De senaste årens ansträngda ekonomi har satt djupa spår i kulturbranschen. Många teatrar, operor och konserthus arbetar nu frenetiskt för att fylla sina salonger och undvika konkurs. Lösningen stavas musikal.
”Läget är värre än någonsin.” Så beskriver teaterchefen Leif Stinnerbom de stora ekonomiska utmaningar som många av Sveriges kulturinstitutioner brottas med just nu. Efter flera tuffa år, först med covidpandemins nedstängningar och därefter en skenande inflation, smyger sig hot om konkurser allt närmare. Viss hjälp kan fås via de statliga kulturbidragen, men samtidigt utgör dessa bara en bråkdel av de pengar som egentligen behövs. Det finns emellertid hopp. Statistik från SCB visar att det senaste årets räntehöjningar har gett resultat. Inflationen har klingat av och många hoppas nu på en första räntesänkning redan till våren 2024. I kulturens fall tycks dock en annan typ av inflation, som inte visar minsta tecken på att vilja avta, också ha nästlat sig in i salongerna. Jag syftar naturligtvis på musikalinflationen.
Musikalen sticker ut som en tydlig trend på flera av de svenska teater- och operascenerna. Bara under våren 2024 kan man bland annat se Änglagård på Oscarsteatern, Wicked på Göteborgsoperan och Matilda på Kulturhuset Stadsteatern. Sedan några år tillbaka är musikalen även ett stående inslag i Östgötateaterns repertoar, med föreställningar som Rocky Horror Show, Lizzie, Come from Away och Waitress. Många förknippar nog musikalgenren med folklig och lättsmält, ibland rentav löjlig, underhållning. Nästan varenda amerikansk tv-serie med ett antal säsonger i bagaget brukar förr eller senare producera ett musikalavsnitt, oftast som ett komiskt och lite fånigt inslag, där låtarna exempelvis kan sjungas av en kvinna som desperat försöker flörta sig undan en parkeringsbot, eller av en hel kör som i ett euforiskt sång- och dansnummer konstaterar att den där senapsfläcken tack och lov gick bort i kemtvätten. Kanske kan det därför tyckas paradoxalt att också många litterära klassiker, som ju ska vara så seriösa, har blivit musikal.
John Kenrick är lärare i musikteaterhistoria vid New York University och upphovsman till både böcker och tv-dokumentärer om musikaler. Han står även bakom Musicals101.com, en webbaserad encyklopedi bestående av över 800 sidor om musikalgenrens utveckling från antiken fram till idag. Här berättas hur redan de gamla grekerna inkluderade sång och dans i sina dramer flera hundra år före vår tideräkning. Ibland utnyttjades redan kända sånger men dramatiker som Aiskylos och Sofokles lär även ha komponerat egna. Trots att flera av deras pjäser har bevarats är melodierna försvunna sedan länge och därför är det också svårt att hävda att det antika dramat har haft några direkta effekter på dagens musikaler. Enligt Kenrick finns det emellertid tydliga bevis för att ”showtunes” har funnits i över 2500 år.
En relativt nyskriven musikal, och dessutom med koppling till ett av litteraturhistoriens största författarskap, är Something Rotten!, som sattes upp på Broadway första gången 2015. Titeln anspelar naturligtvis på det kända Hamlet-citatet ”there’s something rotten in the state of Denmark”, men någon tragedi är det inte fråga om här. Musikalen handlar om bröderna Nick och Nigel som försöker slå igenom som dramatiker i en tid då William Shakespeare är namnet på allas läppar. Nick får nys om att en ny form av dramatik, den så kallade musikalen, förutspås bli nästa stora trend. Han tar emot informationen med stor skepsis men låter sig snart övertygas genom låten ”A Musical”, som med ironisk självdistans utgör en komisk metakommentar till hela musikalfenomenet.
Something Rotten! hör utan tvekan till den kategori av musikal som skulle kunna beskrivas som löjlig. Samtidigt innehåller den en mängd Shakespeare-referenser som inte bara visar att upphovspersonerna har gjort sin hemläxa, utan också att de förväntar sig vissa förkunskaper hos sin publik. Namnen på två av karaktärerna, Shylock och Portia, känns till exempel igen från Köpmannen i Venedig. Även Toby Belch från Trettondagsafton dyker upp då Shakespeare använder namnet som alias när han ska spionera på Nick och Nigel. Låten ”Will Power” strösslas med allusioner i form av citat från både sonett 18, Richard III och balkongscenen ur Romeo och Julia. Givetvis behöver publiken inte kunna Shakespeares samlade verk utantill för att uppskatta musikalen, men för den som förstår referenserna får karaktärerna och texterna ytterligare dimensioner.
En annan musikal med litterär förlaga, och som för övrigt spelas på Dalhalla sommaren 2024, är Björn Ulvaeus och Benny Anderssons Kristina från Duvemåla. Den baseras på Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, där en grupp småländska bönder av olika anledningar känner sig tvingade att emigrera till Amerika i mitten av 1800-talet. Musikalen hade urpremiär den 7 oktober 1995 på Malmö Musikteater och utöver flera starka solister bestod ensemblen av både en symfoniorkester och en 40-mannakör. Som sig bör förekommer vissa komiska inslag, till exempel en sång om den språkförbistring som uppstår när utvandrarna försöker lära sig engelska i sitt nya hemland. Att beskriva musikalen som löjlig vore dock en rejäl överdrift. Generellt sett är tonen betydligt allvarligare och bland de teman som behandlas finns både sorg, fattigdom, svält och utanförskap.
Vad som är särskilt intressant är hur musikalen inte bara baseras på utan också utgör ett komplement till Mobergs romaner. Medan böckerna sätter Karl Oskar i fokus är det hans hustru Kristina som är huvudperson i musikalen, vilket också framgår av titeln. Effekten av detta blir ett byte av perspektiv, dels från det manliga till det kvinnliga och dels från den som omfamnar det nya hemlandet med öppna armar till den som aldrig blir kvitt sin plågsamma längtan efter det land hon tvingats lämna. Återigen gör alltså de litterära förkunskaperna att musikalen får ytterligare en dimension.
Musikaler med litterära förlagor går bevisligen även hem hos publiken. En av världens mest spelade musikaler, Les Misérables, är baserad på Victor Hugos 1800-talsroman med samma namn och har setts av över 130 miljoner människor världen över. Den har spelats i totalt 53 länder på sammanlagt 22 olika språk. Ett annat framgångsrikt exempel är Le Fantôme de l’Opéra av Gaston Leroux, som ligger till grund för den musikal som har spelats allra längst på Broadway med sina drygt 35 år, närmare 14 000 föreställningar och 20 miljoner besökare. Siffrorna talar sitt tydliga språk och visar att det finns ett stort intresse för de klassiska berättelserna. Vissa väljer säkert att se musikalen just för att de har läst och uppskattat boken, men även det omvända kan ske då musikalen istället inspirerar till att läsa romanen.
Under hösten 2023 hamnade kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, Sophia Jarl (M), i hetluften när hon skrev en artikel i Expressen med rubriken ”Kultureliten är en del av det bortskämda Sverige”. Mot bakgrund av kommunens ansträngda ekonomi hävdade Jarl att kulturen, och här användes framförallt Norrköpings symfoniorkester som exempel, behövde bidra mer genom att öka sin självfinansieringsgrad, så att en större del av kommunens skatteintäkter skulle kunna läggas på vård, skola och omsorg. Enligt Jarl var det ”riktigt pinsamt” att det som hon kallade en bortskämd kulturelit vägrade anpassa sin verksamhet efter en större publik.
Det var särskilt användandet av begreppet kulturelit som väckte stor debatt och detta resulterade även i att Jarl bjöds in till SVT:s intervjuprogram 30 minuter. Här framkom det att symfoniorkestern redan hade anpassat sin verksamhet i form av mer populärkulturella inslag, som konserter med Abba-musik och ett samarbete med Tomas Ledin (i båda fallen var dessutom samtliga biljetter slutsålda). Sophia Jarl önskade se ännu mer av detta, men programledaren Anders Holmberg påpekade att ett viktigt syfte med en symfoniorkester också är att bevara ett kulturarv genom att spela sådant som annars inte skulle bli spelat. Han poängterade även att Jarls argumentation skulle kunna ses som en populistisk tankefigur som målar upp en motsättning mellan ”eliten” och ”folket”.
Men kanske behöver det inte finnas någon motsättning. Kanske går det att förena det höga och det låga, det gamla och det nya, det musikaliska och det litterära, det allvarliga och det komiska. Kanske är musikalens löjlighet också dess möjlighet, inte minst som ett par timmars välbehövlig verklighetsflykt från dystra nyhetsrapporteringar och annat som tynger oss i vardagen. Missförstå mig rätt. Naturligtvis är det både naivt och utopiskt att tro att en musikal ska lösa alla problem, men kanske utgör musikalinflationen åtminstone en del av det vi behöver i tider av ekonomisk kris.
