2 meter! En mamma som åker med sin 5-årige son får “spel” och är mera rädd att hennes kamera ska förstöras än att rädda sonen! Bert blir den som hjälper sonen ner. Min 70-åriga svärmor Eivor kämpar för att ta sig ner i båten och lyckas slutligen med gemensamma krafter.

Vi närmar oss stranden och får vada sista biten in till land. Svärfar Ejnar är fortfarande i chock och har svårt att ta sig ur båten. Han vill inte ta av sig sina skor. Han har haft de nya skorna på sig hela resan och är rädd att han inte ska få på sig dem igen. En thailändare övertalar honom att han ska bära honom iland på sina axlar för att skona skorna! Det lyckas dock inte helt då vattennivån är lika hög som thailändaren är lång vilket gör att Ejnars skor håller på att kosta thailändaren livet. Han räddas då Ejnar struntar i skorna och hoppar ner i vattnet och tar sig iland.

Väl uppe på stranden, våta upp till midjan, tar vi oss den sista sträckan till receptionen där välkomstdrinken väntar. Vi pustar ut och
fasar redan för återresan en vecka senare men då går båten dagtid, i lugnt väder, och tar bara 15 minuter!

Det här är vår första, men konstigt nog inte den sista, resan till Thailand – ett för övrigt leende och underbart vackert land.

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.