Utan översättare skulle EU-projektet stanna, ja, hela samhället vilar på kommunikation och mellan olika språk arbetar översättarna med att möjliggöra alla former av internationell samvaro. Strängnäsbon Elisabet Flodin har levt ett yrkesliv i ordens och språkets tjänst. För Trakten berättar hon om yrkets olika balansgångar och fröjder.
– Språk har alltid varit roligt, jag gick humanistiskt program på gymnasiet. Att det blev franska var givet. Men vad skulle jag jobba med? Som 19-åring åkte jag till Frankrike ett år, pluggade och upplevde ett annat land. Sen fortsatte jag med språkstudierna på universitetet. När översättarprogrammet kom igång kändes det rätt: det var ju det här jag skulle göra!
Sverige var sent ute, andra länder hade länge haft akademiska utbildningar. Det blev mycket teoretiska moment för att ge ramar för hur man flyttar innehåll från ett språk till ett annat, men också praktiskt arbete, där studenterna plockade i varandras texter. Utbildningen gav stadga och tydlighet.
– Språkkonsult, t.ex., är en skyddad titel, man måste ha en särskild utbildning. Översättare får vem som helst kalla sig. Då känns det extra bra att ha studerat på den nivån. Jag är också medlem av Sveriges facköversättarförening. Där behöver man ha erfarenheter från flera års översättning och goda referenser.
När Trakten först tog kontakt var det med ett hugskott om att översätta klassisk, fransk poesi. Inget för Elisabet, visade det sig. Översättare kan nischa sig smalt eller brett men ingen gör allt. Att välja projekt kan också bli problematiskt. Så var fallet när kollegan Mia Ruthman ringde upp med en fråga.
– Som så ofta hade ett förlag hört av sig och ville ha en bok översatt. Det här var under första halvan av 2020 och de hoppades få boken klar till Bokmässan, som man då trodde skulle bli av. Men det var mycket text och Mia kände att hon inte hann själv. Ville jag vara med?
Att svara ja var inte självklart, trots att det gällde en självbiografi av en gammal idol. De två översättarna diskuterade fram och tillbaks om de ville ta sig an projektet med Woody Allens Apropå ingenting.
– Vi som översätter ska inte ta ställning men det här var svårt. Å ena sidan hade vi anklagelser om avskyvärda brott, å andra sidan hade vi ett intressant livsverk. Framförallt tycker jag mycket om de gamla filmerna, hans humor, det neurotiska. Alltså vore det kul. I slutändan landade vi i att våga göra det. Antingen ljuger hans exfru eller så ljuger han. Det kan vi inte veta men texten kunde vi arbeta med.
Det blev mycket riktigt spännande att översätta. Allen använde uttryck på jiddisch och namedroppade rikligt, sånt som kanske är självklart i ett amerikanskt sammanhang men som blir svårare för svenskar. Att hantera utmaningarna var roligt.
Andra utmaningar finns i yrkets förändrade förutsättningar. En del gör livet lättare för översättarna, en del försvårar eller konkurrerar.
– Det finns en rik flora av programvara, många funktioner använder jag aldrig. Du får upp texten du ska översätta och sen arbetar du i ett fönster bredvid, så du ser båda. När man jobbar skapas ett minne, som blir extremt användbart när man gör många jobb inom samma område. Det blir som ett bibliotek med förslag, baserade på ens egna tidigare lösningar. Jag är på sätt och vis gammeldags och har fortfarande kvar min tryckta Nationalencyklopedi. Folk undrar vad jag ska med den till och, visst, den är framförallt till nytta när det gäller historiska fakta. Jag googlar också extremt mycket men min Petit Robert är alltid med. Den ger kontext åt orden och den är inte “petit”, snarare en decimeter tjock.
– Nuförtiden händer det att man får uppdrag att granska texter som är gjorda av maskiner. Det finns byråer som specialiserat sig där. Det gäller vissa områden, teknik är till exempel väldigt styrt. Saker heter vad de heter. Årsredovisningar kan ha hårt mallat innehåll och då kan det bli så att AI på sikt tar över. Men jag har väldigt svårt att tro att skönlitteraturen kan hamna där. Det krävs så många avvägningar. Översättning är ett skapande yrke, det tycker jag nog.
Översättning är också ett ensamt yrke. Pandemiåret har gjort det så mycket ensligare. Elisabet, som brukar börja dagen med en promenad, vet att akta sig för alltför många isolerade timmar framför datorn. I vanliga fall stavas lösningen Stockholm.
– Jag hyr in mig i en lokal ihop med andra frilansare. Vi är översättare, journalister och redigerare. Det är bra att få input, att träffa folk, få kollegor, även om de inte jobbar med samma sak. Nu betalar vi bara hyran, ingen är där. Några fick hoppa av men vi andra försöker hålla ut. Det går väl över till slut.
Översättare och pengar omtalas ibland i kulturdebatten. De får för lite.
– Ja, så är det ju. Litteratur betalas klart sämre, timersättningen för en del böcker jag gjort var katastrof. Jag gör olika typer av uppdrag och försöker hitta en balans. Att jobba åt näringsliv eller myndigheter är bättre pengar. Tidigare hade jag fler direktkunder, nu upphandlas mycket och går genom översättarbyråer. Då är det sämre, de ska ju ha sin förtjänst. Men jag har klarat mig bra ändå. Sen Sverige gick med i EU har det alltid funnits jobb. Jag har också gått över till att göra alltfler jobb från engelska. Nej, det har inte varit ekonomiskt skakigt men jag vet ofta inte från vecka till vecka vad jag ska göra. Uppdragen kommer in med kort framförhållning, om det inte gäller böcker.
Tidsramarna är snäva, ändå måste översättaren vara mycket noggrann. I en årsredovisning får det inte finnas fel. I en värld där allt färre firar korrekturläsningens fana är språkmänniskan ibland besvärlig.
– Folk kan bli irriterade om man påpekar brister, så man får hålla inne med en del. Som när man får ett sms från vårdcentralen under pandemin och de skriver “Kom helst själv.” Ja, det är klart att jag kommer själv! Vem skulle annars komma? De menar att man ska komma ensam, men skriv det då.
En lång karriär har dock inte gjort Elisabet less på översättning.
– Det är ett roligt arbete! Utvecklande. Hur översätter man en ordvits? Det kan ju vara mardrömmen att hitta lösningen på det. Men har man utbildningen och erfarenheten finns det vägar att kompensera och visa humorn, kanske lite längre fram.
Hon har några år kvar till pension och det fortsätter att vara kreativt. Ett drömprojekt vore att ge sig i kast med en fransk roman.
– En favoritförfattare är Édouard Louis, en ung kille. Han har skrivit Histoire de la violence (Våldets historia), en självbiografisk roman. Något sådant vore roligt att översätta.
