Jenny Wistbackas Reflexer fångar, återspeglar och reagerar på olika fenomen i samtiden. Vill du också göra en Reflex, eller kanske svara på det Jenny skriver? Hör av dig till redaktionen!
”Mamma, mamma titta!” säger min son för hundratusende gången och trycker upp sin mobil i ansiktet på mig. Sonens entusiasm är enorm och han vägrar låta mig missa personen som halkar på is, en hund som rapar, en känd gitarrist som tappar sitt instrument mitt i ett solo. Och så vidare, och så vidare, i all oändlighet.
För det första, käre son. Hur ska jag kunna se klippet när du håller mobilen tre centimeter från mina ögon? Jag är snart 47 år. Jag behöver ha minst en meters avstånd mellan föremål och ögon om jag ska se något!
För det andra. Tror du jag bryr mig om någon som halkar på is? Tycker du att det är så otroligt viktigt att jag ser det här klippet, precis den här sekunden, när jag uppenbarligen är upptagen med något helt annat. (Kanske att scrolla själv, men det hör inte till saken.)
För det tredje. Tänk om jag gjort likadant! Hur skulle det kännas, käre son? Om jag i tid och otid krävde din totala uppmärksamhet ögonblickligen. Bara för att få visa någon som gör bort sig, eller ett nytt filter, eller någon som gör ett trick som eventuellt är på riktigt men troligtvis inte. Fett störigt! Eller hur?!
Uppenbarligen är min son inte normal.
Och hur dålig förälder är jag, som låter min tioåring ha en mobil att leka med på det här sättet? Borde han inte vara ute i skogen och leka med kottar? Bygga träkoja? Elda kastanjer? Eller vad man nu gör när man är en sån där vettig och sund friluftsmänniska.
Uppenbarligen är min son inte normal. Jag menar, vad är det här för beteende? Han begär att jag ska titta på hundratals ointressanta klipp om dagen. Vad är det för fel på honom? Jag skulle aldrig gjort så när jag själv var barn. Aldrig!
Nu fanns i och för sig inte mobiler när jag var liten. Jag tittade på tv, en halvtimme om dagen, när barnprogrammen visades. Och det var ingen idé att ropa på mamma eller pappa om det var något kul som hände. För det hände bara en gång. När man väl hunnit ropa så var det roliga förbi. Inget att visa. På mobilen kan man köra om klippet hur många gånger som helst. Pausa! Det gick inte när jag var knodd.
Men eftersom jag och mina kompisar inte hade mobil, så betydde det att vi fyllde våra liv med verklighet. Med riktiga äventyr! Vi eldade myror! Vi lekte James Bond. Vi klättrade i granar. Vi hoppade hage. Vi spelade basket. Vi gjorde riktiga grejer! Vi satt inte där med en skärm vid näsan och missade livet.
Okej… allt vi gjorde kanske inte var megagivande. Till exempel typ drunknade jag i tidskriften Starlet. Läste den om och om igen. Starlet lärde mig att man skulle banta och byta fritidsintresse samt attityd för att den snygga killen skulle bli intresserad. Man fick göra quiz också!
Typ:
Du går på fest och ser att du och din tjejkompis har likadan klänning. Hur reagerar du?
1. Jag går hem och gråter. Mitt liv är förstört, jag kan lika gärna dö.
2. Jag skrattar bara. Min tjejkompis är ändå så ful, så det är ingen som kommer lägga märke till henne.
3. Jag ser till att hångla med Clark snabbt, så att han inte bryr sig om vad jag har på mig.
Men nu var det inte mitt beteende och mina vanor vi skulle prata om! Det var sonens störiga ”Mamma, kolla klippet”-mani!
Jag kan förvisso känna igen att jag ropade ”mamma, mamma” när jag var barn, för att sedan visa upp något. Men då var det intressanta saker jag ville att mamma skulle få den stora äran att ta del av. Till exempel att jag nästan kunde stå på händerna. Eller att jag lärt mig ett nytt ljud. Eller att jag kunde vissla jätteljusa toner, eller blåsa bubbla med tuggummit, att jag kunde titta vindögt, att jag kunde vinkla mina fötter helt utåt, att mitt lillfinger knakade när jag böjde på det, att jag lärt mig en ny sång, att jag kunde rabbla tvåans tabell i olika hastigheter. Vettiga grejer, säger jag!
Skillnaden är att då sa jag ”Mamma, mamma, titta på mig!” Nu säger barnet ”Mamma, mamma, titta på det här.”
Betyder det samma? Var det bättre för? Mer Starlet åt folket? Eller?
