Vilka spelningar minns du? Ställ frågan till en musiker, vilken som helst, och aftonens samtal är givet. Trakten hörde med Sörmlandspunkaren MC Frölund, som har en eller annan historia efter ett par decenniers rockande.
I slutet av 70- och början av 80-talet var jag redan en rätt mossig pop- & rock-människa. Jag hade spelat musik sedan mitten av 70-talet och var väl egentligen uppfödd på proggmusik. När jag sedan fick råd att köpa en Telecaster och en Marshall-stack blev det lite hårdare tongångar. Lite mer av amerikansk och brittisk hårdrock samtidigt som jag och mina kompisar lyssnade mycket på Genesis, Yes och Emerson, Lake & Palmer. Den senare typen av musik var aldrig aktuell att försöka spela, en bastant treackordslåt var mer stilen.
Men när punken brakade loss och ”alla kan spela”- vågen rullade över klotet så hände något. Jag och vännen Stefan (ungefär jämngammal med mig) slog våra påsar ihop med två snorungar som var uppväxta i punksvängen och dessutom oerhört duktiga musiker.
Thomas och Lars blev tillsammans med Stefan och mig bandet Horst & The Lions.
(Det kryptiska bandnamnet var taget efter en tysk turist, med förnamnet Horst, som i Kolmårdens Safaripark klev ur sin bil bland de lösa lejonen. En oerhört tragisk händelse men ett tufft bandnamn. Namnet inspirerade ett gäng snorungar i Eskilstuna att kalla sitt band Jones & Giftet, efter ett massjälvmord i Sydamerika. De döpte senare om sig till Kent.)
Tack vare musikföreningen Drag utan Drog i Katrineholm hade vi flera utbyten med andra musikföreningar i landet och vi gjorde en tripp till Sundsvall och Timrå tillsammans med det (andra) legendariska Katrineholmsbandet ”Pilsner” i en minibuss full med slynglar och instrument. Eftersom det bara var jag och Stefan som hade körkort fick vi turas om att köra den icke föraktliga sträckan längs norrlandskusten.
Väl framme i Timrå blev vi inkvarterade i en skola/dagis där vi fick bädda bäst vi kunde. Själva spelningen skulle äga rum i en närbelägen fritidsgård och det fanns ljudanläggning på plats. Det skulle dessutom bjudas på förband av lokal karaktär.
Nu ska vi veta att det fortfarande var rätt punkigt i den svenska musikvärlden. ”Alla kan spela”- attityden levde kvar och punk var fortfarande en stil som många gillade och gärna spelade (försökte i varje fall).
När vi packat upp åkte vi till fritidsgården och möttes av affischer där Pilsner och Horst & the Lions var huvudakter. Men det som fångade min uppmärksamhet var förbandet, Självsanering, ett lokalt band. Det lät punk i mina öron det!
Vi fick test lite ljud och sedan var det bara att, som brukligt och vanligt är i musikbranschen, vänta på att få spela. Jag minns inte om vi började eller om vi skulle spela sist för något udda, ovanligt och vansinnigt hände rätt tidigt som däremot finns kvar i minnet.
Eftersom vi var gäster gick vi, när galan började, för att lyssna på förbandet. Där och i det ögonblicket uppenbarade sig fyra killar. Tre som spelade och en sångare. Inga mohikanfrisyrer, inga spektakulära kläder, svinstark volym, ganska ostämt överlag och i ett vansinnigt tempo spelade Självsanering iförda enbart vuxenblöjor. Denna föreställning är något av det märkligaste jag sett. Vi stod som en samlingar fågelholkar och undrade var i hela friden vi hade hamnat.
Resten av kvällen minns jag inte så mycket av men minnet av vuxenblöjorna brukar dyka upp då och då när jag lyssnar på en viss musikstil.
Under alla år som jag spelade har jag varit med om en del. Vi spelade på Hultsfredsfestivalen -87 när Ebbot gjorde i brallorna, Public Image Limited gick av scenen när någon slängde upp en flaska, en ung snubbe stod och sålde sina egna dikter i ett tält (Lukas Moodysson). Eller när polisen i Luleå plockade in vår trummis, misstänkt för mord på landets statsminister. Men en sak är säker:
Fyra killar i vuxenblöjor på en fritidsgård i Timrå ligger högt på listan…
Bilden överst visar författaren vid micken på PansarDazzet i Katrineholm. Foto: Lasse Johansson.
