Äntligen rast. Jag kan inte hålla mig längre. Måste till skoltoan fast jag inte vill. På vägen dit ser jag Ann Sofie i korridoren. Jag stannar upp. Hon är ensam och verkar titta åt ett annat håll. Då händer nog inget. Det har redan kommit lite i underbyxorna så jag fortsätter. Jag håller andan, trycker mig mot väggen och smiter förbi. Då ser jag de andra tjejerna. De som håller ihop med Ann Sofie. De hade redan hunnit in på toan och står i tvättrummet utanför båsen. Flera stycken är de. Precis när jag ska vända tillbaka stoppar de mig och skrattar gällt. Då kommer Ann Sofie. ”Låt mig vara. Snälla!” ber jag och gråten fyller halsen. ”Låt mig vara. Snälla!”, härmar de och kommer emot mig. Vassa fingrar sliter och drar i håret, kläderna, armarna, benen ... överallt på kroppen är de. Jag snubblar och de sparkar in mig i ett av båsen. Jag spjärnar emot och skriker men de ger sig inte förrän jag hamnar på knäna framför den smutsiga pisstinkande toastolen. Då ser jag Linda i ögonvrån. Hon står framför handfaten i tvättrummet och tittar på. Hon står stilla med stora ögon och har sin stickade bruna mössa med öronlappar på sig. Armarna hänger utmed sidorna. ”Tryck ner Äcklet i pisset”, vrålar Ann Sofie. ”Äcklet ska ner i pisset! Ner i pisset ska hon!” skanderar de andra. De trycker mig ner mig i toastolen och det är omöjligt att hålla emot fast jag försöker. Till slut kniper jag ihop ögonen och munnen allt jag kan och försöker tänka att jag är någon annan stans. På samma gång som ansiktet hamnar i det blöta kan jag inte hålla mig längre. Det blir varmt och blött i byxorna. ”Majjen kommer!” skriker nån. De släpper taget och jag ramlar ner på det kladdiga hårda golvet. Ann Sofie och de andra försvinner ut i korridoren. Jag ser ryggen på Lindas blåa täckjacka när hon följer efter. Hon har tagit av sig mössan och har den i handen. Det ringer in.
Efter en tid plingar det på dörren hemma hos oss. ”Det är Linda”, ropar mamma glatt. Jag går till hallen. Långsamt. Det kan vara en fälla. Mamma vänder tillbaka in i köket. ”Ska vi vara?” frågar Linda. Hon har en ny jacka på sig. En jag inte känner igen. Den är rosa och fin. I handen håller hon sin bruna mössa. ”Kanske”, säger jag. Vi tittar på varandra. Jag tar ett par steg ut och kollar bakom henne i trappen. Det finns inga andra där. ”Det kan vi väl”, svarar jag och går tillbaka och ställer mig i dörröppningen. Sen var det inget mer med det. Vi blev bästisar igen och pratade aldrig om det som hade hänt. Jag tjatade på mamma om att få en ny jacka, en sån som Linda hade. Till slut fick jag det.
Jag sitter på tunnelbanan för att träffa Linda. Vi har inte sett varandra sen jag vet inte när. Dörrarna går igen och det skakar till när tåget får upp farten. Jag har inte tänkt på det som hände på skoltoaletten på åratal. Inte på evigheter. Ändå minns jag det tydligt. Vi gick i femman och var elva, eller kanske tolv. Då måste det vara … herregud … över trettio år sen. Ännu längre sen kanske. Jag orkar inte räkna efter. Ändå kan jag fortfarande känna den stickande äckliga stanken från toastolen. Och se de gula och bajsbruna avlagringarna. För några år sen träffade jag på Ann Sofie. I jobbet. Jag var på konferens. Nåt om utsatta flickor och självskadebeteende. Det fanns ett behandlingshem för flickor och där jobbade hon. Av alla ställen! Fast var det verkligen hon? Jag blev osäker, men sen satt vi i en rund ring och sa våra namn och när det blev hennes tur blev jag säker. Det var hon. Hon hette likadant som förr och såg nästan likadan ut med mörkt hår, lugg och bruna ögon med den där elaka glimten. Jag blev torr i munnen och svettig under armarna. Jag ville resa mig upp och gå, men tvingade mig själv att sitta kvar. Jag hade ju betalt för att vara där så vi log mot varandra och nickade. Och det som hände på skoltoaletten var ju för decennier sen. Jag måste ju kunna hantera det tänkte jag. ”Jaha, hej är det verkligen du. Vad roligt.” sa hon och log sitt falska leende. ”Ja, precis”, sa jag och försökte le tillbaka. Vi pratade vid konferenskaffet. Satte oss vid ett litet bord för sig och jag kände mig i underläge och äcklig och ful och dum i huvet. Precis som förr. Tåget kommer till Gärdet och dörrarna öppnas. Vid nästa ska jag av. Klockan elva skulle vi ses. Linda kanske redan är där. Undrar hur hon ser ut. Vi pratade aldrig om att hon inte ville vara med mig under en tid. Perioden som kändes som en evighet. Då, när alla sa Äcklet om mig. Hon kom ju tillbaka. Hon hade ju ångrat sig. Det såg jag i hennes ögon. Vi fortsatte att vara vänner som om ingenting hade hänt. Hela högstadiet och gymnasiet var vi vänner och sen åkte vi till England tillsammans när vi hade tagit studenten. Men aldrig pratade vi om det som hade hänt på skoltoan. Konstigt egentligen. Eller jag vet inte. Orkar inte tänka på det …undrar om jag kommer känna igen henne. I rulltrappan vid Ropsten ser jag henne på långt håll. Hon är sig lik. Samma rörelser, samma hår. Vi skrattar och kramas. Det känns som förr fast det är ett helt liv emellan, med män och barn och olika jobb. Och hur är det med hennes föräldrar? Jo, dom har dött precis som mina. Och hon pratar och stryker undan sitt hår med ena handen som när hon var flicka. Men hon har en handväska som hon fixar med hela tiden. Öppnar och stänger och letar efter sitt SL kort och hänger väskan över först ena och sen över andra axeln. Vi kliver på en buss och åker över bron till centrum. Äter lunch på Princess och pratar under flera timmar. Men inte om det där. På tåget in till stan bestämmer vi att höras och träffas igen. Före jul. För vi måste ju hålla kontakten när vi äntligen har hittat varandra efter alla år. Vilken tur att Facebook finns. Hon är vän med Ann Sofie säger hon och himlar med ögonen. Det suger till i magen och räksalladen håller på att komma upp samtidigt som jag ler med munnen. Hon ska av vid Karlaplan. Jag reser mig upp och vi hejdåkramas och lovar varandra att höras av. Hon försvinner ut och jag sjunker ner på sätet. Dörrarna går igen, genom tågfönstret ser jag kappryggen på henne och minns hennes blåa jacka. Och jag vet att det inte kommer bli av att vi träffas igen. Men det var ändå roligt att ses. Det var det.
