Kultur kommer av latinets cultura (att odla) och som en antologi från Carlssons heter så är kanske böcker Odling för tanken. Läsning påverkar organismen rent fysiskt. Från denna bundna koldioxid i ett pappersblock som en gång varit träd i skogen sker en metamorfos av vidunderliga mått. Det skapas världar, det skapas möten, vänskap gror, kärlek blommar och kunskap slår rot. Och i hjärnan på den läsande – en färgexplosion av aktivitet om man ser på processen med en magnetkamera.
Kanske kan läsning och boken ses som en del av människans ”fotosyntes”. Inte bara koldioxid till syre och tvärt om utan också koldioxid (bundet i pappersblocket) till foton/bilder inne i huvudet. Foton framtagna i fantasins framkallningsbad.
Nobelpristagaren Mo Yans Vitlöksballaderna handlar kort om vilka smärtor en monokultur kan ge upphov till och hur en sådan styrning och renodling kan bli en källa till obarmhärtigt våld. Om man stannar där behövs inte fler förklaringar till varför den är aktuell detta valår. Att den med en lätt underdrift inte hyllar kapitalistiska ekonomin blir ett sidospår i den tanken, men ett huvudspår i romanen.
Samlingen Ukrainska hästar över Paris visar hur jordbrukslandet Ukraina, Sovjets forna kornbod, haft svårt att vattna de få frön som grott. Odlat upp ett språk på stark stam. Varje töperiod, då kulturen och språket fått uppmuntran, har bytts till hård ansning och nedklippning när det frusit till igen. Till och med rötterna har på de författarplantor som fått fäste i kulturen har ryckts upp. Många fängslades och försvann. Ofta de som fängslade med sina ord. Det finns våld här. Från yttre makter som gång på gång klämt åt kulturen. Och så den våldsamma katastrof som ännu inte fullt ut visat sina verkningar – Tjernobyl. Och den händelsen sätter fokus på den ständiga kampen mellan natur och kultur.
Atomtårar droppar i dimman,/på den rena penseln en sanning av salt./Han är själv – en Jordens geniala tår/i byxor nedsmetade av regnbågen.
Ivan Dratj, ur Picassos tårar
Och det är inte alls långsökt att tänka på Vladimir Majakovskijs Ett moln i byxor. Stilen känns till viss del igen och den ukrainske poeten Ivan Dratj (eller Drač) uppger att han är inspirerad av denne futurist. Dratj har också skrivit Balladen om den gyllne löken. Den börjar med ett citat från Pablo Neruda: ”En vanlig lök – de behövandes stjärna”. Lina Kostenko skriver i samma samling, i dikten ”Van Gogh”: ”Jag är herde. Jag vallar träden./I dagens ficka, lappad av plågan/skall jag bära mitt lidande till döden.”
Tänk er att danska skulle talas av en minoritet i Danmark. Att trots sin etniska tillhörighet skulle de flesta se sig själva som svenskar och tala svenska. För att det gav större möjligheter. Så nära sägs ukrainskan och ryskan ligga varandra och så problematiskt har det varit att hävda ukrainskans status som språk.
Brasilianske Raduan Nassar debutroman Arkaiskt jordbruk sammanfattar ju redan med titeln hur odling och kultur är sammanflätat. Och spänningsfältet som ständigt är närvarande: Kultivera och kontrollera eller växa fritt och vilt. Här även på ett religiöst plan. ”Jag dämpade fötternas feber i den fuktiga jorden, täckte över kroppen med löv, och liggandes där i skuggan sov jag i samma orörliga ställning som en sjuk växt som böjs av tyngden av sin röda blomma; var inte alla trädstammar omkring mig egentligen jordandar som tyst och tålmodigt vakade över min tonårssömn?”
I hans andra roman Ett glas vrede, finns redan i början en rå och drabbande skildring av åtrå. ”Jag satte mig på sängkanten och började lugnt ta av mig skorna och strumporna, höll de bara fötterna i händerna och kände hur inbjudande fuktiga de var, som om de just hade blivit uppdragna ur jorden”.
Det har inte blivit fler romaner. Raduan Nassar ägnar sig numera åt jordbruk. I det fallet vann att odla. Men han lämnade ju kvar romaner som vi kan odla tanken med.
En genre som hela tiden slår nya skott är deckaren. Korsningar ger ständigt nya undergenrer och två författare som blandar in en hel del humor är Olséni och Hansen i sin serie om Ester Karlsson med K. I pusseldeckaren Herre på Täppan är spelplatsen en koloniförening. Här finns en djup källa att ösa… eller jordmån att gräva fram konflikter ur. Koloniföreningar har alltid en styrelse, i den sitter mer eller mindre makthungriga paragrafryttare. Det ingår att man underställer sig visst mått av skötsel av sin lott för att vara kvar. Odling är så klart en avkoppling och det primära men bland kolonister finns ett visst mått av att visa upp sina färdigheter. Visa upp sitt ordningssinne. En koloni är ju snäppet mer publik än till exempel en villaträdgård eller en balkongodling. Jag tror därför att denna deckare inte är den sista i en genre på plantstadiet. Just Herre på Täppan handlar om svartsjuka och när det gäller mordgåtorna sitter kakaduan Roland inne på viktiga ledtrådar – han tros nämligen ha blivit vittne till ett av morden. Idyllen blir ett minne blott av dessa mord som sker. Men frågan är om det egentligen var så fridfullt före? Rader som ”Ja, hon har hennafärgat hår och går barfota. Du kan omöjligt missa henne. Se för Guds skull till att tömma och sortera soporna innan du förhör henne” pekar på motsatsen. Kan det bli mer mitt i prick? I en mysdeckare har konflikter om sopsortering sin givna plats. Det är lika mycket ”svensk idyll med komplikationer” som tvättstugan i ett hyreshus.
Mer cozy crime: Carin Hjulströms serie Säbyholms gröna fingrar rör sig kring en till en början fallfärdig plantskola och den lilla byn Säbyholm. Lokalpolisen Olle Magnusson får hjälp av skådespelerskan Siri Ehrensvärd och hennes brorson Anton, som försöker få ordning på plantskolan.
”Siri trädde det jordiga förklädet över huvudet och knöt banden bakom ryggen. Genom den gamla plantskolans dåligt isolerade tvåglasfönster hördes ljudet av en mullrande motor. Hon kikade ut genom fönstret och såg en gigantisk lastbil närma sig på Rösaringvägen. Hon gick ut i hallen, tog på sig sina grova arbetsskor och hojtade: ’Anton? Var det i dag växthuset skulle komma?’”
Sörmland och odling är goda vänner sedan länge – vi befinner oss i Sveriges egentliga kornbod då ju Skåne länge var danskt. Och en som vandrade runt i Sörmland var Harry Martinson. I samlingen Vildbuketten finns dikten Daggmasken. En dikt som går på djupet när det handlar om odling, för ”den evige grå lille bonden” är värd att vördas, ”odlaren djupt under gräsen i jordens mull” liknar personen som fräser jorden i sin trädgård. Skillnaden är att naturen klarar sig bra utan trädgårdsodlaren men växtkraften falnar i jord utan maskar. I dikten Blommorna får vi en nyttig påminnelse om vår plats i naturen: ”Det rör dem ej det ringaste vad vi har tyckt om dem. /De bor hos mullen. Mull är deras hem.” Odlaren är ingenting utan det odlade, det odlade bryr sig dock inte om odlaren. Samlingen handlar dock till största del om träd och skogar, vilket även ”Naturessäer” gör. I den senare finns rader som ”Liksom inför himlens stjärnor svindlar man inför skogarnas blinda flit.” Vill man läsa mer om skogen i konsten finns en artikel här i Trakten.nu om just det.
Vingåkersonen Göra Greider har ett nära förhållande till trädgård och tillhörande odling. Han skriver om femton års odlande i sandjordar vid Västerdalsälven, om rester från olika tider och att det ”I trädgården hörs andra ekon”. Greider skriver ”Trädgården är, i djupaste mening, reflexion, både i den meningen att den alltid återspeglar sitt landskap, sin breddgrad, sin förvaltare – och för att den är en plats där man kan sätta sig på en bänk och avlyssna kvällen, sig själv och kanske till och med sin egen art.” För en förvaltare utan något att förvalta är denna bok en njutning. Den tar upp odlandet i en mängd kulturyttringar och är i sin enkelhet och tydlighet, med sina ibland korta reflektioner och faktarutor, ett lätt sätt att få koll på hur odlandet är en ständig källa till kultur. Som odlare är jag så lat att jag inte ens har något odlat att sköta om, men boken får mig ändå att känna jord mellan fingrarna via alla skalders skildringar som det skrivs om i den.
I Greiders Hagen – betraktelser från en by kan man läsa dikten Augusti är tyvärr en bra tid att plantera och raderna ”Arbetat för hårt i trädgården. /Grävt för mycket.” och det krävs så klart mycket arbete med en trädgård, liksom med odlandet för tanken. Ibland finns nog risk för en strävan som skjuter över målet, ett ordnande och rensande och lukande som för hårt försöker tämja naturen. Glöm inte att, med Greiders ord, ”det som växer […] förbinder mig med maskar och mikrober och årstidernas gång”.
Om man inte fått nog av odling och kultur och kopplingarna mellan de tu så finns den vackra boken Samtal i trädgården hos konstnärer, scenografer, författare, musiker, landskapsarkitekter… av Karin Berglund. Texterna är fint ackompanjerade av fridfulla bilder – det blir till en form av hemma hos-reportage där vi den mesta av tiden får stanna ute i trädgården.
