Är det okej att fira elfte september? Vad gör de på det tomma kebabstället i Eskilstuna? En vindlande samtida reseskildring från Norra Sörmlands skumma utkanter, signerad foodien och världsmedborgaren från Sveriges framsida och nersida, Daniel Wallin. Med recept på den ultimata kebaben!
När jag skriver denna text är det snart elfte september! Då ska jag fira igen, göra någon stor grej av det. Jo, jag vet: elfte september är väl inget datum som låter särskilt positivt för de flesta. Men förutom det där tragiska som alla tänker på är det också kebabens dag!
Kebab, denna fantastiska rätt som man bara inte kan tröttna på. Vad jag vet finns inga konspirationsteorier kopplat till kebabens dag och talibanernas härkomst. Maträttens bemärkelsedag skapades nämligen tjugo år innan planen flög in i World Trade Center.
Jag har länge varit en så kallad foodie och det hela har väl eskalerat lite nu sedan jag officiellt blivit helnykterist. Arabkäk i allmänhet är min specialitet och kebaben i synnerhet. Mat från Mellanöstern är enligt mig den överlägset bästa maten. Den smakar mycket, är fräsch och mångfacetterad. Du har allt från marockansk tagine med couscous i väster till pakistanska currys i öst. Men det är givetvis kryddningarna som gör det: citron, persilja, ingefära, gurkmeja, spiskummin, vitlök, mynta, sumak… ja ni fattar, listan blir för lång.
Det finns tyvärr alltför många dåliga kebaber därute, men en av mina livsgärningar har blivit att hitta de bästa. Jag tycker att en kebab ska serveras i ett nybakat eller grillat sesambröd, där det helst ska ligga lamm eller marinerat kycklingkött tillsammans med rödkål, vitkål, lök, pfefferoni och persilja. Gärna en vitlökssås med lite chilisting. Man får gärna slänga i hommus, pickles, fetaost och blandsallad, med det behövs egentligen inte.
Det sägs att rätten skapade av osmanska krigare som hade för vana att grilla kött över öppen eld och sedan trycka in det i bröd.
Spagettin kommer tyvärr inte från italienska fascister utan från Kina. Booyaka, Jimmy!
Många Sverigedemokrater och andra kulturrasister tycker att vår civilisation är så fantastisk och överlägsen, men sanningen är att vi nordeuropéer satt och kliade oss på pungen i någon kall grotta, samtidigt som man mellan Eufrat och Tigris byggde VVS-anläggningar. Dessutom kommer all mänsklighet från början från Afrika, och Sveriges nationalrätt: tacon, kom till Mexico från emigrerade libaneser. Spagettin kommer tyvärr inte från italienska fascister utan från Kina. Booyaka, Jimmy! Det finns så många små människor. Små, rädda och negativa. Men, ack så farliga.
Förra söndagen: Min son och jag var ute på en kombinerad lekplats- och kebabsafari i Sörmlands ytterområden. Vi hamnade i Eskilstuna, där vi passerade ett par ansiktstatuerade svenska ungdomar med ouppfostrade kamphundar. Oanställningsbara, redan färdiga. Vandrande bevis på att det är social och ekonomisk fattigdom, inte etnicitet, som främst skapar utanförskap, långt ifrån SVT, P3, högskola och universitet. Och varför tvättar man egentligen bort graffiti? Det är som att ge bort nya tomma målarböcker till sexåringar.
På ett elskåp läste jag om en tributebandfestival som skulle äga rum i Nyköping. Bandnamnen kan bli roliga. Började tänka på min drömlineup: Bandet som lirar kisscovers får kort och gott heta Piss. U2 blir Metoo och givetvis the king of snopp, jag menar pop – Michael Jack off my son, headlinar hela skiten.
När det kommer till perfekt kebab måste man skilja på kött och kött. Kyckling kan med fördel marineras länge och väl och man ska nästan missbruka kryddor. Lamm däremot kräver bara salt och peppar. På sin höjd lite rosmarin och/eller mynta. Och en skvätt olivolja givetvis. Sedan ska den grillas på hög värme, helst kolgrill, tills den är genomstekt – tycker jag alltså. Pommes frites förstår jag mig inte på, det kan de få ha kvar på McDonalds, men däremot passar det med en tunt skivad stekt potatis eller ris därtill. En stor blobba med youghurtbaserad sås och: voilà! Men dom sagt: jag föredrar det hela i bröd.
Det som de flesta pizzerior Sverige kallar för kebab är oftast långt ifrån det jag kallar kebab. Sammanpressat oidentifierbart nötkött eller grå okryddad kycklingmassa som säkert åkt runt jorden mer än en gång och ompaketerats. Detta serverar man ibland i upptinat bröd tillsammans med en trött skolbespisningssallad. Har man tur, och inte förhindras av etiska eller religiösa kosthållningsregler, kan man få marinerat fläskkött, det smakar åtminstone lite mer.
Jag kunde med arslet och högstadieföretagsekonomikunskaper räkna ut att något inte stämde.
Stället jag ville kolla upp hette ”Kebab” nånting, och var ett sådant ställe som alltid funnits, men aldrig har man sett någon äta därinne, någonsin. Detta går ju givetvis inte ihop, och jag kunde med mina högstadieföretagsekonomikunskaper räkna ut med arslet att något inte stämde. Givetvis tvättade de pengar eller ägnade sig åt någon annan mindre ren business. Men kebab stod det att de hade, och enligt skylten hade de till och med öppet just då. Vi kom in, jag och min son. Stället uppfyllde alla mina fördomar: det var smutsigt, doftade inte mat och ekade tomt. Tiden och luften hade stått stilla därinne och inredningstilen var inte ens fräsch då, för två-tre decennier sedan. Lukten var hemsk, vag men obehaglig. Obeskrivlig på något konstigt sätt. Daggmask? poppade upp i mitt huvud. Inte ens någon personal syntes till.
Ja, den där Kebaben var ett riktigt skumt ställe. Det ägdes säkert av något av stadens gangstergäng. En massa smutsiga pengar. Eller, alla pengar är ju egentligen smutsiga. De har säkert en diger historia av blodshämnd och vendettor som leder till att båda sidor wipas ut, försvinner. Det vill säga: alla förlorar. Vilket förvisso kan vara ganska bra om det gäller kriminella, oönskade element. Som man säger till barn som slåss och skriker: ”men det var han som började!” ”Men vem av er slutar då?” Det är ju den personen som verkligen vinner. Att man överlever. Detta vet de flesta barn. Men inte alla sörmlänningar.
