Kulturstaden Nyköping har självklart egen kulturnatt. Traktens utsände maxade sitt besök, här kommer rapport från möten med konstnärer.
Kulturnatt är en tillställning i Nyköping med syfte att hjälpa konstnärer nå ut till kontakter och betraktare och öka möjligheterna för dem att leva på sin konst. Därför är hela bryggeriområdet fullt av konstnärer som pyntat sina ateljéer med plockmat och prunkande utställningsmaterial.
Invigningen äger rum på en scen vid ån. En kör sjunger Idas sommarvisa. Ett barn vaggar fram på bångstyriga ben, kliver upp på scenen och sträcker armarna mot sin mor. När kören tystnat är det dags att inviga festligheterna. Arrangörerna säger några korta ord och binder ihop ett band som ska symbolisera Nyköping i Samverkans (NYSAM) målsättning: föra samman konstnärerna med näringslivet.
Så flanerar jag bland öppna portar på Bryggeriet efter invigningen och hamnar av en slump hos Martina Lundin och Robin Blad, som båda söker livets kärna, det organiska inre liv som inte alltid är så svårgripbart som vi ofta tror.
Martina Lundin förklarar att hon vill locka fram det som lever omkring oss, lyfta det magiska i världen vi lever i här och nu.
– Vi sitter ju inte och studerar cellfördelning med mikroskop direkt, men det är fascinerande när man börjar komma saker nära, säger hon och fortsätter: Folk pratar om mindfulness – gå ut i skogen och titta er omkring!
Jag minns tillbaka på egna försök till meditationsövningar, min egen frustration över känslan av misslyckande som smyger omkring myten om mindfulness.
Martina Lundin knäpper ett foto i naturen och så sjunker hon djupt, djupt in i det. Det blir sedan de suggestiva konstverk vi ser på Bryggeriet ikväll.
Vad fotar du?
– Natur, blad, mossa, växter. Organiskt liv helt enkelt, säger hon.
Hon tillägger att hon skulle ha älskat att vara vetenskapsillustratör.
– Men vetenskapsmän är så tråkiga!
De fria konsterna har det till sin fördel att de ger kraft åt sökandet efter människan bland alla krav och måsten och materiella normer.
***
Robin Blad är mer funktionalistisk än Martina Lundin. I den mån han arbetar suggestivt är det materialet självt som äger liv.
– Träet i sig är ju konst. Jag ska bara ta fram detaljerna i det, säger han.
Han förklarar att när han får en bit trä i handen får han en glimt av hur det kommer att se ut när han arbetat med det färdigt.
Vart hittar du materialet?
– Jag har en bra återförsäljare i Nävekvarn, säger Robin Blad.
Det är glimten han väntar på när han strosar omkring bland träbitar på Slab & Wood i Nävekvarn och känner på materialen.
Som han förklarar det kan man tro att han ägde ett sjätte sinne som kan höra naturen tala.
***
Nästa stopp blir Claude Büchlers ateljé. Jag stör jag honom i arbetet med att rama in en tavla. Han tar det inte hårt. Han är en expressionistisk, mycket erfaren konstnär, som målat i 50 år och hans konst påminner mig slående om Mark Rothko.
– Jag är intresserad av färger och hur de påverkar oss. Hur de påverkar omgivningen. Färgens nyanser kan ensam påverka oss på olika sätt, säger Claude Büchler.
Hans tavlor är färger. Bara färger. Färgnyanserna går i varandra, ljus och mörker leker i abstrakt rum. Det borde nästan vara stötande för klassikerna att man kan måla med sådan enkelhet och kalla det konst.
Vad är ditt budskap?
– Jag har inget budskap. Jag vill förmedla en känsla. Om det går. En känsla av stillhet och ro.
Men det är inte stillhet och ro jag känner. Det enda jag har att förhålla mig till är nyansernas rörelser och det skapar rörelserna i min kropp. Det som händer när man betraktar så abstrakta tavlor är att man tar med så mycket av sig själv i betraktelsen.
Vad händer när människan utsätts för färgen? Är ”utsätts” rätt ord? Färgen fungerar som själens spegel. Den går inte att komma undan.
Claude Büchler visar mig en tavla han målade i mitten på 80-talet: en utsikt över ett slättlandskap och en brokig bergskedja i horisonten, som skiljer slätt och himmel åt. Den är målad i schweizisk natur, förklarar han.
Sedan pekar Claude Büchler på en tavla med två nyanser av blå:
– Om jag vore fräck skulle jag kunna säga att de två tavlorna är samma motiv, säger han.
Vad hände?
– Förr var jag ung och idealistisk. Idag är jag gammal och lat, säger han och skrattar.
Ung och idealistisk – gammal och realistisk. Antingen har Claude Büchler förstått någonting mycket vitalt om livet, eller så golvar han sin egen konst.
***
Marja Fiander har varit dekorationsmålare i 25 år. Hon kan sina färger. I ateljén står ett två meter högt kakelugnsskåp, som inte är ett kakelugnsskåp utan ett träskåp som specialtillverkades för detta ändamål.
Innan jag hinner börja tala med Marja kommer en besökare in, beundrar kakelugnsskåpet och frågar vad det kostar.
– 50 000, säger Marja Fiander.
Hon har gått omkring skåpet, stått på stege och suttit och legat ner omkring skåpet i veckor och handmålat kakelugnsskåpet med linoljefärg.
Varför linoljefärg?
– Vattenbaserade färger luktar väldigt starkt när man målar med dem. Och de är inte miljövänliga förrän de torkar. Dessutom torkar de för snabbt, förklarar hon.
Basen är målad i 4 tunna lager, för att färglagret ska bli så slätt som möjligt. Vi talar finlir på hög nivå.
Jag nämner alltså ingenting om Claude Büchler.
***
I NloKal på Forsgränd gör sig multikonstnären Johan Gustavsson redo att blotta sig själv i en palett av bild, lyrik, sång och berättelser. Han är omåttligt beläst, som en vetenskapsman i esoterisk konst, och han trollbinder sin publik med sina reflektioner.
Varför multikonst?
– Bara hänga bilder tycker jag känns torrt, säger han.
Kallprat har han svårt för, berättar han. Han vill nå fram till människor på djupet.
Hur brukar det gå?
– Om jag visar mig sårbar brukar energin gå över till åskådarna.
Johan Gustavsson kallar sig inte bara esoterisk, utan också andlig mystiker. Han tror att det finns en värld bortom vår förståelse. Han menar att vi alla är en del av ett samspel vi inte alltid förstår, som vi kan välja att se som en möjlighet eller ett problem.
– Jag har ett ben i den här världen och ett utanför den, berättar han.
Kvantfysik tar han på stenhårt allvar och universum är en gåta som konsten och kvantfysiken kan begripa bättre än vetenskapen.
Sin livsstil kallar han för ”informellt munkliv”: han lever ensam, utan familj. Han studerar och arbetar med funktionshindrade ungdomar.
Framför allt tycker inte Johan Gustavsson att vi har tid att vara ytlig.
– Vi behöver prata om djupare saker idag. Så vi inte rycks med i ilska och kortsiktighet och obetänksamhet. Vi behöver ha lite koll på det allmänmänskliga, säger han.
***
Ja, det allmänmänskliga, organiska, magiska liv vi alla är bundna till tar sig otaliga färger och former när många konstnärer ska samsas på samma område.
Ja, vad är egentligen det allmänmänskliga? Är det det organiska – magiska, som Martina Lundin vill kalla det – eller det kvantfysiska, andliga, bortom vår fattningsförmåga? Klart är i varje fall att vi söker livet i världen omkring oss.
Vetenskapen har inte alla svar. Men det har inte konsten heller. Min slutledning efter Kulturnatt 2022 är att konsten har enklare att hantera det. Jag hoppar bara inte att konsten rationaliseras sönder nu när den kryper i famnen på näringslivet.
Alla foton tagna av Christopher Paulstam. Den översta bilden visar Marja Fiander i sin ateljé.
