Novell av Oskar Lindh
Aha, tänkte Lars då han hittade ett fel i koden. Han letade efter den där buggen i programmet för 15:e gången. Det stod “img scr” istället för “img src”. Han rättade till felet, och laddade om Kernas sida för några byxor som var på rea.
Sajtens bakgrundsfärg var fortfarande helt vit, istället för blå. Han suckade och rörde om i kastrullen på spisplattan till höger om laptopen. Pastaslingorna förflyttades i vattnet som om de var småfisk som simmade runt vart de ville. Vafan, håller pastan på att få eget liv där nere? tänkte han.
Lars reflekterade ännu en gång kring att han verkligen bara åt pasta till varje måltid, varje dag. Fast visst fick han äta pasta? Han löste ju allas problem. Gjorde så att människor bemöttes av korta laddningstider och snyggt utseende, när de besökte Kernas webbsidor. Varför skulle han lägga ner möda på äta annorlunda, istället för programmerandet? Hans uppdrag i livet var ju bara att få människor att le då de surfade runt på nätet.
Han vände sig mot laptopen igen och fortsatte att felsöka buggen. Under hela förmiddagen kollade han igenom den mer än hundra rader långa koden. Testade att ta bort ett kommando och lägga till ett annat, om och om igen. Han tänkte på hur jäkla skönt det skulle vara att bli färdig, för att trösta sig själv.
Så dök Lars inre kritiker upp, som började visa sig allt oftare. När är ”allt” fixat? frågade den honom. Imorgon skulle han ju bara få i uppdrag att fixa fram ny eller förbättra mer kod och samma sak nästa dag, och nästa dag, och nästa dag.
Han rörde om i kastrullen igen. Pastan förflyttade sig fortfarande hursomhelst, men snabbare, som om slingorna rejsade med varandra om vem som kunde röra sig mest och konstigast. Lars kollade mot laptopen igen.
Jag inbillar mig, intalade han sig. Jag måste inbilla mig! Han fortsatte att leta i programmet, och examinerade raderna av kod extra noggrant, för att distrahera sig från sin inre kritiker. I vanliga fall lyckades han, fast att felsöka samma kod om och om igen var så monotont att rösten ändå trängde igenom.
Din jäkla idiot. Har fan kan du falla för den här skiten? De kommer att ge dig samma problem hela tiden och du kommer att skita i dig själv för att fixa allt. Kan du inte i alla fall äta något annat någon gång i livet, istället för att vara som en långtradarchaffis som köper något på Burgers Kings drive-through till lunch?
För en gångs skull erkände Lars att rösten hade en poäng. Hur ofta programmerade han egentligen?
“Hela jäkla tiden”, viskade han. Han suckade. Visst förbättrade han allas internetupplevelse, fast ibland, som nu, så löste han ju bara en bugg som fick sidan för ett par billiga och dåliga jeans att se snyggare ut. Vafan betydde den lösningen för människor? Var jeansen värda att ignorera att äta varierat och hälsosamt för? Kanske skulle han slänga pastan? Gå till COOP och köpa något annat? Varför inte? Bara för en måltid; om han kände sig oansvarig så kunde han ju ångra sig? Lars nickade för sig själv.
Pastaslingorna flyttades fortfarande runt huller om buller, och kanske hälften av strängarna var ihopklumpade.
Jag vet inte vafan som händer, men allt jag behöver göra är att slänga pastan, tänkte Lars. Han tog tag i kastrullen. I samma sekund flög en massa pastatrådsändar upp från grytan. Han släppte taget, och backade.
Ändarna kletade fast sig vid kastrullens kant och lyfte upp pastan från vattnet, som om de vore benen av en spindel som lyfte upp resten av sin figur. För när pastan flyttades över kastrullen så var maten en enda klump: pastaspindelns kropp.
Krypet framför honom, med kanske 300 kletiga pastaben istället för håriga spindelben, var åtminstone trettio gånger större än en större husspindel. Lars var på väg att hoppa ut genom fönstret och springa för livet, men stod kvar. Pastan hade tagit över matvanorna, vilket han valde och kunde leva med. Fast skulle han låta livsmedlet erövra hans hus och laptopen, förutom bara kostvanorna?
Nej, jag ska fan slänga dig, tänkte han. Vad som än händer. Fast hur fan får man bort en pastaspindel?
Hans första idé var att ringa en vän, men laptopen på köksbordet påminde honom om att han ju jobbade hemifrån hela dagarna och var nästintill ensam. Förutom utvecklingsgruppen. Och föräldrarna förstås, fast Elsa var i Australien med Fabian, för att fira sin födelsedag tillsammans med resten av släkten. Som då också var i Australien … Fan! tänkte han.
Då var det bara att kontakta en programmerare i utvecklingsgruppen. Han lyfte luren och slog numret.
“Hallå?” svarade Jerry.
“Hej, det, fan – !” Lars lade på, för medan han pratade så kröp spindeln till taket. Nu satt monstret där, med kroppen riktad mot honom.
Okej. Allt går bra om jag bara är tyst, tänkte Lars. En pappersrulle på köksbordet var inom räckhåll. Fast vem besegrade en pastaspindel med en pappersrulle? Varelsen var ju så stor att den säkert skulle fortsätta krypa, trots några slag med rullen. Diskbänken var några meter ifrån honom, där låg en kökskniv.
Lars stirrade på kniven, och nickade. Han tog ett tyst steg framåt, mot varelsen – eller var det ett föremål? Spindeln satt kvar på samma plats. Lars tog ett steg till. Ett till. Spindeln satt kvar. Mobilen plingade. Medan signalen klingade ut kröp spindeln fram till taket. Nu var den precis bakom honom.
FAN! JERRY!, tänkte han. Behövde hans medarbetare skicka ett jäkla SMS bara för att Lars avslutade telefonsamtalet så abrupt? Han satte mobilen på ljudlöst. Kniven låg två meter bort.
Han gick ett steg närmare. Spindeln satt stilla. Lars hand skakade när han sträckte sig mot köksredskapet. Han blundade och lyfte kniven ljudlöst och koncentrerat.
Lars funderade. Vågade han hugga varelsen direkt? Eller skulle monstret höra honom, kanske hoppa ner? Vad är alternativet? tänkte han och tog ett smått steg framåt, närmare krypet. Varelsen satt kvar.
Ett steg till, bara en meter från spindeln nu. Krypet flyttade ett ben. Lars skrek nästan, men höll istället andan. När ljudet av Lars andetag försvann stannade varelsen. Han ställde sig så han kunde hugga monstret, och försökte se var attacken skulle göra mest skada. Till slut, medveten om att han snart behövde andas igen, bestämde han sig för att hoppa medan han högg, för att kunna ge kniven mer fart. Det visade sig bli ett av hans värsta livsval.
Så fort Lars tryckte benen uppåt så knarrade golvplankan. Varelsen hörde och hoppade ner över hans ansikte. “AAAH!” vrålade Lars och tappade kniven. Monstret klibbade fast sina ben mot hans läppar, och pressade upp munnen. Spindeln tryckte sig närmare och närmare hans gap. Snabbt.
Han försökte trycka tillbaka monstrets underkropp, och knuffade sakta bort krypet. Varelsen kom längre och längre ifrån honom, men benen höll fast vid hans mun, och tänjdes ut mer och mer ju längre bort spindelkroppen knuffades.
Benen blev smalare ju mer de tänjdes. När monstret nästan var så långt från Lars som han kunde knuffa såg kroppsdelarna tillräckligt trådtunna ut för att gå av närsomhelst. Han vågade le. Lite för tidigt. Spindelns underkropp öppnade sin käft.
Ja, pastaspindeln hade en gigantisk mun, som for upp så snabbt att Lars knappt hann reagera, när han såg sina armar fara rakt in i gapet istället för att knuffas mot varelsens hud. Han drog ut händerna.
Han skrek högre än en gråtande bebis då spindeln förflyttade sig tillbaka till precis framför Lars ansikte på nolltid. Han försökte att trycka bort monstret vid sidan av dess mun, men fick dåligt grepp. Dessutom höll spindeln ett hårdare tag om honom. Krypets ben kletade fast sig bakom Lars huvud, och på andra ställen som gjorde att varelsen lättare motstod hans knuffar.
Lars tänkte på den tappade kniven, som låg vid hans fötter. Han famlade efter föremålet. Och plockade upp köksredskapet. Han greppade saken med båda händerna, drog upp vapnet genom utrymmet mellan hans ansikte och spindelns kropp, och högg rakt ner, genom besten.
Lars trodde att han var fri från pastan. Fast pastatrådarna kletade ihop sig lika snabbt som de skars av. Så snabbt att de klibbade tag i Lars kniv innan han drog ut föremålet. Han slet i köksredskapet, men spindelns grepp var hårdare, och när han släppte taget så förflyttade spindeln kniven till sidan av sin kropp med pastasträngar som gick ut som en tentakel. Varelsen kastade vapnet mot en vägg.
Lars vrålade, och försökte stänga läpparna som krypet fortfarande tryckte upp. Allt motstånd var meningslöst. Spindelns mun kom närmare. Så nära att han trodde att varelsen skulle äta upp honom. Istället sprutade monstret in pasta i Lars mun. Så mycket pasta att han bara kunde tugga och svälja, tugga och svälja, tugga och svälja, om och om och om igen.
Han stod bara där, i flera minuter. Trots Lars kväljningar så for så mycket pasta in att sväljreflexen gick igång konstant. Monstret blev mindre och mindre. Efter att den sista pastan gick ner i Lars strupe så var spindeln borta. Insprutad i honom.
“JAG SKA FAN ALDRIG ÄTA PASTA! HÖR DU DET”, vrålade han åt ingen utom sig själv och kanske monstrets spöke.
Lars stirrade på väggen. Vande sig vid att fortfarande vara vid liv. Han förväntade sig att bli uppäten närsomhelst, när spindelns gap närmade sig. Ändå kände han sig besegrad. Han öppnade skåpet ovanför diskhon. Innanför låg tio pastaförpackningar. Lars kände hur magen var fullproppad av maten. Han knöt sina nävar. Hur fan vågade pastan tvinga sig på honom? Hur i helskotta? Ändå kunde han bara tänka tillbaka på hur han vrålade. Vrålade mot det där kolossala gapet. Lars fällde några tårar medan han slängde varenda pastapaket.
Något vid hjärtat tryckte. Värkte. “Aaah”, sa han, men ignorerade smärtan. Efter att ha slängt pastan i papperskorgen så stirrade han bara på laptopen bredvid spisplattorna. På koden. Han lösgjorde sina nävar. Lars tänkte på alla gånger då han försökte fixa den eller den buggen, eller göra så att designen blev så eller så, medan han glufsade i sig pasta. När började han arbeta hemifrån? Tre år sedan, ungefär?
Han tänkte på upplevelserna som flög förbi medan han bara satt och kodade. På Diana, som han snackade och skrattade med ett antal gånger på kontoret, innan han började jobba hemma och glömde bort henne. På alla gånger under de senaste månaderna då han tänkte på att skaffa en hund, och skrattade åt tanken. Han föreställde sig hur Elsa, kanske just nu, satt runt ett tårtbord i Australien på sin födelsedag, troligen hos mormor och morfar och med hela släkten där, som vanligt. Alla utom honom. Hur kände hon över att sonen var frånvarande?
Lars hjärta värkte igen. Hårdare. “AJ, vafan är det?” sa han, men trodde att smärtan var som muskelkramp: En av de där konstiga men ofarliga sakerna som kroppen bara gjorde. En tår rann ner för Lars kind. Oftast var han så inne i funderingar om jobbet att han skyddades från ångern över vad han missade. Som en spelberoende som bara tänkte på att klara nästa bana, istället för hur allt stillasittande sakta tog livet av honom.
För jag hade ju ett liv, tänkte Lars. Han tänkte tillbaka på då han gick datavetenskapliga programmet, träffade vänner och till och med festade då och då. Han tittade på sin buk, som nog var åtminstone fem centimeter tjockare än på den tiden. Han kollade mot papperskorgen med de slängda pastaförpackningarna, och grät. Grät då han insåg pastaspindelns ironi. Det spelade ingen roll ifall monstret hade tagit kål på honom. Han tog redan kål på sig själv. Tog kål på sig själv genom att förbättra upplevelsen för alla som besökte Kernas sidor. Något jäkla klädföretag.
“Vill jag ta kål på mig själv?” viskade Lars. “Nej. Nej, det vill jag inte.” Han tänkte på hur det var att bara viska meningen sådär. Bara konstatera saken för sig själv. Lars började fnittra, och sedan skratta. Vrålskratta. Skrattet bröts då hjärtat värkte ännu mer. Nu gjorde organet så pass ont att Lars knappast kunde ignorera smärtan genom att bara tänka på något annat. “Det går över”, sa han till sig själv. “Det måste väl ändå gå över. En dag kan väl inte bli galnare än att man nästan dör av en pastaspindel?”
Han bestämde sig för att gå till COOP-butiken. Han gick till hallen. Medan han tog på sig jacka och skor så tänkte Lars på all annorlunda mat som han skulle handla. Gurka, brunt ris, torsk, och hela bunten.
Han funderade på varför han valde att äta just pasta. Under de senaste åren så råkade han ju läsa några tidningsartiklar om hur farlig maträtten kunde vara om den konsumerades i för stora mängder. Att pasta kunde orsaka depression, högt blodsocker, hjärt- och kärlsjukdomar, och allt möjligt. Värken kring hjärtat blev så illa att Lars föll till marken då han tog på sig den andra jackärmen.
Hjärt- och kärlsjukdomar, tänkte han igen. Poletten trillade ner. Spindeln klibbade ihop sig igen. I kranskärlen, vid Lars hjärta.
Värken spred sig till hans nacke och rygg. Han andades snabbare.
Fan, hjärtattack! tänkte Lars. Hjärtat värkte mer och mer medan han plockade upp mobilen från fickan. Hans fingrar skakade när han försökte att slå in lösenordet. Han slog fel en gång. Och en till. Den tredje gången kom han in på mobilen, och lyckades med några felklickningar knappa sig fram till Jerrys nummer. Han ringde. Hörde mobilens pip. Han låg vid ingången till köket, och såg laptopen vid spisplattorna. Han grät. Koden på skärmen såg värdelös ut, precis innan något vid hjärtat sprack och medvetandet försvann. Strax efter hördes Jerrys telefonsvarare.
