Med tema noveller ville Trakten naturligtvis intervjua Hans Gunnarsson, en av landets bästa och mesta novellförfattare, tillika en av Sörmlands få riktiga litteraturkändisar. Turligt nog hade han tid för en pratstund på en högsommarvarm glasveranda i augusti.
***
Jag står i författarens vardagsrum och glor ogenerat i bokhyllan medan han ordnar kaffe. Mycket romaner, kan jag konstatera, men så är det också där Gunnarsson lagt mest krut under de senaste två decennierna. För hans hustru, redaktören Tina Rabén, tvingas jag erkänna att jag aldrig begripit hennes favorit, Thomas Pynchon. Vi enas dock om att Houllebeqc är förbaskat rolig att läsa. Sen kommer Hasse med kaffe och jag plockar fram anteckningsblocket.
– Sommaren är inte min bästa arbetsperiod, säger han när vi sätter oss. Nu har jag mest petat i min kommande roman.
Den var egentligen klar redan i våras men man kan alltid vrida och putsa på en text. Romanen är tredje delen i en löst sammanhållen trilogi, som inleddes med All inclusive 2015 och följdes av Nattsida 2016. Trean heter Död mans skugga och ges ut efter årsskiftet.
– Jag kallar projektet Den dödliga komedin. Fast från början hade jag ingen tanke på uppföljare.
Han debuterade 1996 med novellsamlingen Bakom glas och under 90-talet var det noveller han var känd för, en genre han omedelbart trivdes i.
– Novellen kan kasta ljus över ett stycke liv på några få sidor. Man kan arbeta prismatiskt, titta på en skärv av ett liv men ändå låta läsaren ana en rikare och större tillvaro. Det där gör något som romanen inte åstadkommer. Det gäller att turnera det lilla skeendet på rätt sätt och låta en karaktärs helhet representeras av en enda händelse.
Genom samtalet återkommer Gunnarsson till hur viktigt det är för skrivprocessen – för hans skrivprocess – att överraska sig själv. Just novellen är, trots många begränsningar, friare än romanen och tillåter mer undertext.
– Jag lämnar väldigt mycket åt läsaren!
Det okända finns med genom hela arbetet, att inleda med planering och synopsis passar honom inte. Inte ens slutet handlar om att knyta ihop alla trådar.
– Det kan vara väldigt rudimentära idéer till en början. Karaktärer, intrig och utvecklingskurvor kommer efter hand. Och jag jobbar med öppna slut, utan knorr.
Det betyder inte att sluten på hans noveller saknar laddning. Jag nämner “Det som blev kvar”, från samlingen En kväll som den här från 2001, där ett par hittar en märkligt tingest vid ett besök på Kvarntorpshögen i Närke. Den har verkligen ett öppet slut och lämnar läsaren utan svar på berättelsens mysterium. Samtidigt får man upplösandet av ett förhållande, en omskakande obehagseffekt och så markerar en tredje karaktär mot en färde att hon inte skäms för sin vuxne sons homosexualitet; i sig en liten men stark uppgörelse.
– Det finns något magiskt eller symboliskt över den, säger jag. Har du jobbat mycket med symbolik?
– Nej, tvärtom, aldrig. Den novellen är annorlunda, kanske att den pekar framåt i viss mån. Men det är kul att du nämner den. För några år sen ringde Åsa Beckman från DN. De körde en artikelserie om texter som hade dröjt sig kvar och just den här novellen ville inte låta henne vara ifred.
Det gäller att göda läsarens nyfikenhet, så tillvida är han överens med skrivarpedagogik och -kurser i stort. Men när det gäller just planering och det som ibland kallas “bakland”, att som författare förbereda sig så att man vet allt om sina karaktärer innan man börjar skriva, det ger han inte mycket för.
– Om jag inte känner nyfikenhet, om jag inte kan överraska mig själv under skrivandet, är texten död för mig.
Hans metod bygger på det ständiga läsandet. Varje morgon läser han igenom det han skrev dagen före.
– Som författare är man i hög grad läsare. Man måste läsa sin text, känna den. En roman kanske jag läser tusen gånger. Inte rakt igenom, naturligtvis, men läsandet är grunden för förståelsen.
Då känner han också att texten hela tiden utvecklas och behåller överraskningsmomentet. I det korta formatet krävs mindre av detaljer och tyngande information. Men alla håller kanske inte med.
– Tunström sa något i stil med att varje novell man skriver tar död på en romanidé.
När jag frågar om novellsamlingen som format kommer vi in på hans senaste, hyllade samling, Bormann i Bromma från 2021. Där är alla novellerna berättade i viform, ett ovanligt grepp och ett som först hotade att knäcka projektet.
– Det började med att jag ville tillbaka till novellen och bjöd in konstnären Martin Wickström. Varje novell är inspirerad av en av hans målningar. Sen ville jag också utmana mig, inte gå tillbaka till det jag redan gjort i flera böcker. Och bestämde mig för att låta ett vi vara berättare i alla novellerna. Först tänkte jag att jag tagit mig vatten över huvudet men så lossnade det och gick plötsligt väldigt bra – berättelserna forsade ur mig och jag inbillade mig för ett slag att jag alltid skulle berätta ur viperspektiv.
När ett kollektiv, en slags kör av röster, berättar uppstår naturligtvis mängder av svårigheter. Han upptäckte hur fri man är när man skriver i första eller tredje person. Men med begränsningarna kom också nya infall, idéer och stämningar.
– Det är som att det inte ens är jag som skrivit utan att det är de – kollektiven – som skött arbetet.
För Gunnarsson har också genrehanteringen på sätt och vis varit flytande. Han har skrivit kollektivromaner där platsen blir något av huvudpersonen och där scener eller episoder skulle kunna lyftas ut och bli noveller. Bormann i Bromma består förstås av helt olika berättelser, verkligen en novellsamling, men samtidigt gör det speciella berättarperspektivet att boken blir en helhetsupplevelse som inte liknar andra samlingars.
– Jag gillar det polyfona, att släppa fram många röster är kul och skapar självständighet hos karaktärerna. Jag låter dem tala okommenterat och läsaren kanske anar att de talar till någon, men läsupplevelsen blir fri för tolkningar.
Och där satt vi, den duperade skocken. Och om vi i vår tur hade »sökt en epilog«, så kan vi utan att överdriva säga att vi där och då fick rejäl hjälp på traven.
ur “Evan, Dinter och slutet på historien”, från Bormann i Bromma
Apropå berättelser som ständigt överraskar nämner han Lina Wolff, vars senaste roman Djävulsgreppet, imponerar på honom.
– Hon går andra vägar, långt från trög socialrealism. Alltså, en text kan få stanna kvar på ett ställe bara jag samtidigt känner att den har en motor. Det går att göra stor konst av longörer.
När det gäller noveller är det förstås svårt att inte ta upp Raymond Carver, vars begränsade men nyskapande “dirty realism”-produktion betydde mycket för den mångfald av inte minst svenska noveller som kom under 90-talet.
– Jag fick i uppdrag att skriva efterord till en nyutgåva av Carver, det gjorde jag med glädje. Andra som betytt mycket är Thorsten Jonsson, vars Fly till vatten och morgon kan vara det bästa som getts ut på svenska, och Dagerman, förstås. Åke Smedberg är en som går under radarn, han är fantastisk.
På den något uttjatade frågan om novellen kommer att överleva svarar han med ett leende:
– Kortformatet har svårt att hitta en bred publik men författarna har alltid hittat till novellen. En ny novellsamling är en angelägenhet för kultursidorna. Och det finns pärlor som ingen jävel upptäcker, då tänker jag på Åke Smedberg, till exempel. Det är en författargenre, helt enkelt.
Vi avslutar samtalet framför bokhyllan. Han plockar lite på måfå, hittar två böcker av den tyske författaren Ferdinand von Shirach. Med skärpa uppmanar han mig att läsa dem, liksom Smedberg, Askildsen och flera andra jag inte hunnit upptäcka. Jag nickar lydigt och noterar namnen; pärlor som ingen jävel har koll på.
Hans Gunnarssons tips – bli en bra novellist
Han tystnar ett slag när jag ber om världens kortaste kurs i novellskrivande, säger att det är svårt att sammanfatta. Alla har olika sätt att angripa skrivandet och det är viktigt att inte låsa sig vid någon annans metod. För vissa funkar det att planera, för andra är det bäst att bara köra. Men sen har han ändå en lista på fem punkter.
- Läs mycket, ta intryck av vad andra gjort före dig.
- Var inte rädd för att köra fast. Du kanske måste stryka det du gör både dag ett och dag två. Men när det lossnar den tredje dagen beror det på att du satt där och förtvivlade i fyrtioåtta timmar först.
- Våga gå rakt in i berättelsen, släpp in läsaren mitt i middagen!
- Det opålitliga berättarjaget är roligt att leka med. Man kanske gillar den där rösten först, men sen anar man att nåt är fel.
- Överraska dig själv under skrivandet – det är min käpphäst!
