Att älska och att bli älskad har alltid varit en central del av den mänskliga upplevelsen. Men även kärlek kan vara en fälla; ett faktum som Ovidius illustrerar i sin berättelse om Narcissus och Eko. Vi lever i en värld långt bort från myternas Grekland och Rom, men i de sociala mediernas tid verkar det enklare än någonsin att falla i samma fälla som Narcissus.
Berättelsen om den vackra och eftertraktade ynglingen Narcissus, och hur han kom att förälska sig i sin egen spegelbild har sitt ursprung i den grekisk-romerska mytologin, och existerade långt innan Ovidius själv bestämde sig för att dikta Metamorfoser (Metamorphoseon libri). Ovidius levde själv under det tidiga romerska imperiet, född endast ett år efter mordet på Julius Ceasar, och var verksam främst under Augustus regim under vilken han blev landsförvisad. Men det är en annan historia. Publius Ovidius Naso (Näsan) var en poet som i mångt och mycket spenderade sin tid med att vända kända troper och berättelser på sina huvuden. Han gjorde det med den romerska elegin i sin Amores och i Konsten att älska (Ars amatoria), han gav ett helt nytt perspektiv på den tidens stora hjälteberättelser när han i sitt verk Heroides (Epistulae heroidum) lät de kvarlämnade fruarna till de stora hjältarna föra talan, och han vände på den episka dikten i Metamorfoser.
I Ovidius version av berättelsen blir den unge mannen först förföljd av nymfen Eko, som endast kan upprepa vad andra säger, och efter hennes försök att närma sig Narcissus fortgår en jakt. Narcissus är snabbare, men jakten tröttar ut honom så han bestämmer sig för att stanna vid en liten sjö. När han böjer sig ner vid vattenbrynet för att dricka vatten råkar han se sin egen bild i vattenspegeln, men känner inte igen den som sin egen och blir direkt förälskad. Han försöker röra sin nya kärlek, men bilden skingras över den klara vattenytan; han försöker att omfamna och kyssa den men samma sak händer då. Till slut inser han vem spegelbilden tillhör och vad det innebär:
Ah, jag förstår! Det är jag som är du! Jag skådar min egen bild. Jag är kär i mig själv. Jag tänder ju kärlek och tändes. Vad skall jag göra? Be eller bes? Men vad skall jag be om? Allt vad jag önskar är mitt, men mitt överflöd väcker blott saknad. (Övers. Harry Armin)
Han förtvivlar över att han aldrig kommer kunna få det han önskar mest, och plågas tills i sin smärta han förvandlas till en blomma.
Hur relaterar då den här berättelsen till termen ”narcissism” som vi känner till den idag? Idag ses narcissism generellt som en personlighetsstörning, och refererar specifikt till personer med de personlighetsdrag som definierar diagnosen. Men jag tvivlar själv på att Ovidius intresserade sig för psykologisk diagnostisering i medicinsk mening när han skrev berättelsen, utan han refererade nog snarare till den ”narcissism” som finns inom oss alla. Ovidius berättelse förklarar i viss mån hur vi alla kan vara drabbade av narcissism i hans mening (inte den medicinska) och varför den uppstår. Vad är då ”narcissussyndromet” som det beskrivs i hans berättelse? Narcissus egentliga problem är inte att han älskar sig själv för mycket – att han är självupptagen och egoistisk. Hans problem är att han älskar någon som inte finns. Det är inte detsamma som att säga att vi alla skulle vara overkliga, men det är fortfarande viktigt att förstå att våra identiteter endast är idéer som vi associerar med oss själva, och att dessa idéer inte är den konkreta verkligheten. När vi då fastnar i antingen en fascination av eller ett hat för dessa idéer som vi associerar med oss själva kan detta paralysera oss; vi blir så självmedvetna att vi tappar greppet om den verkliga världen. Ett liknande exempel skulle kunna vara om du skulle få en underlig fascination för dina fötter. Om detta skulle hända skulle du aldrig kunna lämna hemmet, eftersom denna fascination stör fötternas avsedda funktion. Samma sak hade skett om en person fick samma fascination för sin egen personlighet. Den besattheten är någonting annat än endast introspektion, det är att göra den inre världen till den huvudsakliga. Men vad vi kallar vår personlighet eller identitet är i verkligheten inte mer än en idé om oss själva. Precis som med allt det betecknade och symboliska i den språkliga världen, så är hur vi benämner en sak inte saken i sig, och detsamma är sant om hur vi tänker om oss själva. De idéer som jag associerar med mig själv är inte min fysiska sanning, och ju mer vi sätter värde på dessa idéer desto längre ifrån den sanna verkligheten kommer vi att komma.
Ett känt exempel som använts från Wittgenstein till buddhisterna är det med ögat som inte kan se sig självt. Ögats funktion är att se, men instrumentet som ser kan inte betrakta sig självt. I Ovidius berättelse är Narcissus ett instrument, och ett av instrumentets funktioner är att älska. När instrumentet då försöker att älska sin egen bild, förgör det sig självt. Det verkar som att Ovidius menar att människans sinne är ett sådant instrument, och att dess funktioner inte är menade att riktas inåt, utan utåt. Men om så är fallet, hur relaterar då detta till narcissism? Från det perspektivet tycks det mig som att kärlek och hat är två sidor av samma mynt. Eftersom hur vi representerar oss för oss själva aldrig är någon konkret verklighet, utan endast idéer som oundvikligen kommer att misslyckas med att innefatta en hel persons existens. Att då rikta antingen kärlek eller hat mot detta evigt undflyende objekt kan endast sluta i olycka. För stor kärlek kan endast leda till besvikelse, som i fallet med Narcissus. Den som sätter sig själv framför andra kommer alltid att känna sig besviken på hur den behandlas av världen, den kommer alltid att känna sig orättvist behandlad, vilket till slut kan leda till bitterhet. Den som sätter sig själv under andra kan bli lika uppslukad av sig själv som den som sätter sig själv över andra, för denne ser oftast sig själv i relation till andra människor, och är alldeles för angelägen om hur denne blir sedd av dem. Båda dessa utvecklas ifrån ett självcentrerat perspektiv, när en person är så upptagen av sig själv att den inte har tid att titta på folket runtomkring. De bygger idéer och tankar om hur världen är utan att faktiskt se världen såsom den ser ut, och när världen sedan inte stämmer med deras syn på den känner de sig stötta, dåligt behandlade eller bortglömda.
I viss mån tror jag att detta bara har blivit värre i dagens samhälle på grund av sociala medier. Det är förstås inte själva de sociala medierna som har orsakat detta, på samma sätt som det inte är stenens fel om jag kastar den i huvudet på någon, det är snarare hur vi själva använder verktygen som vi har till vårt förfogande som räknas. Jag tror att det är oundvikligt att när vi använder vår Instagramprofil för att bara lägga upp bilder på oss själva, så kommer vi att låta andras reaktioner på dessa definiera oss. Att använda sociala medier på ett sätt som drar andras fokus till dig själv, kommer även att dra ditt eget fokus till dig själv, vare sig detta är positivt eller negativt, eller som Tomas Chamorro-Premuzic, professor i affärspsykologi på Harvard, skriver i sin artikel i Harvard Business Review:
Even if you are not part of the up to 5% of the population that meet the medical criteria for pathological or clinical narcissism, technology has normalized narcissism by legitimizing public displays of self-promotion, entitlement, and self-centeredness.
Om vi istället hade använt sociala medier för att uppmärksamma, uppskatta eller visa kärlek till andra personer eller saker än oss själva hade sociala medier inte varit ett lika stort problem. Men idag har sociala medier blivit en plats där det är socialt accepterat med denna typ av ”narcissism”. Detta är inte nödvändigtvis en dålig sak, eftersom det endast skadar den som deltar i det. Likväl är det förmodligen inte någon bra sak när det kommer till vår mentala hälsa. Vår mentala hälsa kan även vara kopplad till att vi, i den digitala tiden, lever mindre sociala liv än våra föregångare. Trots att vi ständigt är uppkopplade till resten av världen, så spenderar vi mindre tid att faktiskt umgås med varandra i samma rum. Och när vi gör det sitter vi med våra telefoner. Jag tror att detta absolut kan bidra till en mer självcentrerad världsuppfattning bland människor, speciellt för dem som växer upp i en sådan miljö. Om den enda världen du interagerar med existerar i telefonen är det ju inte konstigt om du får uppfattningen att du är den enda här på jorden.
Men jag tror inte att Ovidius berättelse endast är en varnande uppmaning till att inte följa i Narcissus spår, utan att den även vägleder oss i hur vi kan leva ett lyckligare liv. Att rikta vår kärlek och uppmärksamhet mot andra kanske är hur vi frigör oss från de kval som kommer med ett medvetande. I dagens samhälle är det ofta som att omgivning säger åt oss att fokusera mer på oss själva, att sätta oss själva först, och att detta är vägen till lycka. Men kommer det egentligen att lösa några problem? Kommer inte samma illusioner som innan att fortsätta plåga oss då? Är det inte möjligt att den bästa vägen är att tillåta sig själv att verkligen älska andra? Och då menar jag inte att fortsätta se på andra i relation till dig, utan glöm bort dig själv! Inte förrän då tror jag att vi kan vara det som Narcissus misslyckades med att vara, nämligen ett instrument som kärleken kan färdas genom. På samma vis som teleskopet öppnade en helt ny värld för oss bland stjärnorna, kan kärleken öppna en ny värld för oss här på jorden.
Vidare läsning
Chamorro-Premuzic, Tomas, “Are You a Digital Narcissist”, i Harvard Business Review 2023
Ovidius, Metamorfoser. Övers. Harry Armini (Modernista, 2022)
