År 2023 firade ett av pophistoriens viktigaste debutalbum 40 år, ett album som blev en oväntad hit då det släpptes. Synten dominerade topplistorna men R.E.M. blickade istället bakåt mot punkens skråliga gitarrer, melodiska basriff, dova trummor och meningsmättade texter som bars fram av frontmannen Michael Stipe. Men vad var det egentligen han mumlade om?
1983 släppte R.E.M debuten Murmur. Albumtiteln är ett speciellt passande namn för en sångare som ofta beskrivs som otydlig. Trots allt vibrerar hans sång och texter, eller “mumlande” än idag. Det är ett förvirrande faktum. Det trotsar nästan logiken att en sångare som mumlade sina texter in i mikrofonen har haft en längre livslängd än många andra samtida sångare. Med tiden blev dock den blygsamme frontmannen Michael Stipe tydligare i sitt sätt att uttrycka sig utan att ge avkall på sitt udda sätt att kommunicera. Med tiden lärde han sig att släppa in lyssnaren lite närmare, tillräckligt för att höra det han viskade om.
När jag snurrar låtarna på Murmur upplever jag att det han sjunger om träffar mig, rakt in i hjärtat hela 40 år senare. Öppningsspåret “Radio Free Europe” är en av dessa låtar. Radio station decide yourself / Keep me out of country and the word är inte bara ett politiskt budskap, utan en uppmaning att tänka själv. Jag tolkar det som att Stipe drömmer om ett demokratiskt land utan segregation. Istället slås jag av verkligheten omkring mig när jag lyssnar på låten. Jag känner att vi lever i världshistoriens mest polariserade tid. Startade detta problem redan på 80-talet? På många sätt upplever jag att det USA som Stipe sjunger om på 80/90-talen reflekterar vårt Sverige idag. När jag lyssnar på R.E.M. känner jag därför igen mycket. Det är nästan som att Stipe lindrar min ångest när jag lyssnar, flera årtionden efter att han först sjöng dessa rader.
Mot slutet av 80-talet hade R.E.M. lyckats vinna över hela världen och kändisskapet började bli påfrestande. “This fame thing, I don’t get it” sjöng då en bitter Stipe på bandets sista album som kvartett. Året var nu 1996 och bandet gav sig ut på turnén för första gången på 6 år med kanske rockhistoriens bästa katalog sedan The Beatles. Ett par månader in avslutades den efter att trummisen Bill Berry drabbats av en hjärnblödning på scen. Han överlevde och återhämtade sig, men kort därpå lämnade han bandet och bytte ut ett liv under strålkastare mot ett mer stillsamt liv på en bondgård där han sedan odlade potatis. Även Stipe och Mills drabbades av hälsoproblem under turnén, den förstnämnda opererades för ett bråck och den sistnämnda opererade bort en tumör. Turnén 1996 är mycket omtalad och hänger än idag som ett grått och tragiskt moln över bandet.
1991 släppte bandet Out Of Time, deras mest populära album hittills som gjorde bandet och dess medlemmar till internationella stjärnor över natten. Det är nästan lite förvirrande att albumet slog så stort med tanke på den udda och experimentella ljudbilden. Bandet grävde ännu djupare i sina amerikanska influenser och inkluderade mer udda instrument som orgel, stråkinstrument, slagverk, cembalo och mandolin. R.E.M. hade tidigare endast flirtat med southern gothic, nu dök de in med huvudet först och resultatet blev ett singulärt och konstnärligt album som även lyckades slå stort.
Ett år senare kom deras magnum opus Automatic For The People, ett album som hela deras karriär hade pekat mot. Visst hade de släppt mästerverk förut, men något hade saknats. Det saknades något tidlöst vilket Automatic For The People visade sig vara. När man lyssnar på albumet är det svårt att föreställa sig att det gjordes för över 30 år sedan. På denna platta finns några av Stipes mest direkta vädjanden, och om han varit diffus och kryptisk på tidigare album var han nu i jämförelse glasklar. På “Everybody Hurts” skippar han sitt ofta poetiska och abstrakta låtskrivande och sjunger istället Don’t let yourself go / ‘Cause everybody cries / Everybody hurts sometimes.
Kanske inte något man nödvändigtvis associerar med Stipe, men jag upplever att hopp är en röd tråd som genomsyrar många av hans texter. Det är ljuset i tunneln han sjunger om, att bättre tider finns precis runt hörnet. Ibland har även de bättre tiderna passerat i hans låtar, som på ”Nightswimming” där han istället finner något slags tröst i ungdomens bättre och lyckligare dagar. I denna låt går det att finna några av frontmannens mest hoppfulla rader inlindade i ett tvetydigt narrativ. I ”Nightswimming” får lyssnaren följa en person som blickar tillbaka och återupplever sin ungdom. Han landar i slutsatsen att oavsett hur mycket man än försöker beskriva dessa oskyldiga stunder som förgyller ens uppväxt, finns det inget sätt att återuppleva samma känsla. Men genom att sjunga om dessa minnen, verkar han återuppleva ett fragment av samma euforiska känsla han försöker beskriva.
Jag undrar om det var något liknande han mumlade om på bandets första plattor? Jag tänker på bandnamnet i dessa stunder och vad akronymen R.E.M. står för. Rapid eye movement är ett begrepp för drömfasen som uppstår när man sover. Är Michaels mummel kanske något som man kan koppla till samma suddiga, obegripliga och förvrängda logik som drömmar har? Jag undrar om vi som lyssnare kommer närmare Stipe via hans mummel, som när någon viskar och man måste luta sig närmare för att höra. Hans sång är som ett mummel man inte riktigt kan uttyda, en suddig dröm man inte kan minnas. Det som är obegripligt, förvrängt och ologiskt verkar ändå beröra lyssnarens känslor. Jag undrar om han inte sa det bäst själv i sin varma och suddiga tillbakablick i ”Nightswimming”. Oavsett hur hårt man än försöker, verkar det vara omöjligt att beskriva ett gammalt minne. That bright, tight forever drum / Could not describe nightswimming.
Jag älskar att han ändå försöker.
